Inom religiösa traditioner finns det olika sätt att svara på frågan. I till exempel judendomen och kristendomen så existerar Gud innan skapelsen av universum och människan, vilket inte är så konstigt eftersom Gud är skaparen. I det ursprungliga tillståndet innan syndafallet levde Adam och Eva i ett naturligt förhållande till Gud, men de hade inte vad vi brukar kalla för religion. Det är först i och med syndafallet och i samband med jordbrukets uppkomst och Abels och Kains offer (boskap och gröda) som religion i betydelsen bön och religiösa ritualer träder fram i de bibliska berättelserna.
Inom hinduismen å andra sidan, i de vediska skrifterna, så föregår religionen människan genom att gudarna själva är religiösa i den förståelsen att de utför offer. I den kända Purushahymnen (Rigveda 10.90) beskrivs hur i tidernas begynnelse gudarna offrade en enorm urmänniska, ur vilken både den materiella verkligheten och de olika mänskliga samhällsklasserna formades. En liknande föreställning finns i fornnordisk mytologi genom offret av jätten Ymir, vars hår blev till gräs och vars hjärna blev till molnen och benen till berg. Det är svårare att tänka sig en monoteistisk gud som religiös då han eller hon från början är det enda som existerar, men man kan fråga sig om änglarna har ett slags religion.
Evolutionära förklaringar om religionens ursprung
Religionsvetenskapen - det vetenskapliga studiet av religioner - växte fram under 1800-talets senare hälft. Med hjälp av evolutionsteorin - som framställde människans och kulturens framväxt som en naturlig gradvis process från ett apliknande tillstånd till den moderna människan - formulerades frågan om religionens ursprung på ett nytt sätt. Då man inte i ett vetenskapligt studium kunde ta hjälp av religiösa berättelser var man tvungen att försöka hitta naturliga orsaker.
Enligt evolutionismen skedde biologisk, teknologisk och kulturell utveckling nästan enbart i en riktning, från det enkla till det komplicerade, från det primitiva till det civiliserade, från det sämre till det bättre. Därmed såg man inte utvecklingen på samma sätt som kristendomen likt ett fall från ett perfekt ursprungligt tillstånd, och historien som en lång färd tillbaka till det paradis man förlorat. Framstegstanken föreställer sig istället historiens början som mörk och primitiv och vår nutid som upplyst, stående på toppen av utvecklingskurvan. Man hyste ingen sentimentalitet för det man lämnat bakom sig, eftersom det vi nu har är den bästa av alla världar. Utvecklingen delades in i olika stadier med sin egen teknologiska nivå och kulturella egenart. Religion är något som hör till ett relativt tidigt stadium, men är olämplig för vår vetenskapliga civilisation som endast förlitar sig på vad som kan mätas och analyseras med hjälp av sofistikerade matematiska beräkningar.
Det var dock uppenbart för dessa tänkare på 1800-talet och det tidiga 1900-talet att alla kulturer inte hade nått lika långt. Deras egna, västerländska samhällen, hade självklart nått längst, men man hade genom upptäcktsfärder och kolonialism lärt känna nya kulturer i Afrika, Australien och Amerika som levde med mycket enkel stenåldersteknologi, och som inte hade något jordbruk eller skriftspråk. Forskarna tänkte sig att dessa människor levde kvar på tidigare stadier, vilka vår västerländska civilisation också befunnit sig på för länge sedan. De nutida primitiva folken var alltså ett slags levande fossiler och kunde studeras som bevis för hur människan hade levt i förhistorien. Deras samhällen och kulturer fungerade som tidsmaskiner med vars hjälp vi kunde rekonstruera vår egen forntid.
Samtidigt fanns det fortfarande många religiösa människor och former av vidskepelse och folktro (som att sätta ut gröt till tomten) kvar i de utvecklade länderna. Hur skulle man förklara det? Om vi hade nått en vetenskaplig och teknologisk nivå på vilken vi inte längre behövde religiösa förklaringar och berättelser, varför hade inte religionen dött ut? Förklaringen var att dessa myter och religiösa berättelser var survivals, överlevare från ett tidigare mer primitivt stadium, men att de obevekligt med en allt högre grad av rationalitet och modernisering skulle vittra bort.
Edward Tylor (1832–1917), en engelsk antropolog, ansåg att religion var en grundläggande tro på andliga väsen (animism) och att sådana föreställningar uppkom genom att människan hade funderat på skillnaden mellan en död och levande kropp, samt de gestalter som hon mötte i sina drömmar på natten. Slutsatsen som våra urtida tänkare drog var att människan hade en finmateriell kropp som kunde lösgöra sig under sömnen och som slutgiltigt lämnade kroppen när personen dog. Ur föreställningen om en själ utvecklades senare tanken på gudar och med den religionen.
Robert Ranulph Marrett (1866–1943) menade å sin sida att den mest ursprungliga religionen inte hade någon tanke på andliga väsen utan endast förhöll sig till en opersonlig kraft i naturen. Från den hade tanken på en själ och gudar utvecklats sig. Hans teori kallades därför för pre-animism, för-animism.
Emile Durkheim (1858–1917), en fransk sociolog, menade att de australiska urinvånarna (aboriginerna) var de mest primitiva av alla levande folk och att studiet av dem därmed var den mest säkra källan till den urtida religionen. Han tänkte sig vidare att religion egentligen var en mänsklig grupps symboliska sätt att dyrka sig själv, att religionerna handlade om individens underordnande under gruppen vilket uttrycktes med religiösa symboler. Religionens ursprung — grunden för de religiösa föreställningarna och ritualerna — fanns för Durkheim i de processer som gör det möjligt att leva i en grupp.
