Vid 600-talets mitt hade slaverna, som kommit invandrande från nordöst, koloniserat nästan hela Balkan. Området som idag är Montenegro kallades först Duklja, sedan Zeta och fick så småningom namnet Crna Gora (svarta berget), mer känt i den venetianska formen: Montenegro.
På 1000-talet uppstod det mäktiga medeltida serbiska riket. Det erkändes av den bysantinske kejsaren 1187 och fick en egen serbisk-ortodox ärkebiskop 1219. Kyrkan blev en samlande kraft och fick stor betydelse för serbernas nationella och kulturella identitet.
Montenegrinerna, som är nära släkt med serberna och liksom dessa till stor del ortodoxt kristna, stod under bysantinskt inflytande tills de blev en del av det serbiska kungariket på 1100-talet. Under 1300-talets senare hälft gjorde sig dock Montenegro oberoende av Serbien. Venedig och det osmanska (turkiska) väldet hörde till dem som försökte ockupera Montenegro men de lyckades aldrig helt. Montenegro kunde bevara sitt självstyre under ortodoxa biskopar, den så kallade vladika, en titel som från 1697 ärvdes inom släkten Petrović Njegoš.
Den moderna montenegrinska staten växte fram på 1800-talet. På Berlinkongressen 1878 erkändes landet som en självständig stat av omvärlden och 1910 utropades Montenegro som kungadöme under Nikola I, vars många vackra döttrar kom att bli ingifta i en rad europeiska kungahus.
I första Balkankriget 1912–1913 stödde Montenegro Serbien och tillsammans med Bulgarien och Grekland besegrade de turkarna. Efter det andra Balkankriget 1913, då segrarna stred om bytet, delade Serbien och Montenegro på Sandžak-området mellan länderna.
Under första världskriget stödde Montenegro åter Serbien men ockuperades 1916 av habsburgarna. När den habsburgska monarkin kollapsade 1918 ersattes dess trupper av serbiska. Kung Nikola tvingades abdikera och Montenegro kom att ingå i det i december 1918 utropade Serbers, kroaters och sloveners kungarike (från 1929 kungariket Jugoslavien) under Serbiens regent Aleksandar Karađorđević (Karadjordjević).
Under andra världskriget införlivades större delen av Montenegro med det fascistiska Italien, som också förde samman Albanien, Kosovo och delar av Makedonien till ett Storalbanien under sitt styre. Montenegrinernas självstyre var större under italienarna än i det jugoslaviska kungadömet men de valde att kämpa med de jugoslaviska partisanerna under kommunistpartiets ledare Josip Broz (Tito).
Efter kriget blev Montenegro en, och den minsta, av sex delrepubliker i den Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. Som tack för sitt deltagande i partisankriget fick montenegrinerna många höga poster inom kommunistförbundet och i den jugoslaviska folkarmén (JNA).
Läs i Landguiden om Montenegros historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
