Dagens Benin var under lång tid centrum för den inkomstbringande slavhandeln som gick mellan Västafrika och de amerikanska kontinenterna från 1500-talet och framåt. På den tiden var området splittrat i ett antal olika riken. Först i slutet av 1800-talet blev det en politisk enhet. Frankrike erövrade landet 1894 och 1960 blev Benin en självständig stat under namnet Dahomey.
Slavhandel
Portugiserna var de första europeiska handelsmännen på plats, de kom till regionen redan i slutet på 1400-talet men upprättade inga handelsförbindelser förrän 1553. Före portugisernas ankomst var området uppdelat i ett stort antal småstater med olika språk och kultur. Södern beboddes folk som hade rötter i nuvarande Togo. Där hette den dominerande staten Allada. I norr låg kungariket Nikki som ingick i en konfederation med andra stater i dagens Nigeria. (I Nigeria fanns också kungariket Benin som trots namnet inte omfattade någon del av dagens Benin.)
Efter portugiserna kom fransmän, engelsmän och danskar. Européerna byggde fort i staden Ouidah vid Atlantkusten. Ouidah blev centrum för den lukrativa slavhandeln. Därifrån skeppades sammanlagt närmare en miljon slavar ut, och området blev känt som ”Slavkusten”.
Det lilla kungadömet Abomey i landets södra delar blev under 1600-talet gradvis allt mäktigare, bland annat till följd av den lönsamma slavhandeln med europeiska uppköpare längs kusten. I utbyte mot slavar fick man tyger, alkohol och, framför allt, vapen. Med hjälp av dessa kunde Abomey angripa grannstaterna och tillfångata fler slavar.
I början av 1700-talet erövrades flera närliggande kungadömen, däribland Allada och Ouidah. Det utvidgade riket kallades Dahomey, ett namn på landet som skulle leva kvar fram till 1976. Under kung Gezos styre (1818–1858) nådde riket sin storhetstid, till stor del genom inkomsterna från slavhandeln. Dahomey var en absolut monarki där kungen var enväldig och byråkratin centraliserad. Samhället var strikt hierarkiskt och bestod av samhällsklasserna adel, fria medborgare och slavar.
Slavhandeln avvecklas
Från mitten av 1800-talet stoppades gradvis handeln med slavar, då allt fler europeiska regeringar började betrakta den som brutal och orättfärdig. Dahomey övergick till att exportera palmolja. Detta var dock inte lika lönsamt och riket drabbades av ekonomisk nedgång.
Ungefär samtidigt växte det franska kolonialväldet i Västafrika, en anledning var att fransmännen ville föregå en brittisk expansion i området. Men kungen av Dahomey vägrade godta ett avtal om att Frankrike skulle överta hamnstaden Cotonou, vilket föranledde en fransk invasion (1892–1894). Med sin överlägsna vapenmakt krossade fransmännen allt motstånd och 1894 blev Dahomey en fransk koloni. Området inlemmades i Franska Västafrika, som administrerades från Senegal.
Palmoljan som producerades i landet var viktig för den franska tvålindustrin, men kolonin ansågs också ha ett strategiskt värde där den låg mellan Nigeria som var under brittisk kontroll och Togo som mellan 1884 och 1919 var en tysk koloni och som därefter delades mellan Storbritannien och Frankrike.
Under kolonialtidens första årtionden byggdes skolsystemet upp av kristna missionärer som verkade i söder. Svarta intellektuella i Franska Västafrika fann en hemvist i landet som också blev en politisk samlingsplats. En rad partier grundades samtidigt som oppositionen mot kolonialpolitiken växte. Efter andra världskriget ökade Dahomeys självständighet gradvis.
År 1958 fick Dahomey omfattande självstyre inom det franska samväldet och 1960 erhöll landet full självständighet.
Läs i Landguiden om Benins historia från 1960 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
