Israel bildas 1948 - Mellanösternkonflikten inleds
Sionismen, d.v.s. idén om en judisk stat, har funnits sedan slutet av 1800-talet.
Israels legala grund - ”etablerandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina” - fattades 1920 av segrarna i första världskriget. En judisk stat skulle återupprättas på dess historiska plats i Judéen och Samarien, som sedan romartiden kallades Palestina. Nationernas förbund (NF) fick mandat att upprätta ett 20-tal nationalstater, bland andra Libanon, Syrien, Irak och Israel. Nationernas förbund åtog sig den 24 juli 1922 att upprätta Israel, men beslutet mötte med ens starkt motstånd från de omkringliggande muslimska staterna.
Alla andra nya nationalstater som Nationernas förbund hade beslutat om kom att upprättas under mellankrigstiden - men inte Israel. Under mellankrigstiden tillkom flera utredningar och förslag om hur man skulle dela upp Palestina i två stater, men inget kunde godkännas innan andra världskriget bröt ut i september 1939.
Efter andra världskriget och bildandet av Förenta nationerna (som ersatte Nationernas förbund) kom frågan om en judisk stat återigen att aktualiseras, men nu i skuggan av Förintelsen. Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Den judiska staten skulle omfatta cirka 55 procent av Palestinas landyta och den arabiska staten 44 procent. Jerusalem skulle ställas under FN:s förvaltning. Judarna accepterade förslaget, men inte palestinierna och inte de arabiska staterna.
Staten Israel utropades av judarna själva den 14 maj 1948, vilket var den sista dagen för FN:s uppdrag att bilda den judiska staten. FN hade misslyckats och judarna tog saken i egna händer och utropade själva sin stat i Palestinamandatet.
Beslutet ledde till våldsamma reaktioner från arabländerna i området. Samma dag som staten Israel utropades, förklarade grannländerna Egypten, Syrien, Jordanien, Irak och Libanon krig och gick till anfall. Efter hårda strider lyckades Israel slå tillbaka angriparna och dessutom utöka sitt område. Följden av detta kortvariga krig, som av israelerna fått namnet självständighetskriget, blev att cirka 700 000 palestinier fördrevs och tvingades lämna sina hem i Israel. Flertalet av dessa flyktingar kom därefter att hamna i flyktingläger i grannländerna.
Efter 1948 fick även hundratusentals judar fly från muslimska förföljelser i arabvärlden.
I Mellanösternkonflikten ingår - vid sidan av 1948 års arabisk-israeliska krig (självständighetskriget) - även en rad andra konflikter som Israel-Libanon-konflikten, sexdagarskriget och oktoberkriget.
En tvåstatslösning - ett Israel och ett Palestina - skulle ge Mellanöstern fred och sätta punkt för den flyktingkris som varat sedan andra världskriget. I Gazaremsan och på Västbanken existerar nu ett självständigt Palestina till hälften; fredsavtalen gav ett splittrat självstyre och israelisk överhöghet består. Och förhandlingarna har under lång tid stått stilla, och en tvåstatslösning är alltjämt avlägsen.
Suezkrisen 1956
Det arabiska nederlaget mot Israel 1948 ledde till att flera av de gamla arabiska regimerna föll.
1952 störtades det egyptiska kungadömet i en militärkupp av Gamal Abdel Nasser. Nasser genomförde omfattande reformer och nationaliserade delar av industrin. 1956 förklarade Nasser att även Suezkanalen - som kontrollerades av Frankrike och Storbritannien - skulle nationaliseras (se karta). Anledningen till detta var att Nasser var i behov av pengar då han hade planer på att bygga Assuandammen på Nilen - en damm som syftade till att förhindra översvämningar och som samtidigt skulle producera el.
Förstatligandet av Suezkanalen väckte stark oro hos Storbritannien och Frankrike eftersom det gav Egypten kontrollen över en stor del av all sjötrafik till och från Europa. Storbritannien och Frankrike beslutade därför att ingripa mot Egypten.
I ett hemligt avtal med Israel kom man överens om att Israel skulle anfalla Egypten med svepskälet att förhindra en egyptisk invasion. Samtidigt skulle de gamla kolonialmakterna ockupera kanalen med svepskälet att separera de stridande från varandra och samtidigt hålla transportleden öppen för trafik.
Efter att Israel gått till anfall mot Egypten samtidigt som Storbritannien och Frankrike bombat egyptiska baser och påbörjat invasionen av Suezkanalen, fick konflikten plötsligt en oväntad vändning efter att Storbritanniens och Frankrikes dubbelspel och samarbete med Israel hade avslöjats under ett FN-möte. Det hela ledde dessutom till att Sovjetunionen fick oväntat stöd av USA i sina krav på att invasionen omedelbart skulle avbrytas. För första gången under kalla kriget stod nu Sovjetunionen och USA eniga i FN:s säkerhetsråd. Därmed var Storbritannien, Frankrike och Israel tvungna att följa de nya stormakternas vilja och backa.
Händelsen visade tydligt att de gamla europeiska kolonialmakterna hade förlorat sin maktposition och att det nu var USA och Sovjetunionen som bestämde spelreglerna i världspolitiken.
För Nasser och Egypten innebar utfallet av Suezkrisen en prestigevinst. Nasser blev därefter den självklare ledaren för det arabiska maktblocket i Mellanöstern som nu dessutom stöddes av Sovjetunionen. USA ökade å sin sida sitt stöd till Israel som därmed i allt högre grad kom att fungera som västvärldens utpost i Mellanöstern.
Sexdagarskriget 1967 – Israel utökar sitt territorium
1967 steg spänningen på nytt mellan Israel och de arabiska grannländerna. Israel tillämpade då samma taktik som under Suezkrisen – att med ett överraskningsanfall hinna före sin motståndare.
På morgonen den 5 juni slog israeliskt bombflyg till mot egyptiska flygbaser och lyckades förstöra stora delar av det egyptiska flygvapnet, varefter Israel anföll med pansar och erövrade Golanhöjderna från Syrien samt Västbanken och Gazaremsan från palestinierna. Israel ockuperade nu även Sinaihalvön som tidigare hade kontrollerats av Egypten (se karta).
Följden av det s.k. sexdagarskriget blev ytterligare Israeliska landvinningar och ännu fler flyktingar i de redan överfulla flyktinglägren i Jordanien och Libanon.
Oktoberkriget 1973 – Israel segrar igen
När Nasser dog 1970 blev Anwar Sadat Egyptens nya president. Nya politiska vindar medgav nu att det var dags att få revansch mot Israel. När sedan arabländerna i oktober 1973 anföll Israel var landet dåligt förberett.
Trots detta dröjde det inte länge förrän Israel, genom sitt artilleri och flygvapen, fick övertaget i kriget och kunde omringa delar av den egyptiska armén, samtidigt som man tågade mot Syriens huvudstad Damaskus.
När oktoberkriget var över och Anwar Sadat hade slutit fred med Israel var arabvärldens länder försvagade. De hade nu svårt att med tyngd företräda (representera) det palestinska folket och dess rättigheter. Palestinierna satte därefter hela sin tilltro till den palestinska befrielseorganisationen PLO.
Mellanösternkonflikten är fortfarande aktuell
1987 påbörjades ett palestinskt uppror, den s.k. intifadan, i områdena på Västbanken och på Gaza. Konflikten har sedan dess böljat fram och tillbaka. Palestiniernas krav på självständighet har prövats genom olika förslag i FN, men inte accepterats av de inblandade parterna.
1993 erkände Israel PLO som representant för det palestinska folket. PLO lovade i gengäld att avstå från terrormetoder och att erkänna Israels rätt att existera.
Trots det har fiendskapen och misstron mellan judar och araber ökat. Israelerna har sedan dess bl.a. byggt en mur mellan Israel och Västbanken för att avskilja de båda folkgrupperna. Muren har gjort ytterligare tiotusentals palestinier hemlösa och flyktingar i sitt eget land.
Det finns i dagsläget inget som tyder på att Mellanösternkonflikten kommer att lösas inom en snar framtid.
Förenta nationerna bildades för att garantera världsfreden och de mänskliga rättigheterna
Förenta nationerna (FN) bildades 1945 utifrån de ramar som segrarna i andra världskriget utarbetade under Jaltakonferensen.
Organisationen var från början en sammanslutning av 51 länder som utformade organisationens uppbyggnad och stadgar.
Syftet med FN var att arbeta för och att säkra världsfreden. Organisationen skulle stå som garant för alla människors lika värde och rätt till självbestämmande. Man skulle också arbeta för att främja de mänskliga rättigheterna i världen.
Under efterkrigstiden präglades FN och dess arbete i hög grad av kalla kriget och de motsättningar som existerade mellan USA och Sovjetunionen. De båda supermakterna utnyttjade tidvis sitt medlemskap i FN:s säkerhetsråd till att
kontrollera och styra världspolitiken i egna syften.
Efter kalla krigets slut 1991 började FN at fungerat bättre, men organisationens roll i världspolitiken är fortfarande än idag inte helt bestämd.
Kongokrisen
Under 1960 blev 17 kolonier självständiga, däribland Kongo. Gemensamt för flertalet av kolonierna var att de var dåligt förberedda för friheten. Den inhemska befolkningen saknade i regel både utbildning och demokratiska traditioner. Dessutom existerade ofta starka motsättningar mellan olika folkgrupper i koloniländerna. Gränserna var vanligtvis konstgjorda. De hade ibland tillkommit efter att kolonialmakterna ritat dem med hjälp av linjal på en karta i syfte att dela upp landområden sinsemellan. Någon hänsyn till folkens historia, kultur och etnicitet hade sällan tagits.
När Belgien lämnade Kongo utbröt revolter i olika landsdelar som hotade att splittra Kongo. Efter en vädjan om hjälp av landets regering skickade svensken Dag Hammarskiöld (FN:s dåvarande generalsekreterare) FN-trupper till Kongo för att lösa konflikten.
I Kongo blev FN-trupperna tvungna att ta till våld för att uppnå sitt syfte. Strax därefter omkom Dag Hammarskiöld i en flygplanskrasch i samband med en diplomatisk resa till Kongo.
Konflikten i Kongo fortsatte efter Hammarskiölds död och blev mer och mer invecklad. Kongo har sedan dess, under större delen av efterkrigstiden, varit drabbat av oroligheter och inbördeskrig som har resulterat i miljontals döda och stora flyktingskaror.
Vietnamkriget
Vietnamkriget 1957-1975 var delvis en fortsättning på det franska kolonialkriget i Franska Indokina (dagens Vietnam, Laos och Kambodja) 1946-1954.
Efter att fransmännen lämnat Vietnam delades landet i två delar. Nordvietnam blev kommunistiskt och stöddes av Sovjetunionen och Kina, medan Sydvietnam backades upp av USA.
Men i Sydvietnam fanns också den kommunistiska gerillarörelsen FNL som fick stöd från Nordvietnam för att bekämpa den sydvietnamesiska regeringen i Saigon. Vid mitten av 1960-talet skickade därför USA stora mängder trupper till Sydvietnam för att förhindra att FNL skulle segra och göra landet kommunistiskt.
USA drog sig ur Vietnamkriget 1973 efter en stark opinionsbildning i USA och världen mot kriget. Två år senare kontrollerade Nordvietnam hela Sydvietnam.
USA:s engagemang och förlust i Vietnamkriget blev ett öppet sår för den amerikanska nationen och visade samtidigt för omvärlden att ett litet land kan hävda sitt oberoende genom att besegra en stormakt.
Franska Nordafrika
Problemen för Frankrike som kolonialmakt var inte över efter att man hade lämnat ifrån sig Franska Indokina 1954. Även i Nordafrika och i de franska kolonierna Tunisien, Marocko, och Algeriet växte det efter andra världskriget fram starka befrielseorganisationer som krävde självständighet från Frankrike.
1956 erkände den franska regeringen Tunisien och Marocko som nya stater, men Algeriet vägrade man att släppa. För Algeriets del kom befrielsekampen att bli lång och blodig.
Algerierna hade varit lojala mot Frankrike under andra världskriget. När landet därefter - i enlighet med Atlantdeklarationen (se ovan) - efterfrågade sin självständighet, möttes deras önskan istället med våld från fransmännen.
Den algeriska befrielseorganisationen FLN påbörjade därför 1954 en väpnad befrielsekamp mot den franska kolonialmakten.
FLN hade stöd av den muslimska befolkningen, men cirka en miljon kolonister med fransk bakgrund motsatte sig deras självständighetskamp och fick stöd av den franska armén. Följden blev ett blodigt inbördeskrig som varade i sju år fram till 1962 och kostade mer än en miljon algerier livet. Läs mer om Algeriets frihetskamp mot Frankrike 1954-1962 >
Utvecklingen i Latinamerika under efterkrigstiden
Latinamerika (Central- och Sydamerika inkl. Mexiko) betraktades länge av USA som deras egen bakgård. Anledningen till det grundar sig i den s.k. Monroedoktrinen från 1823 där USA:s regering slog fast att all europeisk politisk inblandning i Amerika var oacceptabel.
Denna bakgård bestod av länder som mestadels blivit självständiga redan under 1800-talet och nu styrdes av kolonialherrarnas ättlingar som utgjordes av en liten USA-stödd jordägande elit.
Samtidigt dominerades många av Latinamerikas länder ekonomiskt av nordamerikanska företag som utövade stort inflytande över länderna från sina styrelserum i USA.
Latinamerika var länge förskonat från att dras in i kalla krigets motsättningar, men i och med Fidel Castros maktövertagande på Kuba 1959 så spreds den kubanska revolutionen till andra latinamerikanska länder. Överallt uppstod vänsterrörelser som med hjälp av gerillakrigföring efter kubansk modell försökte störta de USA-stödda regimerna.
Samtidigt förstärktes motsättningarna mellan vänsterpolitiker - som ville utjämna klassklyftorna i samhället genom jordreformer och nationaliseringar - och den gamla jordägande och styrande eliten. Följden av denna utveckling blev en våg av inbördeskrig, militärkupper, terror och övergrepp från båda sidor, men där ländernas civilbefolkning alltid utgjorde de stora förlorarna.
Efter det kalla krigets slut har Latinamerika gått in i en lugnare och fredligare period samtidigt som USA:s inflytande har minskat.
Många latinamerikanska länder har på senare år fått vänsterorienterade ledare som genomfört reformer för att utjämna de sociala orättvisorna. Trots detta existerar det fortfarande stora orättvisor och diskriminering av ursprungsbefolkningen.
Den amerikanska medborgarrättsrörelsen
USA var under efterkrigstiden den fria västvärldens ledande land, både ekonomiskt och militärt, men också kulturellt och politiskt.
