I samma veva började de gamla imperialistiska idéerna att förkastas av alltfler människor i västvärlden som ansåg det omoraliskt och motsägelsefullt att hävda vissa folks rättigheter till självständighet gentemot nazistiskt och fascistiskt förtryck när de egna länderna hade kvar sina kolonier. Men avkolonialiseringen kunde samtidigt innebära att kolonialmakterna förlorade ekonomiska fördelar, politiskt inflytande och prestige. Deras inställning till koloniernas självständighet var därför komplicerad.
Gemensamt för flertalet av kolonierna som blev självständiga under efterkrigstiden var att kolonialmakternas styre hade gjort det svårt för dem att förbereda sig för självständigheten. Samtidigt fanns det utbildade ledare och välorganiserade självständighetsrörelser i många kolonier. Stora delar av den inhemska befolkningen hade däremot begränsad tillgång till utbildning och små möjligheter att delta i demokratiska beslut. Koloniernas förvaltning och ekonomi hade främst byggts upp för att gynna kolonialmakten, inte för att skapa självständiga och demokratiska stater.
Dessutom existerade ofta starka motsättningar mellan olika folkgrupper i koloniländerna. Gränserna var vanligtvis konstgjorda. De hade ibland tillkommit efter att kolonialmakterna ritat dem med hjälp av en linjal på en karta i syfte att dela upp landområden sinsemellan. Någon hänsyn till folkens historia, kultur och etnicitet hade sällan tagits. Det kunde innebära att en folkgrupp delades mellan flera länder eller att grupper med gamla konflikter hamnade inom samma landsgränser.
Avkoloniseringen gick förhållandevis fredligt till på vissa håll, men blev våldsam på andra. Indien blev självständigt 1947 efter en lång politisk kamp och förhandlingar med Storbritannien. Delningen av området i Indien och Pakistan ledde dock till omfattande våld och till att miljontals människor tvingades fly. I Algeriet och Vietnam utkämpade självständighetsrörelser långa krig mot Frankrike. Enbart under 1960 blev 17 afrikanska länder självständiga.
Efter självständigheten drabbades flera nya stater av militärkupper, inbördeskrig och ekonomiska problem. Det koloniala arvet var en av orsakerna. Andra orsaker var inhemska maktkamper, stora ekonomiska skillnader och inblandning från USA och Sovjetunionen under kalla kriget.
Utvecklingen såg dock inte likadan ut överallt. Många nya stater satsade också på att bygga skolor, förbättra sjukvården och skapa egna myndigheter.
1960 – Afrikas stora självständighetsårÅr 1960 blev 17 afrikanska länder självständiga. Förändringen gick så snabbt att året brukar kallas ”Afrikas år”. De flesta av de nya staterna hade tidigare styrts av Frankrike. Andra hade varit kolonier under Belgien, Storbritannien eller Italien. Några av länderna har senare bytt namn. Den tidigare franska kolonin Dahomey heter idag Benin, medan Övre Volta bytte namn till Burkina Faso 1984. Flera av de nya länderna blev också medlemmar i FN under 1960. Det förändrade organisationen eftersom de afrikanska staterna nu kunde tala och rösta i sina egna namn. Samma år antog FN generalförsamling resolution 1514. Där slogs det fast att alla folk har rätt till självbestämmande och att kolonialismen borde upphöra. Men en egen flagga, regering och plats i FN innebar inte att alla band till kolonialmakterna försvann. Många av de nya länderna var fortfarande beroende av sina tidigare kolonialmakter när det gällde handel, lån, företag och utbildad personal. Den politiska friheten kunde därför komma snabbt, medan ekonomisk självständighet ofta tog betydligt längre tid.
|
S LÄS MER: Efterkrigstidens huvudlinjer 1945-1991
M LÄS MER: Kolonisation och kolonialism
M LÄS MER: Gerilla
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Geir Lundestad, Öst, väst, nord, syd. Huvuddrag i internationell politik efter 1945, Studentlitteratur, 1997
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
