Spanjorerna anländer
När den spanska kolonisationen inleddes 1509 sattes ursprungsbefolkningen i arbete som slavar.
Det hårda slavarbetet i kombination med sjukdomar som européerna förde med sig ledde till att arawakerna dog ut. För att få arbetskraft till sina plantager började spanjorerna istället frakta över slavar från Västafrika.
Centrum för slavhandeln
Den lilla gruppen spanska kolonisatörer besegrades 1655 av en engelsk militärexpedition, vilket blev inledning till ett mer än 300-årigt brittiskt styre över Jamaica. Port Royal utanför Kingston blev bas för buckanjärer - sjörövare som på den brittiska kronans uppdrag plundrade hela Västindien. Från 1672 var Jamaica också centrum för slavhandeln. På 1600-talen inledde förrymda slavar, marooner, attacker mot de brittiska kolonisatörerna. Striderna mellan britterna och maroonerna pågick en bit in på 1700-talet innan fred kunde nås.
Kris i ekonomin och uppror
Britterna drev bland annat sockerplantager. Grunden för sockernäringen raserades när Storbritannien avskaffade slavhandeln 1834. Plantageägarna fick svårt att skaffa billig arbetskraft och började rekrytera arbetare utomlands, bland annat i Indien och Kina.
Ett nytt slag mot sockerplantagerna kom drygt tio år senare då Jamaica miste sin ställning som Storbritanniens huvudsakliga sockerleverantör. Krisen i ekonomin ledde till våldsamma sammanstötningar mellan plantageägarna och ett växande antal jordlösa före detta slavar som inte kunde få jobb. Oron kulminerade i ett stort uppror 1865.
Mot självständighet
Därefter följde några decennier av relativt lugn innan Jamaica drabbades av strejker och oroligheter under den globala ekonomiska krisen på 1930-talet. Vid denna tid lades grunden till de två partier som än i dag dominerar det politiska livet: Jamaicas arbetarparti (JLP) och Folkets nationella parti (PNP) (se Politiskt system). Socialistiska PNP leddes av den Oxfordutbildade advokaten Norman Manley, medan hans kusin affärsmannen Alexander Bustamante var karismatisk ledare för högerpartiet JLP. Båda partierna verkade för självständighet från britterna.
Jamaicas väg mot självständighet var smidig och fredlig. Ökat självstyre infördes gradvis efter oroligheterna under 1930-talet. 1944 infördes allmän rösträtt. I parlamentsvalet samma år vann JLP en majoritet av platserna och Bustamante blev Jamaicas förste premiärminister. JLP segrade även i valet 1949.
På 1950-talet stod det klart att Jamaica skulle bli fritt från Storbritannien. PNP ville, liksom britterna, att de engelskspråkiga kolonierna i Västindien skulle gå samman i en federation, medan JLP tvivlade på denna lösning. PNP vann i 1955 års val och 1958 etablerades den kortlivade Västindiska federationen. Efter spänningar inom federationen drog sig Jamaica ur 1961. I valet i april året därpå återtog JLP makten och den 6 augusti 1962 blev Jamaica självständigt.
Läs i Landguiden om Jamaicas moderna historia från 1962 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om