Den lilla folkgruppen vedda utgör en rest av ursprungsbefolkningen. De större folkgrupperna kom betydligt senare till ön från Indien. Både singaleser och tamiler menar att de var först. Modern forskning gör gällande att singaleserna invandrade cirka 400 år före vår tideräkning, medan tamilerna kom ett par hundra år senare.
De första singalesiska samhällena växte fram på den norra delen av ön. Från Indien kom på 200-talet f Kr buddhismen som anammades av singaleserna. Mellan 200- och 1000-talet e Kr upplevde den buddhistiska singalesiska kulturen en storhetsperiod. Då utvecklades ett avancerat system för att konstbevattna risfält vilket låg till grund för välståndet.
Upprepade invasioner från Sydindien ledde dock till att dessa kungadömen bröt samman under 1200-talet, och singaleserna flyttade till öns mer regnrika sydvästra del. En tamilsk provins grundades nu med indisk hjälp i norr. Den hade sin storhetstid på Jaffnahalvön kring 1300-talet.
Portugiserna anländer
Kryddhandel lockade européer till ön. När portugiserna anlände 1505 fanns det två singalesiska kungadömen, Kotte och Kandy, i söder och ett tamilskt rike i norr. Dessutom fanns där muslimska morer, ättlingar till arabiska handelsmän som anlänt på 700- och 800-talen. Dessa kontrollerade kryddhandeln.
Trots motstånd lyckades portugiserna kolonisera stora delar av ön inom ett sekel, och deras missionärer spred med viss framgång katolicismen.
I mitten av 1600-talet fördrevs portugiserna av nederländarna, som i sin tur besegrades av britterna i slutet av 1700-talet.
Brittisk kronkoloni
1802 blev Ceylon en brittisk kronkoloni. Den brittiska kolonisationen förändrade öns ekonomiska och sociala system i grunden. Tidigare hade ris odlats för inhemsk konsumtion. Huvuddelen av befolkningen var självförsörjande bönder. Under britterna infördes plantageodling av gummi och te för export. Skog skövlades och risodlingen utarmades.
Ön lyckades inte längre vara självförsörjande på livsmedel. Penningekonomi infördes och befolkningen tvingades betala skatt.
Nationalism växer fram
Som en motreaktion på de förändringar som kolonialismen fört med sig uppstod buddistiskt inspirerade nationalistiska strömningar mot slutet av 1800-talet. Främste ledare för denna rörelse var Anrika Dharmapala, som reformerade buddismen och lade grunden för den buddistisk-singalesiska nationalismen. Tanken föddes om ett Ceylon som hade i uppgift att bevara den rätta buddistiska tron.
I början av 1900-talet uppstod dessutom bland den engelsktalande eliten en mer politisk nationalistisk rörelse. Kraven på självstyre ökade, samtidigt som minoritetsgrupperna, framför allt tamilerna, krävde skydd för sina intressen i utbyte mot stöd för singalesernas frihetssträvanden. I enlighet med en grundlagsreform 1931 infördes ett nationellt råd med lagstiftande uppgifter inom ramen för det brittiska styret. Samma år höll Ceylon som första koloni i Asien allmänna val till det nationella rådet.
Läs i Landguiden om Sri Lankas historia från 1948 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
