Europas politiker var 1945 väl medvetna om de historiska misstag som hade gjorts när Versaillesfreden skrevs 1919, strax efter första världskriget. Då hade segermakterna Frankrike och Storbritannien gett Tyskland all skuld för kriget och påtvingat landet ett enormt krigsskadestånd som hade förstört den tyska ekonomin och samtidigt möjliggjort för Hitler att ta makten.
En annan lärdom från historien var de senaste krigen mellan Tyskland och Frankrike som till stor del hade handlat om kampen om råvaror och det tysk-franskspråkiga området vid Ruhr och området Elsass-Lothringen.
Därför bildades 1951 den s.k. Kol- och stålgemenskapen mellan staterna som angränsade till detta råvarurika område. Länderna ifråga var: Västtyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg.
Framtida konflikter mellan länderna skulle undvikas genom att ställa områdets produktion och försäljning av råvaror såsom kol och stål under gemensam övervakning och förvaltning där de olika länderna fick en viss procentuell andel.
Ett ekonomiskt samarbete
1958 fördjupades samarbetet mellan länderna på det ekonomiska området genom bildandet av den Europeiska ekonomiska unionen (EEC) – en tullunion som syftade till att ta bort tullarna mellan medlemsländerna och samtidigt skapa gemensamma tullmurar utåt mot andra länder. Ekonomin skulle gynnas genom en gemensam fri marknad.
Samtidigt inrättades politiska institutioner för att kunna samordna medlemsländernas olika regler och lagar. Ett gemensamt parlament skapades därför i Bryssel och en gemensam domstol i Strasbourg.
Därefter inleddes också ett samarbete på atomenergiområdet, varefter EEC bytte namn till den Europeiska Gemenskapen (EG). Detta samarbete utvidgades 1973 med ytterligare länder, bl.a. Danmark, Irland och Storbritannien. 1981 gick Grekland med i EG och 1987 anslöt sig Portugal och Spanien.
Under efterkrigstiden var EG-samarbetet i regel också sammankopplat med ett fördjupat militärt samarbete inom NATO. Detta innebar att flera neutrala länder som inte ville eller kunde vara med i NATO, inte heller ansåg det lämpligt att vara med i EG.
EFTA - ett alternativ till EG/EU
Som ett alternativ till EG bildades därför 1960 den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) av de europeiska länderna Danmark, Norge, Portugal, Schweiz, Storbritannien, Sverige och Österrike.
EFTA sågs under det kalla kriget som en tredje ekonomisk organisation placerad mellan EG och det kommunistiska blocket i Östeuropa. Trots EFTA:s neutrala hållning mellan stormaktsblocken slöts 1972-1973 ett frihandelsavtal mellan EG och EFTA.
När EU-fördraget undertecknades 1993 övergick den Europeiska gemenskapen (EG) till att bli den Europeiska unionen (EU). Eftersom Sovjetunionen och östkommunismen hade fallit under 1989-1991 blev det nu möjligt för länderna i EFTA att gå med i EU utan rädsla för att stöta sig med Ryssland. 1995 gick därför Finland, Sverige och Österrike med i EU, och under 2000-talet anslöt sig även flertalet av de före detta kommunistländerna i Östeuropa till samarbetet.
Storbritannien lämnade EU den 31 januari 2020. EU har idag 27 medlemmar.
LÄS MER: EU
LÄS MER: Europeiska unionen (EU)
LÄS MER: Lättläst om EU [artikelserie i 6 delar]
LÄS MER: Ekonomi och handel 1914-1991
LÄS MER: Europatanken genom tiderna - från antiken till idag
LÄS MER: Nutidshistoria
PODCAST: Europeiska unionen (EU)
Litteratur:
Klas-Göran Karlsson, Europa och världen under 1900-talet, Liber AB, 2003
Emin Tengström, På spaning efter en europeisk identitet : det antika Rom, den europeiska unionens historiska fundament, Santérus Förlag, 2004
Elizabeth Bomberg och Alexander Stubb (red.), Hur fungerar EU?, Liber, 2004
Text: Johnny Poetzsch och Robert de Vries (red.), lärare i historia, samhällskunskap, religionskunskap och geografi
Hemsida: Poetzsch Historica
