Vad är nationalism?
Nationalism har ofta använts för stärka eller skapa en gemensam identitet i syfte att förena folk under en flagga.
Nationalism är ett tankesystem som bygger på idén om en särskild gemenskap inom nationens gränser. Idag talar man om flera olika typer av nationalism. De olika nationalismerna bygger på olika grundantaganden och kan alltså yttra sig på ganska skilda sätt i olika kulturer och tider.
Under det sena 1990-talet började dock forskare (Benedict Anderson m.fl.) att ifrågasätta de nationella gemenskaperna som verkliga företeelser och började i stället tala om ”föreställda gemenskaper”. Beroende på vilken föreställning man har om nationalitetens grunder och nationers funktion kommer nationalismen också att ta sig olika former. Ibland yttrar sig nationalism på ganska trevliga, harmlösa sätt som i idrottssammanhang när människor hejar på tävlande från den egna nationen. I andra sammanhang får den ödesdigra konsekvenser och leder till motsättningar mellan människor och till krig mellan länder eller folkgrupper.
Nedan beskrivs två typer av nationalism: etnonationalism och statsnationalism. Först dock några rader om nationalismens ursprung.
Nationalismens ursprung
Nationalismens ursprung är omtvistat. Flera forskare menar att nationalismen i ett historiskt perspektiv är ganska ny och att den uppstod i samband med franska revolutionen och Napoleonkrigen under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal. Andra hävdar att nationalistiska tankegångar existerade även längre tillbaka i tiden trots att själva begreppet nationalism inte fanns. Under alla omständigheter skapade det revolutionära Frankrike och Napoleonkrigen starka nationalistiska stämningar i Europa och bidrog till att nationalismen började vinna mark.
Förenklat kan man säga att det yttre hot som Frankrike utgjorde skapade en nationell medvetenhet hos människor i de drabbade rikena. Nationalismen fick sedan starkt fäste först inom liberala och därefter inom konservativa kretsar.
På sikt bidrog den till att människor i vissa områden, som på den grekiska halvön, började sträva efter frihet från vad man såg som en främmande makt. På andra håll, som i Italien, kämpade man för att ena självstyrande områden till en nationalstat med argumentet att de tillhörde samma folk. Utan överdrift kan 1800- och 1900-talen ses som nationalismens århundraden.
Etnonationalism – en stat, ett folk
Det är den etniska samhörigheten som utgör grunden för nationen – så resonerar en person som är etnonationalist. Synen på vad som egentligen utgör den etniska gruppen kan emellertid skilja sig åt. Språk, historia, kultur och religion är kanske de vanligaste sammanhållande faktorerna för etniska grupper. Men det finns flera undantag även från den regeln, t.ex. på ställen där människor kan tala samma språk men ändå betrakta sig som skilda etniska grupper, eller där de har skilda religioner men ändå betraktar sig som en sammanhållen etnisk grupp.
I länder som länge haft en enhetskultur, och där eventuella minoriteter inte haft så stort inflytande, bygger ofta den nationella identiteten på föreställningar om ett gemensamt ursprung. Dragen till sin spets innebär etnonationalismen en tro på etnicitet som något ursprungligt och oföränderligt. Detta sätt att betrakta verkligheten speglar en essentialistisk eller primordial världsbild, och de människor som delar den världsbilden menar att det inte går att bli en del av den etniska gruppen om man inte fötts inom den. För en etnonationalist med en primordial syn på etnicitet skulle det alltså vara en förutsättning att ett barn har svenska föräldrar för att det ska kunna uppfostras till att bli ”en typisk svensk”.
Etnonationalismen kan utgöra den drivande kraften både för strävan efter självständighet för en viss etnisk/nationell grupp och för strävan efter enande om den etniska/nationella gruppen är spridd över flera nationer.
Statsnationalism – staten som enande faktor
Grunden för statsbildningen utgörs av en gemensam värdegrund och statsapparat. Den som har ett medborgarskap är således en viktig del av nationen, oavsett etniskt/nationellt ursprung eller religiös tillhörighet. Statens funktion i en sådan nation blir att skapa samling kring de grundläggande värderingar som nationen vilar på. Så resonerar en person som
har ett statsnationalistiskt synsätt.
Statsnationalismen kan kännas igen i länder som exempelvis USA eller Kanada, som har en historia av omfattande invandring och därmed en befolkning med många olika nationella och etniska bakgrunder. Den har också ett fäste i andra länder som av andra anledningar är mångkulturella till sin karaktär. Ofta utgör då själva mångfalden en viktig grund för den nationella identiteten. Sådana stater vill ofta stärka och lyfta fram den kulturella särarten hos landets olika grupper.
Nationalismer i konflikt
Olika former av nationalism kan stå i direkt konflikt med varandra både inom landsgränserna och i förhållande till andra länder. För människor som betraktar sig som en etnisk grupp eller av en särskild nationalitet kan statsnationalismen utgöra ett hot mot deras gemenskap och självbestämmande. Utifrån ett statsnationalistiskt perspektiv är det i stället etnonationalismen som utgör ett hot eftersom sådana krafter skulle kunna splittra den gemenskap som samlats under en nation. Många konflikter och krig runt om i världen kan förstås just utifrån denna konflikt mellan olika sätt att se på nationen och dess sammansättning.
Svensk nationalism kring förra sekelskiftet
Nationalism i sin nutida form är ett barn av 1890-talet med dess protektionism, försvarsvänlighet, naturdyrkan och nationalromantiska strömningar inom konsten. Om 1880-talet hade kännetecknats av realism och internationalism innebar 1890-talet romantik och nationalism. Romantiken hade funnits som en underström hela seklet men fick kring sekelskiftet en särskild laddning. Nationalismen hade verkat i en utvidgad form, skandinavismen, men sedan 1860-talet levt i skymundan.
Nationalromantikens stora konstnärer var Carl Larsson, Anders Zorn och Bruno Liljefors. Inom arkitekturen har riktningen efterlämnat t.ex. Stockholms stadion och stadshus och som folkkulturens levande monument Skansen och Nordiska museet samt Kulturen i Lund. De nationella strömningarna vilade ofta på en stark hembygdskänsla: Anders Zorns Dalarna lika väl som Selma Lagerlöfs Värmland. Hembygdsintresset växte sig starkt och blev närmast en folkrörelse.
Nationalismen hade en identitetsskapande kraft i ett samhälle som var under stark förändring: industrialisering, emigration, urbanisering och rösträttskamp. I huvudsak var den tillbakablickande, men det fanns också mer framåtsyftande nationalism i sekelskiftets beundran för djärva upptäcktsresande, tekniska uppfinningar och vetenskap, de senare manifesterade i Stockholmsutställningen 1897.
Genom sina rötter i tullstriden med det protektionistiska slagordet "Sverige åt svenskarna" och i försvarsvänlighet blev nationalismen politiskt konservativ. Detta till skillnad från i Norge, där bönderna och vänstern stod i spetsen för den nationella rörelsen. Trots kravet på upprustning och svärmandet för Karl XII var den svenska nationalismen inte särskilt krigisk. Det handlade mera om en inre kraftsamling än om yttre expansion.
Text: Forum för levande historia. Faktarutan om svensk nationalism är skriven av Torbjörn Nilsson, professor i historia
Webbplats: Forum för levande historia
Textmaterialet är ett utdrag från avsnittet Historiebruk och nationalism som ingår i Forum för levande historias pedagogiska gymnasiematerial Den livsfarliga historien. Den livsfarliga historien handlar om bruk och missbruk av historien, om nationalism och hur det kan leda till intolerans, krig och etnisk rensning.
