Sjökrigföringen utvecklas
De nya fartygstyperna ökade i storlek under periodens gång varefter de också utrustades med fler och större segel. Ny skeppsteknik kombinerat med möjligheten att utrusta de nya fartygen med många tunga kanoner revolutionerade sjökrigsföringen under 1500-talet.
Den upptrappade rivaliteten mellan Europas länder och den nya betydelsen av starka örlogsflottor (örlog = krig till sjöss) framkallade ett ökat behov av krigsfartyg hos många stater. Fartygen och sjökrigskonsten utvecklades därför konstant under hela tidsperioden.
De stora krigsfartygen hade kanonerna stående längs sidorna på flera däck. Skillnaden mellan krigföring till sjöss och på land var relativt liten eftersom sjöstriderna ofta var inriktade på att lägga fartygen sida vid sida så att det gick att äntra fiendens fartyg. Stormningen av motståndarnas fartygsdäck skedde i regel först efter att kanonerna hade förorsakat motståndaren stor skada och fartygens medförda marinsoldater gjort vad de kunnat för att skjuta ner så många fiender som möjligt.
Allteftersom fartygen blev större med fler kanoner utvecklades nya sjöstridstaktiker. Under 1700-talet blev det vanligt att segla i kolonn efter varandra i en lång rad för att artilleriet skulle få så stor verkan som möjligt mot enskilda mål. De stora örlogsfartygen från den här tiden kallas därför linjeskepp. I slutet av 1700-talet blev det brukligt att utrusta linjeskeppen med tre kanondäck, varav två var täckta under det översta däcket som också hade kanoner. Tredäckarna var respektingivande krigsmaskiner som ofta hade över hundra kanoner och besättningar på uppåt 800 man. För spaningsuppdrag och patrullering användes i regel mindre skepp såsom fregatter och korvetter. Dessa var konstruerade på samma sätt som linjeskeppen men i mindre format.
