Nya fartygstyper och bättre navigeringsredskap
Under 1400-talet hade ny skeppsteknik medfört att fartygen kunde byggas både större och sjödugligare. Navigeringsredskapen hade också utvecklats. Kompassen anpassades till sjöfart och kartorna hade blivit mer exakta. De nya avancerade fartygstyperna kunde färdas över stora öppna hav och medföra tyngre last än tidigare. Detta ledde snart till att nya handelsvägar och kontinenter upptäcktes.
Kolonisering, ökad handel och fler konflikter
De stora geografiska upptäckterna i slutet av 1400-talet gav upphov till en enorm ökning av fjärrhandeln. Längs med de tidigare outforskade kusterna uppstod nu europeiska handelsstationer och på andra ställen omvandlades stora territorier till europeiska kolonier.
Den växande fjärrhandeln och jakten på kolonier ledde till en ökad rivalitet mellan Europas stormakter. En följd av det blev att konflikterna och krigen blev fler och större än tidigare. Den nya tidens krig utkämpades därför inte bara i Europa, utan också på världshaven och på andra kontinenter där de europeiska staterna ägde kolonier.
Sjökrigföringen utvecklas
De nya fartygstyperna ökade i storlek under periodens gång varefter de också utrustades med fler och större segel. Ny skeppsteknik kombinerat med möjligheten att utrusta de nya fartygen med många tunga kanoner revolutionerade sjökrigföringen under 1500-talet.
Den upptrappade rivaliteten mellan Europas länder och den nya betydelsen av starka örlogsflottor framkallade ett ökat behov av krigsfartyg hos många stater. Fartygen och sjökrigskonsten utvecklades därför konstant under hela tidsperioden.
De stora krigsfartygen hade kanonerna stående längs sidorna på flera däck. Skillnaden mellan krigföring till sjöss och på land var relativt liten eftersom sjöstriderna ofta var inriktade på att lägga fartygen sida vid sida så att det gick att äntra fiendens fartyg. Stormningen av motståndarnas fartygsdäck skedde i regel först efter att kanonerna hade förorsakat motståndaren stor skada och fartygens medförda marinsoldater gjort vad de kunnat för att skjuta ner så många fiender som möjligt.
Allteftersom fartygen blev större med fler kanoner utvecklades nya sjöstridstaktiker. Under 1700-talet blev det vanligt att segla i kolonn efter varandra i en lång rad för att artilleriet skulle få så stor verkan som möjligt mot enskilda mål. De stora örlogsfartygen från den här tiden kallas därför linjeskepp. I slutet av 1700-talet blev det brukligt att utrusta linjeskeppen med tre kanondäck, varav två var täckta under det översta däcket som också hade kanoner. Tredäckarna var respektingivande krigsmaskiner som ofta hade över hundra kanoner och besättningar på uppåt 800 man. För spaningsuppdrag och patrullering användes i regel mindre skepp såsom fregatter och korvetter. Dessa var konstruerade på samma sätt som linjeskeppen men i mindre format.
Livet ombord
Livet som sjöman var både obekvämt och farofyllt och ägde rum i en våt, kall och gungande miljö. Innan hängkojer infördes i slutet av 1600-talet, fick manskapet lägga sig intill kanonerna i de kläder de bar dagligen.
Däcksutrymmena var ofta fuktiga eftersom det kunde läcka in vatten genom kanonportarna och regna in genom däcksluckorna som ibland var gjorda som ett galler av trä (för ventilation). Därtill kom den farliga röken från den murade spisen som skeppskocken använde för att laga mat.
Maten åts gemensamt ur samma stora kärl vilket bidrog till att sjukdomar spreds snabbt. Till detta kom råttorna och all annan ohyra som trivdes i den ohygieniska tillvaron under däck. Fartygen var därför ofta hemsökta av sjukdomar och epidemier, bl.a. skörbjugg som berodde på den ständiga bristen på C-vitamin. Resultatet av detta blev att man kallt fick räkna med att förlora halva besättningen utan strid.
Det var viktigt att hålla god disciplin ombord. Straffen för regelöverträdelser var därför mycket hårda, särskilt ombord på krigsskeppen där även mindre företeelser kunde medföra dödsstraff. Ett av de strängaste straffen var kölhalning, som ofta resulterade i döden eftersom man då drogs från fartygets ena sida till dess andra, under kölen över vassa avlagringar och snäckor som täckte skeppets underrede.
Segelfartygens storhetstid
De allt större och bättre fartygen kom också till användning inom handeln. Tidsperioden från 1500-talet till mitten av 1800-talet brukar därför kallas segelfartygens storhetstid. De stora handelsskeppen som seglade över oceanerna var byggda på ungefär samma sätt som örlogsfartygen. Men de hade mindre besättning och inte lika många kanoner. Under de långa seglatserna var det inte ovanligt att handelsfartygen angreps av pirater, konkurrenter eller fientliga statsmakter. Åsynen av kanonerna räckte många gånger för att avskräcka anfall men om de väl blev attackerade kunde de också försvara sig.
Från och med mitten av 1800-talet började segelfartygen få konkurrens på haven av ångdrivna fartyg. Segelfartygens storhetstid var därmed förbi.
Litteratur:
Donald Bathe m.fl., Segelfartygens storhetstid, Bernces Förlag, 1975
Lars Bergquist, Kommunikation – från budbärare till Internet, Natur och Kultur, 1999
Andrew Lambert, War at Sea in the Age of Sail, Cassell & Co, 2000
Thorsten Rinman m.fl., Sjöfartens historia, Rinman & Lindén, 1982
Text: Robert de Vries (red.)
Läs mer om
Kartor
