Inkariket som följde på flera andra högkulturer började växa fram på 1100-talet i det område som idag utgör Peru. Riket kom att omfatta en tredjedel av Sydamerika, men spanjorernas erövring i början av 1500-talet innebar slutet för inkakulturen. Miljontals människor dog och byar förstördes. Huvudstaden Lima grundades 1535 av kolonisatörerna och blev ett centrum i det spanska imperiet. Peru utropade sin självständighet 1821. Under 1800-talet utkämpades flera gränskrig med grannländerna. På 1900-talet växlade styret mellan militären och civila regeringar.
Perus historia
ANNONS
ANNONS
ANNONS
Kolonisatörerna trängde undan indianbyarna från de bästa jordbruksmarkerna och bildade storgods, där indianerna tvingades arbeta. Vid kusten anlades plantager där socker och bomull odlades för export. Vid plantagerna arbetade svarta slavar som spanjorerna hämtade från Afrika. En rad uppror mot spanjorernas välde kulminerade i det som leddes av inkaättlingen Túpac Amaru II på 1780-talet. Upproren slogs dock alltid ner.
Limas ställning som centrum i det spanska imperiet innebar att spanskättlingarnas missnöje med moderlandets överhöghet utvecklades senare i Peru än i andra spanska kolonier på den amerikanska kontinenten.
Kärnan i de styrkor som så småningom stred för självständighet utgjordes inte heller av peruaner utan av självständighetskämpar från andra spanska kolonier. Flertalet spanskättlingar i Peru kämpade på Spaniens sida i det utdragna och blodiga självständighetskriget. 1821 intog den argentinske generalen José de San Martín staden Lima och utropade ett självständigt Peru.
Orolig tid i ny nation
Någon avgörande seger mot Spanien kom dock inte till stånd förrän i slaget vid Ayacucho 1824, som innebar slutet för Spaniens kolonialstyre i Sydamerika.
Den första självständighetstiden präglades av ständiga inbördestrider mellan olika lokala militära ledare, caudillos. Den ena regimen och författningen avlöste den andra. Först på 1850-talet uppnåddes en viss stabilitet under president Ramón Castilla. Han avskaffade slaveriet 1854.
Peru fick från 1840-talet stora inkomster från guano, en fosfor- och kväverik fågelspillning från öarna utanför Perus kust som såldes som gödsel till Europa och Nordamerika. Guanon tog slut efter ca 40 år, men innan dess kunde landets ekonomi saneras tack vare de stora exportinkomsterna, och järnvägslinjer från gruvorna till kusten kunde byggas.
Vid två tillfällen under andra hälften av 1800-talet ledde konflikter om landområden till krig mellan Peru och grannländer. Ett krig mot Ecuador (1859-1860) vanns av Peru, men det blev ingen slutlig överenskommelse om gränsdragningen. Stridigheter om ett mineralrikt ökenområde i söder ledde till det så kallade stillahavskriget (1879-1883) mellan Peru och Bolivia på den ena sidan och Chile på den andra. Peru och Bolivia led stora nederlag och Peru måste avträda några provinser till Chile. Efter amerikansk medling fick dock Peru tillbaka en provins 1929.
Mot slutet av 1800-talet började européer och amerikaner att investera i Peru. Socker- och bomullsproduktionen fick ett uppsving och exporten av olja, koppar och silver ledde till en stadig ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska eliten styrde landet genom Civilistpartiet, och under ett antal regeringar fram till första världskriget upplevde Peru politisk stabilitet och ekonomiskt goda tider. Industrier började byggas upp, och med detta följde bl a ökad inflyttning till städerna.
Militärstyre och diktatur
Under första världskriget sjönk exporten, och efter sociala oroligheter och politiska strider grep militären makten. En radikal arbetarrörelse hade växt fram, och en impopulär universitetsreform bidrog till uppkomsten av radikala studentrörelser. Efter en återgång till civilt styre fick landet 1920 en författning som lade grunden för sociala och ekonomiska reformer. President var då Augusto Leguía, men hans regim, som de första åren varit populär, blev allt mer diktatorisk, och han störtades 1930 av militären. Landet hade då utsatts för ekonomiskt vanstyre med ökande skulder till utlandet och en omfattande korruption inom en växande byråkrati.
De svåra tiderna ledde till att de politiska krafterna till vänster stärktes. En radikal studentledare, Victor Haya de la Torre, byggde upp en revolutionär organisation, Amerikanska revolutionära folkliga alliansen (APRA), som lyckades fånga upp det missnöje som fanns i breda folkgrupper. APRA ville bland annat nationalisera näringslivet och bekämpa USA:s inflytande i landet.
Haya de la Torre förlorade knappt i presidentvalet 1931, och APRA iscensatte ett väpnat uppror, som slogs ned. Partiet förbjöds och fick inte delta i något val förrän 1945. Under hela 1930-talet fortsatte armén att förfölja och döda medlemmar av APRA, som svarade med bombattentat mot regimen.
Konflikten med Ecuador om stora landområden norr om Amazonfloden och Marañónfloden ledde till ett kortvarigt krig 1941. Perus armé segrade och landet tilldelades efter förhandlingar nästan hela det omstridda området. Konflikten har dock fortsatt in i våra dagar.
De demokratiska tendenserna stärktes under andra världskriget och Haya de la Torre mildrade APRAs revolutionära profil. Partiet fick plats i regeringen efter 1945 års val. Tre år senare deltog APRA-medlemmar i ett myteri inom flottan, varefter partiet åter förbjöds när militären grep makten 1948 på uppdrag av den härskande eliten.
Läs i Landguiden om Perus moderna historia från 1948 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
16 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
