Alfred växte därför till stor del upp i S:t Petersburg. Han undervisades av privatlärare och lärde sig flera språk. Som 17-åring reste han till bland annat Paris och USA för att studera kemi och teknik. Efter resorna började han arbeta i familjens företag och intresserade sig alltmer för sprängämnet nitroglycerin.
När Krimkriget tog slut 1856 minskade den ryska militärens beställningar. Faderns företag fick stora ekonomiska problem och gick i konkurs 1859. Immanuel Nobel flyttade då tillbaka till Stockholm, medan Alfred stannade kvar i S:t Petersburg ytterligare några år.
År 1863 återvände även han till Sverige. Tillsammans med fadern fortsatte han sina experiment med nitroglycerin vid Heleneborg, en malmgård på Södermalm där familjen bodde och hade en mindre verkstad.
Alfreds äldre bröder Robert och Ludvig stannade i Ryssland. Under 1870-talet började de bygga upp ett stort oljeföretag i Baku vid Kaspiska havet, i det område som idag tillhör Azerbajdzjan. Företaget fick namnet Bröderna Nobel, eller Branobel, och blev ett av Rysslands viktigaste oljebolag. Alfred investerade också pengar i verksamheten och fick senare en betydande del av sin förmögenhet från sina ryska investeringar.
Efter att Alfred hade uppfunnit knallhatten som skulle få nitroglycerinet att explodera under kontrollerade förhållanden, satsade han all sin tid på att utveckla det flytande sprängämnet till en färdig nyttoprodukt. Men det visade sig att sprängämnet, som han kallade sprängolja, var mycket farligt. 1864 exploderade en tunna med 140 kilo av det farliga ämnet i Stockholm. Fem människor omkom, däribland Alfreds yngste bror, den 21-årige Emil.
År 1866 upptäckte Alfred Nobel att det farliga och lättantändliga nitroglycerinet blev enklare att hantera när det blandades med kiselgur, ett poröst material som består av mikroskopiska rester av kiselalger. Blandningen kunde formas till stavar som fördes ner i hål som hade borrats i berg. När staven med sprängmedel sedan sprängdes spräcktes berget inifrån, vilket gjorde det lättare att bygga tunnlar, vägar och järnvägar eller att bryta malm i gruvor. Nobel tog patent på uppfinningen 1867 och gav den namnet dynamit, efter det grekiska ordet "dynamis", som betyder kraft.
Nobel fortsatte att utveckla nya sprängämnen. År 1875 skapade han spränggelatin genom att blanda nitroglycerin med nitrocellulosa. Det nya sprängämnet var kraftigare än den första dynamiten och tålde vatten bättre. Nobels uppfinningar fick stor betydelse för gruvor, tunnelbyggen, järnvägar och vägbyggen, där stora mängder berg behövde sprängas bort.
Den stora efterfrågan gjorde Nobel mycket förmögen och lade grunden till ett internationellt nätverk av fabriker och företag. Sprängämnena användes främst inom industri och byggande, men Nobels verksamhet fick också en militär sida. År 1894 köpte Nobel företaget Bofors i Karlskoga, där han satsade på att utveckla tillverkningen av krut och vapen.
Trots framgångarna levde Nobel ett kringflackande och arbetsamt liv. Han gifte sig aldrig och kände sig ofta ensam. Under många år hade han ett komplicerat förhållande med den betydligt yngre österrikiskan Sofie Hess. Nobel hade också återkommande problem med huvudvärk, magbesvär och depressioner. Mot slutet av livet led han dessutom av en allvarlig hjärtsjukdom.
Alfred Nobel avled i sin villa i San Remo i Italien den 10 december 1896, efter att ha drabbats av ett slaganfall. Han blev 63 år.
Hans testamente överraskade både släktingar och omgivning. Nobel hade bestämt att nästan hela förmögenheten skulle placeras i en fond. Avkastningen skulle varje år delas ut till personer som hade gjort ”mänskligheten den största nytta”. Priserna skulle delas ut inom fysik, kemi, fysiologi eller medicin, litteratur och arbete för fred.
Så räddades pengarna bakom NobelprisetNär Alfred Nobel dog 1896 var det långt ifrån säkert att hans planer på ett internationellt pris skulle kunna genomföras. I testamentet hade han bestämt att nästan hela förmögenheten skulle placeras i en fond och att avkastningen varje år skulle delas ut som Nobelpris. Beslutet gjorde flera släktingar missnöjda. Dessutom var det oklart hur prisutdelningen skulle organiseras, och de institutioner som Nobel hade utsett att välja pristagare hade inte tillfrågats i förväg. Det uppstod även juridiska frågor om testamentets giltighet och om vilket land som skulle ansvara för dödsboet. Uppdraget att genomföra Nobels sista vilja gick till Ragnar Sohlman och Rudolf Lilljequist. Det blev en komplicerad uppgift eftersom förmögenheten var utspridd i flera länder. I Paris åkte de mellan olika banker med häst och vagn för att samla in aktier, obligationer och andra värdehandlingar. Dokumenten packades sedan i lådor och skickades med tåg till Sverige som registrerat bagage. Sohlman och Lilljequist var rädda för att de franska myndigheterna annars skulle hindra tillgångarna från att lämna landet. Efter flera års juridiskt och praktiskt arbete kunde Nobelstiftelsen bildas 1900. Året därpå delades de första Nobelprisen ut, fem år efter Alfred Nobels död.
|
