Befolkningen i norra och södra Uganda skapade genom förhistorien olika typer av samhällen. I söder byggde bantufolk upp kungadömen medan folken i norr levde i lösare organiserade samhällen. När britterna under andra halvan av 1800-talet koloniserade landet, förstärkte man dessa skillnader och gynnade framför allt bagandafolket i söder med utbildning och jobb i administrationen. Folken i norr dominerade istället militären. Självständighetsrörelsen kom igång senare i Uganda än på många andra håll i Afrika men tog fart efter andra världskriget. Uppdelningen mellan nord och syd fanns dock kvar in i självständigheten, som kom 1962.
Ugandas historia
ANNONS
Indisk invandring
Folkgrupperna i norr fick inte ta del av kolonins skötsel. De betraktades snarast som en arbetskraftsreserv för jordbruket i söder. Folken acholi och lango värvades i stor utsträckning till armén. Denna uppdelning har präglat landets senare utveckling.
År 1900 genomfördes en jordreform i Buganda. Privat ägande fick ersätta det tidigare systemet, där jorden ägdes kollektivt av klanerna. Hälften av Bugandas jord överfördes till den brittiska staten. I utbyte slöts ett avtal om visst självstyre för Buganda.
Nu startades odling av exportgrödor som kaffe, bomull, te och socker. Utländska medborgare tilläts inte äga jord i Uganda, vilket gjorde att det till skillnad från i till exempel Kenya inte skapades några stora gårdar, drivna av europeiska nybyggare. Merparten av landets grödor har alltid producerats av småbönder.
I slutet av 1800-talet kom många gästarbetare från främst Indien till Uganda för att bygga en järnväg till den kenyanska hamnstaden Mombasa. Ättlingar till dessa asiater kom så småningom att dominera Ugandas näringsliv.
Uganda blir självständigt
Vägen mot självständighet blev lugnare i Uganda än i till exempel grannlandet Kenya, som hade många vita nybyggare. Den traditionella ugandiska härskarklassen hade trygga anställningar inom förvaltning, kyrka och utbildningsväsende. Bönderna fick rimligt betalt för sina produkter. Allt detta minskade grogrunden för krav på självstyre.
Först mot mitten av 1900-talet växte motståndet mot kolonialmakten. 1945 och 1949 utbröt stora strejker och uppror. Under 1950-talet bildades de första partierna av vikt. 1960 gick två nationalistiska partier samman i Ugandas folkkongress (UPC) under ledning av Milton Obote, en radikal nationalist med socialistiska idéer. Obote härstammade från lango-folket i norr där partiet i huvudsak hämtade sitt stöd. 1956 bildades Demokratiska partiet (DP), ett katolskt parti med stöd i främst Buganda i söder.
Fram till självständigheten präglades politiken av motsättningar mellan ”stornationalister”, som ville se hela Uganda förenat i en stat, och ”miniminationalister”, som ville ge de olika kungadömena egen självständighet. Framför allt baganda-folkets styrande klass drev på i den senare riktningen.
Läs i Landguiden om Ugandas moderna historia från 1962 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om