Ugandas historia

Ugandas bördiga jord har sedan 400-talet f Kr lockat till sig folk från omgivande trakter. Först kom bantufolk från väst, sedan nilotiska folk från öst och boskapsskötande hamitiska grupper från nordöst. I den södra delen av landet grundades feodala kungariken, där en boskapsägande överklass härskade över en jordbrukande underklass. Hit räknas banturikena Bunyoro, Buganda och Ankole. Från 1300-talet e Kr växte kungadömena i styrka. Bunyoro var under flera århundraden det starkaste riket, men på 1800-talet övertogs den rollen av Buganda.

De folkgrupper som bodde i norr hade en helt annan samhällsorganisation. De levde i klaner, det vill säga grupper av personer med en gemensam anfader, ledda av en hövding eller ålderman. Flera klaner inom en folkgrupp hade ibland ett gemensamt råd av ledare, men något som liknade statsbildningar fanns inte. Denna skillnad mellan nord och syd kom senare att utnyttjas och förstärkas av de brittiska kolonialherrarna, och motsättningen har präglat Ugandas politiska liv fram till våra dagar.

På 1840-talet kom den förste arabiske köpmannen, Ahmed Ibn Abrahim, från den östafrikanska kusten till Buganda. Med köpmännen kom islam och handel med vapen, slavar, elfenben och boskap. 

Brittisk kolonisering

1862 nådde den brittiske upptäcktsresanden John Speke Buganda under sitt sökande efter Nilens källa. Han togs emot av Bugandas kung, kabakan, och namngav Victoriasjön. De första kristna missionärerna, protestantiska anglikaner, anlände 1876 och tre år senare följde franska katoliker. De kristna missionärerna blev framgångsrika och byggde upp ett utbildningsväsen.

Den brittiska koloniseringen av området inleddes med Brittiska östafrikakompaniets handelsverksamhet. Företaget fick 1888 Storbritanniens tillstånd att administrera det som idag är Uganda, men affärerna gick dåligt. När kompaniet 1893 var konkursmässigt övertogs det av brittiska kronan och året därpå blev Buganda ett brittiskt protektorat med namnet Uganda (den swahiliska termen för Buganda). Två år senare hade protektoratet utvidgats till att gälla i princip hela nuvarande Uganda.

Britterna styrde Uganda genom den klassiska taktiken att söndra och härska. Bagandafolket i söder gynnades på bekostnad av andra grupper. Buganda gjordes till administratörer av kolonin Uganda och kolonialmakten satsade betydligt mer på utbildning i Buganda-området än i övriga Uganda.