Många olika kulturer
De äldsta spåren av mänskliga bosättningar i Peru är minst 12 000 år gamla. Nya arkeologiska utgrävningar i Supeflodens dalgång norr om Lima har visat att den första framstående kulturen utvecklades från 3 100 till 1 800 f Kr kring en stad kallad Caral. Samhället baserades på jordbruk med konstbevattning, och stora pyramider och bostadsområden uppfördes. Kulturen utgör det tidigast kända exemplet i Amerika på stadsbebyggelse.
Caralkulturen avlöstes av jordbruks- och fiskekulturen i kungariket Chavín vid kusten och i höglandet i norra Peru som blomstrade från 950 till 450 f Kr. Av de kulturer som sedan utvecklades var Mochica, Huari, Paracas och Nazca de mest högtstående. Den äldsta påträffade mumien i Latinamerika är cirka 1 300 år gammal. Mumien, som senare förlorat sitt huvud, tros ha varit en hög ämbetsman från krigarfolket huari. Under Mochica-civilisationen (storhetstid 800-talet e Kr) anlades terrasser och bevattningsanläggningar som delvis fortfarande är i bruk. Tiahuanaco-civilisationen vid Titicacasjön är mest känd för den så kallade Solporten (i nuvarande Bolivia) och beräknas ha nått sin höjdpunkt under 500-talet e Kr, men samhällssystemet började upplösas efter år 1000. Något århundrade senare inleddes Chimú-rikets blomstringstid längs kusten i norra Peru och södra Ecuador. Denna kultur, som ses som den främsta dittills i Amerika, krossades av inkafolkets växande stormakt.
Inkakulturen växte fram på 1100-talet i området kring staden Cuzco i södra delen av nuvarande Peru. Under 1200-talet började inkafolkets område gradvis växa på grannfolkens bekostnad. I mitten av 1400-talet inledde inkaindianerna de erövringståg som ledde till att de lade nästan en tredjedel av Sydamerika (nuvarande Bolivia, Ecuador, Peru, södra Colombia och norra Chile) under sin dominans.
Snabb spansk kolonisering
År 1532 anlände spanjorerna under ledning av Francisco Pizarro till Peru. Under denna tid pågick en intern maktkamp i inkariket, vilket utnyttjades av spanjorerna för att under loppet av ett par år erövra hela landet. År 1535 grundades Lima, som blev huvudort i det spanska vicekungadömet Peru.
Den enorma mängd silver som spanjorerna skeppade hem från Peru över Atlanten bidrog till Europas industrialisering, men för indianerna var det spanska kolonialväldet en katastrof. Inkarikets försörjningssystem bröt samman, vilket i kombination med krig, nya sjukdomar och tvångsarbete ledde till att indianbefolkningen minskade från kanske 12 miljoner till 2 miljoner på 50 år.
Kolonisatörerna trängde undan indianbyarna från de bästa jordbruksmarkerna och bildade storgods, där indianerna tvingades arbeta. Vid kusten anlades plantager där socker och bomull odlades för export. Vid plantagerna arbetade svarta slavar som spanjorerna hämtade från Afrika. En rad uppror mot spanjorernas välde kulminerade i det som leddes av inkaättlingen Túpac Amaru II på 1780-talet. Upproren slogs dock alltid ner.
Limas ställning som centrum i det spanska imperiet innebar att spanskättlingarnas missnöje med moderlandets överhöghet utvecklades senare i Peru än i andra spanska kolonier på den amerikanska kontinenten.
Kärnan i de styrkor som så småningom stred för självständighet utgjordes inte heller av peruaner utan av självständighetskämpar från andra spanska kolonier. Flertalet spanskättlingar i Peru kämpade på Spaniens sida i det utdragna och blodiga självständighetskriget. 1821 intog den argentinske generalen José de San Martín staden Lima och utropade ett självständigt Peru.
Orolig tid för fritt Peru
Någon avgörande seger mot Spanien kom dock inte till stånd förrän i slaget vid Ayacucho 1824, som innebar slutet för Spaniens kolonialstyre i Sydamerika.
Den första självständighetstiden präglades av ständiga inbördestrider mellan olika lokala militära ledare, caudillos. Den ena regimen och författningen avlöste den andra. Först på 1850-talet uppnåddes en viss stabilitet under president Ramón Castilla. Han avskaffade slaveriet 1854.
Peru fick från 1840-talet stora inkomster från guano, en fosfor- och kväverik fågelspillning från öarna utanför Perus kust som såldes som gödsel till Europa och Nordamerika. Guanon tog slut efter ca 40 år, men innan dess kunde landets ekonomi saneras tack vare de stora exportinkomsterna, och järnvägslinjer från gruvorna till kusten kunde byggas.
Vid två tillfällen under andra hälften av 1800-talet ledde konflikter om landområden till krig mellan Peru och grannländer. Ett krig mot Ecuador (1859-1860) vanns av Peru, men det blev ingen slutlig överenskommelse om gränsdragningen. Stridigheter om ett mineralrikt ökenområde i söder ledde till det så kallade stillahavskriget (1879-1883) mellan Peru och Bolivia på den ena sidan och Chile på den andra. Peru och Bolivia led stora nederlag och Peru måste avträda några provinser till Chile. Efter amerikansk medling fick dock Peru tillbaka en provins 1929.
Mot slutet av 1800-talet började européer och amerikaner att investera i Peru. Socker- och bomullsproduktionen fick ett uppsving och exporten av olja, koppar och silver ledde till en stadig ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska eliten styrde landet genom Civilistpartiet, och under ett antal regeringar fram till första världskriget upplevde Peru politisk stabilitet och ekonomiskt goda tider. Industrier började byggas upp, och med detta följde bl a ökad inflyttning till städerna.
Militärstyre och diktatur
Under första världskriget sjönk exporten, och efter sociala oroligheter och politiska strider grep militären makten. En radikal arbetarrörelse hade växt fram, och en impopulär universitetsreform bidrog till uppkomsten av radikala studentrörelser. Efter en återgång till civilt styre fick landet 1920 en författning som lade grunden för sociala och ekonomiska reformer. President var då Augusto Leguía, men hans regim, som de första åren varit populär, blev allt mer diktatorisk, och han störtades 1930 av militären. Landet hade då utsatts för ekonomiskt vanstyre med ökande skulder till utlandet och en omfattande korruption inom en växande byråkrati.
De svåra tiderna ledde till att de politiska krafterna till vänster stärktes. En radikal studentledare, Victor Haya de la Torre, byggde upp en revolutionär organisation, Amerikanska revolutionära folkliga alliansen (APRA), som lyckades fånga upp det missnöje som fanns i breda folkgrupper. APRA ville bland annat nationalisera näringslivet och bekämpa USA:s inflytande i landet.
Haya de la Torre förlorade knappt i presidentvalet 1931, och APRA iscensatte ett väpnat uppror, som slogs ned. Partiet förbjöds och fick inte delta i något val förrän 1945. Under hela 1930-talet fortsatte armén att förfölja och döda medlemmar av APRA, som svarade med bombattentat mot regimen.
Konflikten med Ecuador om stora landområden norr om Amazonfloden och Marañónfloden ledde till ett kortvarigt krig 1941. Perus armé segrade och landet tilldelades efter förhandlingar nästan hela det omstridda området. Konflikten har dock fortsatt in i våra dagar.
De demokratiska tendenserna stärktes under andra världskriget och Haya de la Torre mildrade APRAs revolutionära profil. Partiet fick plats i regeringen efter 1945 års val. Tre år senare deltog APRA-medlemmar i ett myteri inom flottan, varefter partiet åter förbjöds när militären grep makten 1948 på uppdrag av den härskande eliten.
Läs i Landguiden om Perus moderna historia från 1948 och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet

Läs mer om