Läget mitt på allfarvägarna mellan stora asiatiska kulturområden har präglat Afghanistans historia. Trycket från främmande invasionshärar har ibland slitit sönder landet, ibland bidragit till att ena det.
På 300-talet f Kr blev Afghanistan en provins i Alexander den stores välde. På 600-talet e Kr kom araberna med islam. Den turkiska ghaznavid-ätten skapade omkring år 1000 ett rike som sträckte sig ned till Indien. På 1200- och 1300-talen invaderades landet av mongoler under ledning av Djingis khan och Timur Lenk.
Afghanistan förblev en krigsskådeplats för perser, turkar och mongoler. Den persiske härskaren Nadir Shah besegrade mongolerna 1739. Efter hans död 1747 utropades hans afghanske livvakt Ahmed Shah till kung. Han betraktas som landets grundare och hans ätt, Durrani, styrde Afghanistan fram till 1978.
Ahmed Shahs rike splittrades efter hans död genom inbördeskrig och tronföljdsstrider. Under denna svaghetsperiod invaderades landet 1839 av brittiska styrkor, som försökte lägga under sig Afghanistan för att hejda det ryska tsarväldets expansion genom Centralasien. Britterna slogs tillbaka 1842 och kung Dost Mohammed lyckades på 1860-talet återförena landet.
Britterna attackerar
År 1878 gjorde britterna ett nytt försök att inta Afghanistan. De fick kontroll över områden som i dag tillhör Pakistan men drevs ut 1880 av Abdur Rahman, som därefter kröntes till kung. Under hans regeringstid fick landet sina nuvarande gränser, bland annat den så kallade Durandlinjen mot brittiska Indien (i dag Pakistan) som skar rakt genom pashtunernas område. Britterna behöll ett inflytande över utrikespolitiken men Abdur Rahman lyckades ändå balansera mellan brittiska och ryska intressen. Under hans tid tillfördes Afghanistan Wakhan-korridoren i nordost för att hålla de båda imperierna åtskilda.
Abdur Rahman var landets första moderna nationsbyggare. Han efterträddes av sonen Habibullah och sonsonen Amanullah. Den senare bröt med britterna 1919 och utlöste ett tredje krig, som slutade med att Afghanistans gränser blev internationellt erkända.
Under Amanullah fick Afghanistan sin första författning och ett modernt, icke-religiöst rättsväsen. Efter ett besök i Europa försökte kungen införa västerländsk klädsel och avskaffa kvinnornas slöjor. Religiösa ledare underblåste missnöje mot reformerna bland konservativa klaner och Amanullah drevs i landsflykt 1929.
Efter en tids väpnad maktkamp besteg Mohammad Zahir Shah kungatronen 1933 sedan hans far, Nadir Shah (kung 1929-1933), mördats. Zahir Shah drev en försiktig reformlinje och höll landet på en alliansfri kurs.
Kommunisterna tar över
År 1953 utsåg kungen sin kusin Mohammad Daoud till premiärminister. Han påskyndade moderniseringen och den ekonomiska utvecklingen, i stor utsträckning med sovjetisk hjälp.
Daoud avgick 1963, varpå följde en tid av viss demokratisering - bland annat infördes kvinnlig rösträtt till parlamentsvalet 1965 - men också av instabilitet och svaga regeringar. Under denna tid bildades det kommunistiska Folkdemokratiska partiet (känt under den engelska förkortningen PDPA).
Efter missväxt och hungersnöd i början av 1970-talet återtog Daoud makten 1973. Han störtade kungen och utropade sig till president. Med diktatoriska metoder försökte han utveckla landet men stötte sig med både vänstern och högern och mördades i april 1978 i en blodig militärkupp, som förde kommunistpartiet till makten. PDPAs ledare Nur Mohammad Taraki utropades till president. Partiet knöt landet nära Sovjetunionen genom ett vänskaps- och samarbetsavtal. Regeringen försökte med bryska metoder genomföra en snabb jordreform och en alfabetiseringskampanj, men kom i konflikt med traditionella klanledare och konservativa islamiska grupper. Väpnat motstånd utbröt i flera provinser.
Sovjetisk invasion…
President Taraki störtades i september 1979 av premiärminister Hafizullah Amin. Sovjetunionen, som oroades av att regimen försvagades, invaderade Afghanistan i december samma år. Amin dödades och Babrak Karmal, som ledde en rivaliserande fraktion, gjordes till president. Men i stället för att lätt krossa de splittrade motståndsstyrkorna drogs Sovjetunionen in i ett långvarigt krig. Snart var invasionsstyrkan uppe i över 100 000 man.
Kriget medförde ett oerhört lidande för befolkningen. Många miljoner flydde till Pakistan, Iran eller inom landet. När gerillan fått moderna vapen från främst USA och Kina, ekonomiskt stöd från Saudiarabien och organisatorisk hjälp av Pakistans militära underrättelsetjänst, blev regimen alltmer isolerad i städerna. Stora delar av landsbygden föröddes. Skördar brändes, mark minerades och bevattningssystemen förstördes.
Efter Michail Gorbatjovs makttillträde i Sovjetunionen ersattes Babrak Karmal 1986 av Mohammad Najibullah Ahmedzai, som försökte ge regimen en snyggare fasad. Jordreformen avvecklades nästan helt och våren 1988 hölls parlamentsval som dock bojkottades av gerillan.
Även gerillan var splittrad. Sju sunnitiska rörelser med högkvarter i Peshawar i Pakistan hade ett löst och konfliktfyllt samarbete och i Iran ingick åtta små shiitiska grupper en allians.
FN-ledda indirekta fredsförhandlingar mellan Afghanistan och Pakistan ledde 1988 till ett avtal om sovjetisk reträtt. USA och Sovjetunionen skulle garantera Afghanistans oberoende och flyktingarna skulle få komma hem.
… och reträtt
Det sovjetiska återtåget avslutades den 15 februari 1989. Under drygt nio års krig hade omkring 15 000 sovjetiska soldater stupat. Najibullahregimens förväntade fall dröjde dock tills de sovjetiska vapenleveranserna avbrutits vid årsskiftet 1991-1992. Sammanbrottet skedde sedan en kommunistallierad uzbekisk milisstyrka i norr, anförd av general Rashid Dostum, bytt sida och börjat samarbeta med den gerilla som tadzjiken Ahmed Shah Massoud byggt upp i nordost. När Massouds och Dostums styrkor gick in i Kabul den 25 april 1992 kapitulerade regimen utan motstånd, sedan Najibullah avgått några dagar tidigare och sökt skydd på ett FN-kontor. En provisorisk islamisk regering bildades av den Peshawarbaserade sunnitiska sjupartialliansen.
Läs i Landguiden om Afghanistans moderna historia från 1992 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
