Urbefolkningarna khoikhoi och san har bott i Sydafrika i tusentals år, men i dag utgör de endast en folkspillra i Kalahariöknen. De trängdes efter hand undan av bantutalande folk och europeiska kolonisatörer. Holländarna var först på plats men i början av 1800-talet tog Storbritannien kontroll över området. Efter boerkriget 1899 delade britter och boer (ättlingar till holländarna) på styret av Sydafrika. De svarta hölls utanför och inledde en frihetskamp. 1948 infördes ett rasåtskillnadssystem – apartheid.
Sydafrikas historia
ANNONS
I början på 1850-talet upprättade boerna två republiker, Oranjefristaten och Transvaal, i centrala Sydafrika. Det skedde med britternas samtycke, men när diamanter och guld några decennier senare hittades i afrikandernas områden ville britterna kontrollera hela Sydafrika. Afrikandernas republiker låg dessutom i vägen för Storbritanniens koloniala ambitioner som handlade om att kontrollera ett sammanhängande område från Kapstaden till Kairo. Det fanns också starka ideologiska skillnader mellan de konservativa afrikanderna och de jämförelsevis liberala britterna vilket underblåste motsättningarna.
Konflikten övergår i krig
Konflikten mellan britter och afrikander utlöste det så kallade boerkriget 1899, som drabbade civila boer hårt. Brittiska soldater brände ned 30 000 av boernas gårdar. Kvinnor och barn samlades i koncentrationsläger, där över 28 000 boer avled, de flesta av dem i sjukdomar. Det var betydligt fler än vad som dog i strider. Till slut slöts ett fredsavtal i staden Vereeniging 1902 och boernas två republiker förlorade sin självständighet.
Britter och boer utformade gemensamt en författning för den Sydafrikanska unionen. Den trädde i kraft 1910. Unionen omfattade boerrepublikerna Oranjefristaten och Transvaal samt de brittiska kolonierna Kapprovinsen och Natal. Formellt sett var unionen en del av det brittiska imperiet men banden till Storbritannien bleknade med tiden.
Krigsförlusten orsakade djup och långvarig bitterhet hos boerna, och den sociala och ekonomiska utvecklingen vidgade efter hand klyftan mellan de båda folken. Från början fanns dock ett gemensamt intresse hos de jordbrukande boerna och de brittiska gruvägarna att utnyttja den billiga svarta arbetskraften och tillskansa sig mark. År 1913 antogs en jordlag som gav 87 procent av Sydafrika till de vita och 13 procent till de svarta, som var i överväldigande majoritet. 1923 infördes motsvarande lagar om rasåtskillnad i städerna.
Unionsförfattningen gav inte de svarta några medborgerliga och politiska rättigheter. Enda undantaget var i Kapprovinsen, där svarta och färgade enligt praxis fick rösträtt till det nationella parlamentet. Men bara vita kandidater kunde väljas.
De svarta mobiliserar
Diskrimineringen väckte starka reaktioner bland svarta ledare. 1912 bildade de en organisation, som senare fick namnet Afrikanska nationalkongressen (ANC), och som kom att kämpa för svartas politiska rättigheter.
Industrialiseringen av Sydafrika finansierades med inkomster från de brittiskägda gruvorna och britterna kom att dominera näringslivet. Samtidigt rationaliserades de vitas jordbruk och många fattiga vita bönder övergav odlingen och sökte sig till städerna och gruvorna. Därmed uppstod en vit arbetarklass av afrikander. Till skillnad från de svarta arbetarna hade de vita gruv- och industriarbetarna rätt att organisera sig fackligt. Facket såg till att de vita gynnades på arbetsmarknaden.
Under 1920-talet tog industrialiseringen fart och behovet av arbetskraft ökade. De vita var dock inte tillräckligt många för att kunna fylla alla luckor, och näringslivet ville rekrytera svarta även till mer kvalificerade arbeten. Det ledde till protester från de vita arbetarna.
Den rasåtskillnadsideologi, apartheid, som växte fram under första halvan av 1900-talet byggde på en rad ekonomiska, politiska och religiösa faktorer. Tillsammans skapade de ett samhällsklimat där segregation ansågs nödvändig och naturlig. Sydafrikas långa historia av institutionaliserat slaveri och förtryck utgjorde en grogrund och näringslivets stora behov av billig och lättkontrollerad arbetskraft skyndade på utvecklingen. Dessutom fanns det inom den inflytelserika holländska reformerta kyrkan en grundmurad föreställning om att rassegregering var rätt sätt att organisera samhället på, för att trygga den vita kristna lärans överlevnad. Det var en afrikanderpastor som 1929 lanserade begreppet apartheid.
Afrikandernas parti, Nationalistpartiet, vann valet 1948 med ett krav på konsekvent tillämpad rasåtskillnad. Det brukar anses som det formella startskottet för den organiserade apartheidpolitiken i Sydafrika.
Läs i Landguiden om Sydafrikas moderna historia från 1948 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
15 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
