Elfenbenskusten fick sitt namn av européer som på 1400-talet handlade med elefantbetar och sedan med slavar. Frankrike vann på 1800-talet den europiska striden om områdets råvarurikedomar och 1893 blev Elfenbenskusten en fransk koloni. Det franska väldet kom att utmanas av fackföreningsledaren Félix Houphouët-Boigny, som 1945 valdes in i franska nationalförsamlingen och 1960 ledde Elfenbenskusten till självständighet. I tre decennier styrde han sedan landet som enpartistat.
Elfenbenskustens historia
ANNONS
Föga är känt om Elfenbenskustens tidiga historia. Akanfolkens anfäder invandrade någon gång efter 1200 e Kr. På 1600- och 1700-talen upprättade akanfolk flera kungadömen i centrala och östra delen av landet, däribland baulé- och agnifolken. I norr fanns samtidigt kungariket Kong, befolkat av sénufofolket.
Portugisiska sjöfarare anlände på 1400-talet och upptäckte att det fanns goda möjligheter till handel med elefantbetar. Därmed fick Elfenbenskusten sitt namn. I takt med att elefanterna blev sällsynta övergick européerna dock till slavhandel.
Frankrike lyckades så småningom i rivalitet med britterna skaffa sig rättigheter över handelsplatser vid kusten och började ta sig längre in i landet. År 1893 blev Elfenbenskusten en fransk koloni och inordnades två år senare i Franska Västafrika.
De som gjorde motstånd straffades brutalt av fransmännen, bland annat genom tvångsarbete och skatter. Järnvägar och hamnar byggdes och timmer, palmolja och kakao exporterades.
Félix Houphouët-Boigny, som utbildats i Frankrike, startade en rörelse mot de europeiska odlarnas privilegier. Det blev 1944 landet första moderna politiska grupp. Houphouët-Boigny blev populär när han lyckades driva fram ett franskt lagförslag som avskaffade tvångsarbetet i kolonierna. Hans rörelse ombildades 1946 till Elfenbenskustens demokratiska parti (PDCI). I augusti 1960 utropade Houphouët-Boigny landet som självständigt.
Den nya staten upplevde ett ekonomiskt uppsving tack vare stigande världsmarknadspriser på landets exportvaror. Folket fick en jämförelsevis hög levnadsstandard, men den politiska friheten hade strikta gränser.
I tre decennier var PDCI Elfenbenskustens enda tillåtna parti, men den verkliga makten låg hos presidenten personligen och hos den statliga byråkratin. Officiellt rådde jämlikhet mellan folkgrupperna, men i praktiken favoriserades presidentens eget folk, baulé. Houphouët-Boignys födelseby Yamoussoukro gjordes 1983 till huvudstad, men näringslivet och det mesta av förvaltningen blev kvar i Abidjan.
På 1980-talet försämrades ekonomin. Regeringens besparingar väckte omfattande protester. En kommission ledd av ekonomen Alassane Ouattara fick 1990 i uppdrag att föreslå mindre drastiska nedskärningar.
I maj samma år gav presidenten efter för kraven på att införa flerpartisystem. Oppositionspolitikern Laurent Gbagbo ställde upp mot Houphouët-Boigny i presidentvalet i oktober 1990. Den sittande presidenten segrade med drygt fyra femtedelar av rösterna. I valet till nationalförsamlingen månaden efter fick regeringspartiet PDCI 163 av de 175 platserna mot nio platser för Gbagbos parti Ivorianska folkfronten (FPI).
Efter valet inrättades en post som premiärminister som gick till Ouattara. Missnöjesyttringarna mot regeringen fortsatte dock, och slogs hårdhänt ned vilket ledde till nya protester. Många människor, däribland flera oppositionspolitiker, greps och dömdes till fängelse.
Läs i Landguiden om Elfenbenskustens moderna historia från 1993 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
15 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
