Kristendomens uppkomst
Omkring år 33 korsfästes och begravdes en judisk man i Jerusalem. Han var känd som Jesus från Nasaret. En kort tid därefter började det gå envisa rykten om att Jesus inte var död. Det viskades att han hade uppstått från de döda. Flera vittnen påstod sig ha mött honom och intygade envist att han levde. Den Jesus som romarna hade korsfäst måste därför vara Messias - "den av Gud utvalde" - som profeterna hade lovat att Gud skulle sända för att frälsa sitt folk (judarna).
En tid efter Jesus död, när hans anhängare var samlade, uppenbarade sig plötsligt Gud inför dem. Upplevelsen blev så kraftfull att de närvarande blev övertygade om att Jesus levde och hade återvänt till Jorden. Det är från den här händelsen - som ägde rum femtio dagar efter påsk - som kristendomens pingstfirande härstammar ("pingst" betyder den femtionde).
Jesus uppståndelse hade en avgörande betydelse för bevarandet och utvecklingen av den kristna tron. "Om inte Kristus är uppstånden så saknar vårt budskap och vår tro mening", förklarade Paulus som med tiden blev en av den nya religionens främsta apostlar (missionärer, utsända av Gud) och författare (han skrev bland annat 13 brev som ingår i Nya testamentet).
Förföljelser av kristna
Från början tilläts de kristna att sprida sin lära fritt i romarriket. Men när allt fler människor gick över till kristendomen började den romerska statsmakten uppleva den nya läran som ett hot mot deras auktoritet. Det romerska riket var svårt nog att hålla ihop som det var, utan att kejsaren skulle behöva konkurrera med en populär Messiasgestalt som hela tiden vann nya anhängare. En ny lag infördes därför, där man krävde att alla medborgare inom romarriket skulle bekänna att den romerske kejsaren var deras herre och "gud" .
För de kristna var det omöjligt att bekänna att kejsaren var deras kyrios (grekiska ordet för herre/Gud). De hävdade bestämt att det bara fanns en kyrios och det var Jesus.
Det var så de första förföljelserna av kristna startade i romarriket. Därmed kunde de kristna inte längre bekänna sin tro öppet utan var nu tvungna att träffas i hemlighet. Det säkraste var att hålla sig gömd. Många kristna i Rom flydde därför ner i stadens katakomber (Roms underjordiska gångar med begravningsplatser) där de kunde hålla sina möten dolda för omvärlden.
För att visa sin tillhörighet - vem som var vän och vem som var fiende - utvecklades ett symbolspråk. Ett tidigt tecken på att man tillhörde Kristus var fisken. Där man stötte på detta tecken fanns andra kristna.
Kristendomen blir romersk statsreligion
Kristendomen spreds av missionärer som Paulus och Petrus över stora delar av romarriket. I den kristna kyrkan var alla välkomna, vilket medförde att många kvinnor, fattiga män och slavar tilltalades av den kristna läran som utlovade ett bättre liv efter döden. I början av 300-talet var omkring 15% av romarrikets befolkning kristna.
År 313 beslutade kejsar Konstantin att kristendomen skulle tillåtas i romarriket och att de kristna inte längre fick förföljas. Han hjälpte också de kristna och byggde bland annat Peterskyrkan i Rom.
År 380 bestämde en annan kejsare att kristendomen hädanefter skulle bli romersk statsreligion och därmed vara den enda tillåtna religionen i romarriket. Staden Rom blev nu hela kristenhetens huvudstad (läs mer i faktarutan längre ner).
År 395 delades det romerska riket i det västromerska och det östromerska riket. Den östliga delen bildade så småningom en särskild kyrka som kallas den ortodoxa, den andra delen blev katolska kyrkan (den allmänna kyrkan). En orsak till splittringen var att de kristna i öst inte ville erkänna biskopen i Rom som påve och som ledare för alla kristna.
När det västromerska riket gick under i slutet av 400-talet hade den kristna läran nått stor spridning i stora delar av Europa. Den kristna tron fanns därför kvar, även efter att det västromerska riket hade upphört existera. Kristendomen kom därefter att sätta en stark prägel på medeltiden som följde efter romarrikets undergång.
Kyrkan under medeltiden
År 529 lät kyrkan stänga Platons akademi i Aten. Kyrkan lade nu locket över det filosofiska arvet från antikens Grekland. I Italien grundades samma år Benediktinerorden som var den första av de stora munkordnarna som uppstod under medeltiden.
Kyrkan hade enorm ideologisk makt under medeltiden och styrde till stor del folks liv och sätt att tänka. Kyrkan lärde ut att livet på jorden, här och nu, hade liten betydelse. Det var istället livet efter detta som var det mest betydelsefulla. Allt man gjorde i jordelivet var förberedelser inför det kommande eviga livet efter döden.
Människan beskrevs som full av synd, men hon kunde räddas genom Guds nåd. För att få Guds nåd var man tvungen att lyda kyrkan och rätta sig i fållan. All skolutbildning skedde i kristen regi.
Kristendomen kommer till Sverige
Vid mitten av 800-talet anlände en tysk benediktinmunk vid namn Ansgar till handelsstaden Birka i Sverige. Det var andra gången han var uppe i Norden och missionerade. Ansgar och hans medhjälpare hade en svår uppgift att utföra då den fornnordiska religionen med dess seder och bruk var djupt förankrad i nordbornas privatliv och samhälle. Ansgars mission lyckades därför inte särskilt bra, och de som omvändes kunde i sin tur inte sprida kristendomen vidare bland de motsträviga nordborna. Det skulle dröja ytterligare ett århundrade innan någon kristen rörelse kunde slå rot i Sverige.
År 1085 påbörjades bygget av Lunds domkyrka (som då hörde till Danmark). Det dröjde dock ända fram till år 1164 innan Sverige fick sin första ärkebiskop.
Reformationen
Den katolska kyrkan splittrades då Martin Luther och Jean Calvin inledde sina protester mot den katolska tron som de ansåg hade blivit en förvrängning (snedvridning) av Bibelns sanna lära. Under stridsropet "Nåden allena, tron allena, skriften allena", gick de till storms mot det andliga och moraliska förfallet i den katolska kyrkan.
Senare gick den katolska kyrkan till motoffensiv. De religiösa striderna vävdes då samman med tidens politiska konflikter och kom att under 1600-talet att skapa flera stora religionskrig, varav det trettioåriga kriget blev det värsta.
Kyrkans makt minskade ytterligare i samband med upplysningen
Naturvetenskapens utveckling var en av de viktigaste faktorerna till den stora idéströmning som vi kallar för upplysningen.
Naturvetenskapen gjorde enorma framsteg under 1600- och 1700-talen. Utvecklingen ledde till att människans världsbild förändrades. Naturvetenskapliga forskare som Newton m.fl. hade gjort tydligt att jorden styrdes av naturvetenskapliga lagar - och därför inte av Gud. Allt kunde mer eller mindre förklaras. Människan själv kunde förändra sina levnadsvillkor. Livets mening skulle hädanefter sökas här och nu på jorden och inte, som under medeltiden, bara fungera som en förberedelse inför ett kommande evigt liv i himmelriket.
LÄS MER: Jesus liv och död (artikelserie)
LÄS MER: Urkyrkan
LÄS MER: Kristendomen under de första århundradena
LÄS MER: Kristendomen blir romersk statsreligion
LÄS MER: Kristendomen och kyrkan på medeltiden
LÄS MER: Nordens kristnande
LÄS MER: Reformationen
LÄS MER: Upplysningen
PODCAST: Den stora schismen år 1054 - kyrkans delning
PODCAST: Reformationen och kyrkans splittring
En avgörande händelse i världshistorien
Den australiensiska historikern John Hirst ger i sin bok Europa - en kort historik en kärnfull beskrivning av hur det gick till när kristendomen blev romersk statsreligion:
De romerska myndigheterna hade från och till försökt utplåna kristendomen. De beslagtog de heliga skrifterna, konfiskerade kyrkans egendom, arresterade och torterade kristna och avrättade alla som inte gick med på att förneka Kristus.
Romarna var vanligtvis mycket toleranta. De härskade över ett imperium som bestod av många folk och religioner. Så länge man höll sig lugn var romarna beredda att låta alla hålla på med sitt. Man kunde ha självstyre och man fick utöva sin religion, men på ett villkor: man måste offra åt kejsaren. Romarna menade att kejsaren var ett slags gud. Det erfordrade offret var obetydligt. Föreställ dig en staty eller ett porträtt av kejsaren, och framför den en eld. Du skulle ta en nypa salt och släppa den i lågorna. Elden flammade till Det var tillräckligt. Det var som att hälsa flaggan eller sjunga nationalsången. Men de kristna vägrade eftersom de i likhet med judarna tillbad en enda gud och inte på något sätt kunde betrakta kejsaren som en gud.
Romarna undantog i regel judarna från kejsarkulten. Man betraktade dem som en excentrisk och lynnig men samtidigt lättigenkännlig grupp, ett urgammalt folk med en gud som hörde hemma på ett bestämt territorium. De kristna däremot var anhängare av en ny religion och kunde finnas var som helst, överallt. Romarna uppfattade dem som en subversiv grupp som måste elimineras. De kunde ha lyckats med detta om de bara lite mer målinriktat hade fortsatt med sina förföljelser.
Men så inträffade ett mirakel. År 313 gav kejsar Konstantin sitt officiella stöd till kyrkan. Han tänkte att den kristna guden eventuellt kunde erbjuda honom och imperiet ett bättre skydd än någon av de andra gudarna. Kristendomen var ännu inte majoritetens religion, men kejsaren beslöt att omfamna den i alla fall. Han gav pengar till kyrkobyggen och bekräftade biskoparnas maktställning. Åttio år senare skulle en annan kejsare förbjuda alla andra religioner. Fyrahundra år efter det att Jesus hade predikat i en orolig och avlägsen provins i det romerska imperiet blev kristendomen romarrikets enda officiellt tillåtna religion. Biskoparna och prästerna marscherade nu runt i städerna och ut på landsbygden för att förstöra hednatemplen. Detta utgör den första länken mellan de tre beståndsdelarna: romarriket blev kristet.
Ur: John Hirst, Europa - en kort historik, Natur och kultur, 2017, sid 27-28
|
Litteratur:
Alf Tergel, Från Jesus till moder Teresa : kristenhetens historia, Verbum, 1994
Ronny Ambjörnsson, Europas idéhistoria - Medeltiden, Tankens pilgrimer, Natur och Kultur, 2010
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Niels C. Nielsen, Religions of the World, St. Martins Press, 1993
John Hirst, Europa - en kort historik, Natur och kultur, 2017
Text: Robert de Vries (red.) och Leif Löwegren, tidigare gymnasielärare i religionskunskap, historia och filosofi vid Lerums gymnasieskola och ämnesdidaktiker i religionskunskap och historia vid Lärarhögskolan i Göteborg.
