M

Nya Zeelands historia

Det är oklart exakt när och hur den maoriska ursprungs­befolkningen kom till Nya Zeeland – eller Aotearoa (Det långa vita molnets land) som det heter på maoriernas språk. Antagligen kom de från östra Polynesien i omgångar någon gång mellan 800- och 1200-talet. Enligt en maorisk legend upptäcktes Nya Zeeland av den polynesiska sjöfararen Kupe, som anlände till öarna efter att ha följt efter en bläckfisk ut i havet.

För européerna blev Nya Zeeland först känt när holländaren Abel Tasman för Ostindiska kompaniets räkning passerade öarnas västkust 1642. Holländska myndigheter gav landet dess namn efter provinsen Zeeland i Nederländerna. Drygt hundra år senare landsteg den brittiske upptäcktsresanden James Cook som seglade runt och utforskade landets kuster 1769–1770. Cook mötte ett maorifolk som var indelat i flera självstyrande stammar, vilka ofta utkämpade blodiga strider mot varandra. Européerna gav maorierna järnverktyg i utbyte mot mat.

Det är oklart exakt när och hur den maoriska ursprungs­befolkningen kom till Nya Zeeland – eller Aotearoa (Det långa vita molnets land) som det heter på maoriernas språk. Antagligen kom de från östra Polynesien i omgångar någon gång mellan 800- och 1200-talet. Enligt en maorisk legend upptäcktes Nya Zeeland av den polynesiska sjöfararen Kupe, som anlände till öarna efter att ha följt efter en bläckfisk ut i havet.

För européerna blev Nya Zeeland först känt när holländaren Abel Tasman för Ostindiska kompaniets räkning passerade öarnas västkust 1642. Holländska myndigheter gav landet dess namn efter provinsen Zeeland i Nederländerna. Drygt hundra år senare landsteg den brittiske upptäcktsresanden James Cook som seglade runt och utforskade landets kuster 1769–1770. Cook mötte ett maorifolk som var indelat i flera självstyrande stammar, vilka ofta utkämpade blodiga strider mot varandra. Européerna gav maorierna järnverktyg i utbyte mot mat.

På 1790-talet började europeiska säl- och valfångare etablera sig på de nyzeeländska kusterna och efter sekelskiftet blev Nya Zeeland bas för val- och säljakten i de antarktiska vattnen. Med valfångarna kom missionärerna och både protestanter och katoliker upprättade missionsstationer. I mitten av 1800-talet räknades de flesta maorier som kristna.

Nybyggarnas krav på jord skapade ständiga konflikter mel­lan maorier och européer. Genom Waitangifördraget från 1840 erkände maorierna den brittiska kronans överhöghet över Nya Zeeland. I gengäld skulle britterna ge maorierna skydd och garantera deras rätt till mark. Waitangifördraget undertecknades av många, men långt ifrån alla, maorihövdingar. Snart uppstod oenighet om hur avtalet skulle tolkas och följden blev långvariga krig mellan kolonisatörerna och maorierna på Nordön. Trots fördraget kunde britter ofta ta kontroll över den bästa marken.

Till följd av europeiska sjukdomar och användningen av de nya eldvapnen i stamkrig minskade antalet maorier snabbt. Vid européernas ankomst fanns mellan 100 000 och 250 000 maorier på öarna. Mot slutet av 1800-talet var de endast drygt 40 000.

1852 fick den brittiska kolonin begränsat självstyre och från årtiondet därpå, då guld hittades på Sydön, ökade invandringen. Nordöns utveckling hade hejdats genom striderna med maorierna, men på Sydön började fåraveln ta fart. Särskilt betydelsefull var kylteknikens utveckling. 1882 gick för första gången en fartygslast med kött och mejerivaror till Europa.

Till Storbritannien fördes växande kvantiteter ull, kött, smör och ost och i utbyte mot dessa produkter fick Nya Zeeland ända fram till 1950-talet nästan allt vad landet behövde av industrivaror.

1867 fick maorierna rösträtt och fyra platser i parlamentet. De första framträdande maoripolitikerna var alla akademiker utbildade i en västerländsk tradition.

Mot slutet av 1800-talet genomfördes en rad sociala reformer som lade grunden för en välfärdsstat. Nya Zeeland införde kvinnlig rösträtt redan 1893. Det lagstiftades också om kortare arbetstid, folkpension och obligatorisk medling i arbetstvister.

Som brittisk koloni deltog Nya Zeeland i båda världskrigen med stora förluster, särskilt 1914–1918.

Valet 1935 ledde till att Labourpartiet för första gången kom till makten. Ett radikalt politiskt program sjösattes: bostads-, väg- och järnvägsbyggen inleddes, 40-timmarsvecka samt fri hälsovård infördes, och fackföreningsmedlemskap blev obligatoriskt för alla löntagare. Bönderna garanterades ett fast pris för smör och ost. Samtidigt fick maorierna genom särskilda lagar möjlighet att bli småbönder på bättre villkor än tidigare. Reformerna finansierades bland annat genom höjda skatter.

Läs i Landguiden om Nya Zeelands historia - tiden efter andra världskriget och framåt.

 

Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet

Läs mer om

ANNONS

ANNONS

Är detta en olämplig annonsör? Klicka här
Sidan uppdaterad: 14 januari 2019
Ursprungligen publicerad: 14 oktober 2010

ANNONS

ANNONS

Är detta en olämplig annonsör? Klicka här

Artiklar om Nya Zeelands historia

M

Terra nullius - obebott land

av: Hans Thorbjörnsson
2014-03-17

För de vita kolonisatörerna var ursprungsbefolkningens äganderätt till sin mark obefintlig. Kolonialmakterna betraktade nämligen nästan allt erövrat land som ”terra nullius” (ingens mark, obebodd mark). I den här artikeln kan du läsa kortfattat om hur det gick för urinvånarna i Australien, Nya Zeeland och Nordamerika...

+ Läs mer

Länkar om Nya Zeelands historia

ANNONS

ANNONS

Loading content ...
Loading content ...
Loading content ...

ANNONS

ANNONS

Relaterade ämneskategorier

Nya Zeelands geografi

Geografi med fokus på Nya Zeeland. Här hittar du texter och faktamaterial som behandlar Nya Zeelands geografi ur olika...

Fakta om Nya Zeeland

Aktuell samhällsfakta om Nya Zeeland. Här hittar du en kortfattad politisk och ekonomisk bakgrund om landet samt en del...