Kurderna lever sedan gammalt i Västasiens inland. Framför allt har man funnit dem i gränsbergen mellan Turkiet, Irak och Iran, men kurdiska bosättningsområden finns också i Syrien och i Kaukasus. Kurderna är världens största etniska grupp utan en egen stat.
Kurdistan
Det större, någorlunda sammanhängande område där majoriteten av befolkningen är kurder brukar kallas Kurdistan. Men Kurdistan är inte något exakt avgränsat område, och där bor även andra folk än kurder. Å andra sidan bor i dag många kurder utanför Kurdistan.
I Turkiet har så många flyttat från provinserna i sydöst – turkiska Kurdistan – att två tredjedelar av Turkiets kurder nu finns i den västra delen av landet.
Kurderna är etniskt och språkligt besläktade med perserna i Iran och pashtunerna i Afghanistan. Beteckningen kurder är med säkerhet känd från 600-talet, då kurdiska stammar omvände sig till islam.
Att kurderna inte under tidigare århundraden bildat en egen stat kan ha att göra med att de levde i bergen som boskapsskötande nomader. Liksom de flesta nomadfolk kände de inte i första hand samhörighet med den stat de råkade tillhöra, utan med den egna klanen. De flesta kurdiska klaner styrdes med fast hand av en så kallad shejk eller aga.
Osmanska riket och Persien/Iran
Förfäderna till de kurder som i dag bor i Turkiet, Irak och Syrien löd under flera århundraden under det osmanska Turkiet. Övriga kurder bodde i det persiska riket. Även kurderna i Kaukasus löd tidigare under Iran (som då hette Persien), men de skulle på 1800-talet hamna under ryskt välde för att under 1900-talet inlemmas i Sovjetunionen.
I Osmanska riket var alla muslimska folk i princip likställda. Kurderna hade egna, ganska självständiga emirat inom riket. På 1800-talet uppstod dock spänningar mellan den kurdiska aristokratin och den osmanska centralmakten, då sultanerna i Istanbul ville tillsätta egna styresmän i kurdernas emirat. Osmanska riket var vid denna tid på nedgång och hade börjat falla sönder.
En del kurder hade med tiden blivit stadsbor, framför allt i Persien. Andra hade fortsatt att leva som boskapsnomader, ibland med jordbruk som bisyssla. Många män tog värvning i arméer där de var eftersökta för sin skicklighet i strid.
Efter första världskriget skulle nya gränser tillkomma som hindrade nomadernas traditionella betesvandringar. Även kurder som i det längsta hållit fast vid nomadlivet tvingades bli bofasta. Den gamla klanstrukturen levde ändå kvar som en form av feodalism. Agorna blev godsägare, med stor makt över bönderna i sina underlydande byar.
Första världskriget: Osmanska rikets fall
Första världskriget blev slutet för Osmanska riket. I Sèvresfreden 1920 föreskrev segrarmakterna hur det som fanns kvar av riket skulle styckas upp. Där talades i vaga ordalag om att bilda ett självständigt Armenien och söder därom ett ”självstyrande” Kurdistan.
Men republikanska turkiska nationalister vägrade acceptera fredsvillkoren och återupptog kampen med krigets segrarmakter. Sedan de kört ut alla ockupanter kunde de turkiska nationalisterna under Kemal Atatürk utropa Republiken Turkiet 1923.
I den nya Lausannefreden nämndes inte kurderna. Det vi här kallar turkiska Kurdistan var nu en del av Republiken Turkiet. Men andra kurdiska områden som lytt under Osmanska riket hade gått förlorade för Turkiet. De hade i stället hamnat under brittiskt respektive franskt mandat. Dessa områden ingår nu i Irak och Syrien.
Republiken Turkiet var tänkt att bli en modern nationalstat enligt den tidens europeiska ideal: ”ett land, ett folk”. Turkiska nationalister mindes med bitterhet hur europeiska makter hade söndrat Osmanska riket genom att uppmuntra olika minoritetsfolk att bryta sig loss. De var därför avogt inställda till alla grupper i Turkiet som ville ha någon form av särställning. Turkiets invånare uppmanades att erkänna sig som turkar eller lämna landet.
Mellankrigstiden
Kurdiska uppror förekom i Turkiet flera gånger under 1920- och 1930-talen. Upprorsmännen ville i synnerhet protestera mot president Atatürks sekulariseringspolitik. Atatürk svarade med att förbjuda kurderna att använda sitt språk i offentliga sammanhang. Turkarna gick så långt som till att förneka existensen av en kurdisk minoritet; ända fram till 1990 kallades kurderna i Turkiet officiellt för ”bergsturkar”. Kurder som erkände sig som turkar åtnjöt dock fulla medborgerliga rättigheter, och det är värt att minnas att många assimilerade kurder deltog i det turkiska nationsbygget.
Irak blev självständigt 1932, Syrien 1941. I Irak bildade kurderna på 1940-talet Kurdistans demokratiska parti, KDP (varur Kurdistans patriotiska union, PUK, senare bröt sig ut).
I Iran bildades ungefär samtidigt Iranska Kurdistans demokratiska parti, KDPI. 1946 upprättades med sovjetisk hjälp en självständig kurdisk stat i Iran, Mahabadrepubliken, men den varade mindre än ett år.
Läs i Landguiden om kurdernas historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om