Urbefolkningarna khoikhoi och san har bott i Sydafrika i tusentals år, men idag utgör de endast en folkspillra i Kalahariöknen. De trängdes efter hand undan av bantutalande folk, som blev förfäder till dagens svarta sydafrikaner.
Bantufolken var jordbrukare och använde metallredskap. Historiker och arkeologer tvistar om när de började komma till Sydafrika, under det första århundradet efter Kristus eller rent av tusen år senare.
År 1488 rundade portugisiska skepp Godahoppsudden, och Europa fick kännedom om Sydafrikas existens. I slutet av 1500-talet gjorde nederländare och engelsmän strandhugg på den sydafrikanska kusten, men först i och med nederländaren Jan van Riebeecks landstigning 1652 i Table Bay, där Kapstaden ligger idag, började den vita koloniseringen.
Riebeecks avsikt var inte att grunda en koloni. För det holländska ostindiska kompaniets räkning skulle han anlägga en handelsstation, där fartyg på väg mot Indien kunde proviantera med bland annat kött, grönsaker och mjölkprodukter. Men de lokala invånarna ville inte släppa ifrån sig sina djur, eftersom en khoikhois status byggde på boskapsinnehav. Därför fick nederländare som var anställda i kompaniet bli lantbrukare i Sydafrika för att leverera livsmedel till fartygen.
På grund av khoikhois motstånd mot att arbeta på de vita nybyggarnas gårdar importerades slavar, av vilka många var malajer. Till gårdarna sökte sig dock allt fler boskapslösa khoikhoi. Blandäktenskap mellan slavar och khoikhoi gav upphov till den folkgrupp som i dagens Sydafrika kallas färgade. Efter hand förbjöds sexuella förbindelser över rasgränserna.
År 1795 intogs Kapkolonin av Storbritannien som dock tvingades lämna tillbaka området till Nederländerna enligt fördraget i Amiens 1803. Tre år senare återtog britterna kontrollen. Kolonin expanderade utefter östkusten under ständiga strider med xhosa- och zulufolken. De nederländska invandrarnas ättlingar, boerna eller afrikanderna, tröttnade dock på det brittiska väldet. En del lämnade Kapprovinsen och begav sig i nordöstlig riktning. De som gav sig av ansåg sig tillhöra ett utvalt folk med ett uppdrag att civilisera det svarta Afrika. De utkämpade många strider med zuluerna, samtidigt som de markerade sitt oberoende i förhållande till engelsmännen. Vandringen norrut kallas ”Groot Trek” och har fått en legendarisk roll i afrikandernas historieskrivning.
I början på 1850-talet upprättade boerna två republiker, Oranjefristaten och Transvaal, i centrala Sydafrika. Det skedde med britternas samtycke, men när diamanter och guld några decennier senare hittades i afrikandernas områden ville britterna kontrollera hela Sydafrika.
Konflikten mellan britter och afrikander utlöste det så kallade boerkriget 1899, som drabbade civila boer hårt. Brittiska soldater brände ned 30 000 av boernas gårdar. Kvinnor och barn samlades i koncentrationsläger, där över 25 000 boer avled i sjukdomar. Till slut slöts ett fredsavtal i staden Vereeniging 1902 och boernas två republiker förlorade sin självständighet.
Britter och boer utformade gemensamt en författning för den Sydafrikanska unionen. Den trädde i kraft 1910. Unionen omfattade boerrepublikerna Oranjefristaten och Transvaal samt de brittiska kolonierna Kapprovinsen och Natal.
Krigsförlusten orsakade djup och långvarig bitterhet hos boerna, och den sociala och ekonomiska utvecklingen vidgade efter hand klyftan mellan de båda folken. Från början fanns dock ett gemensamt intresse hos de jordbrukande boerna och de brittiska gruvägarna att utnyttja den billiga svarta arbetskraften och tillskansa sig mark. År 1913 antogs en jordlag som gav 87 procent av Sydafrika till de vita och 13 procent till de svarta, som var i överväldigande majoritet.
Unionsförfattningen gav inte de svarta några medborgerliga och politiska rättigheter. Enda undantaget var i Kapprovinsen, där svarta och färgade enligt praxis fick rösträtt till det nationella parlamentet. Men bara vita kandidater kunde väljas.
Diskrimineringen väckte starka reaktioner bland svarta ledare. 1912 bildade de en organisation, som senare fick namnet Afrikanska nationalkongressen (ANC), och som kom att kämpa för svartas politiska rättigheter.
Industrialiseringen av Sydafrika finansierades med inkomster från de brittiskägda gruvorna och britterna kom att dominera näringslivet. Samtidigt rationaliserades de vitas jordbruk och många fattiga vita bönder övergav odlingen och sökte sig till städerna och gruvorna. Därmed uppstod en vit arbetarklass av afrikander. Till skillnad från de svarta arbetarna hade de vita gruv- och industriarbetarna rätt att organisera sig fackligt. Facket såg till att de vita gynnades på arbetsmarknaden.
Under 1920-talet tog industrialiseringen fart och behovet av arbetskraft ökade. De vita var dock inte tillräckligt många för att kunna fylla alla luckor, och näringslivet ville rekrytera svarta även till mer kvalificerade arbeten. Det ledde till protester från de vita arbetarna.
Afrikanderna var ett kyrksamt folk och när den holländska reformerta kyrkan utvecklade en rasåtskillnadsteologi fick det långtgående följder i samhället. Nationalistpartiet, afrikandernas parti, segrade i valet 1948, med krav på konsekvent tillämpad rasåtskillnad – apartheid.
Läs i Landguiden om Sydafrikas moderna historia från 1948 och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet

Läs mer om