Montenegros historia

På Berlinkongressen 1878 erkändes landets självständighet av omvärlden och 1910 utropades Montenegro som kungadöme under Nikola I. I Balkankrigen 1912–1913 och första världskriget (1914–1918) stödde Montenegro Serbien; vid krigsslutet 1918 tvingades dock kung Nikola avgå och Montenegro kom att ingå i det nyupprättade jugoslaviska kungariket under den serbiske monarken Aleksandar. Under andra världskriget ockuperades Montenegro av Mussolinis Italien men bekämpade ockupanterna tillsammans med Titos partisaner och blev efter kriget en av sex delrepubliker i det socialistiska Jugoslavien. Under krigen och kriserna i samband med Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet slöt Montenegro till att börja med lojalt upp bakom Serbien, först som en del i ett ”rest-Jugoslavien” och senare i en lösare union. 

Områdets tidiga historia

Under antiken befolkades det som är dagens Montenegro av illyriska stammar men området erövrades på 100-talet f Kr av romarna. Efter romarrikets delning i en västlig och en östlig del år 395 e Kr bildade olika folk i kamp med varandra och med det östromerska riket, Bysans, nya stater på Balkan av skiftande omfång och livslängd.

Vid 600-talets mitt hade slaverna, som kommit invandrande från nordöst, koloniserat nästan hela Balkan. Området som idag är Montenegro kallades först Duklja, sedan Zeta och fick så småningom namnet Crna Gora (svarta berget), mer känt i den venetianska formen: Montenegro.

På 1000-talet uppstod det mäktiga medeltida serbiska riket. Det erkändes av den bysantinske kejsaren 1187 och fick en egen serbisk-ortodox ärkebiskop 1219. Kyrkan blev en samlande kraft och fick stor betydelse för serbernas nationella och kulturella identitet.

Montenegrinerna, som är nära släkt med serberna och liksom dessa till stor del ortodoxt kristna, stod under bysantinskt inflytande tills de blev en del av det serbiska kungariket på 1100-talet. Under 1300-talets senare hälft gjorde sig dock Montenegro oberoende av Serbien. Venedig och det osmanska (turkiska) väldet hörde till dem som försökte ockupera Montenegro men de lyckades aldrig helt. Montenegro kunde bevara sitt självstyre under ortodoxa biskopar, den så kallade vladika, en titel som från 1697 ärvdes inom släkten Petrović Njegoš.

Kungariket Montenegro

Den moderna montenegrinska staten växte fram på 1800-talet. På Berlinkongressen 1878 erkändes landet som en självständig stat av omvärlden och 1910 utropades Montenegro som kungadöme under Nikola I, vars många vackra döttrar kom att bli ingifta i en rad europeiska kungahus.

I första Balkankriget 1912–1913 stödde Montenegro Serbien och tillsammans med Bulgarien och Grekland besegrade de turkarna. Efter det andra Balkankriget 1913, då segrarna stred om bytet, delade Serbien och Montenegro på Sandžak-området mellan länderna.

Under första världskriget stödde Montenegro åter Serbien men ockuperades 1916 av habsburgarna. När den habsburgska monarkin kollapsade 1918 ersattes dess trupper av serbiska. Kung Nikola tvingades abdikera och Montenegro kom att ingå i det i december 1918 utropade Serbers, kroaters och sloveners kungarike (från 1929 kungariket Jugoslavien) under Serbiens regent Aleksandar Karađorđević (Karadjordjević).

Under andra världskriget införlivades större delen av Montenegro med det fascistiska Italien, som också förde samman Albanien, Kosovo och delar av Makedonien till ett Storalbanien under sitt styre. Montenegrinernas självstyre var större under italienarna än i det jugoslaviska kungadömet men de valde att kämpa med de jugoslaviska partisanerna under kommunistpartiets ledare Josip Broz (Tito).

Jugoslavisk delrepublik

Efter kriget blev Montenegro den minsta av sex delrepubliker i den socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien som utropades med Tito som ledare och med centrum i Serbiens huvudstad Belgrad. Som tack för sitt deltagande i partisankriget fick montenegrinerna många höga poster inom kommunistförbundet och i den jugoslaviska folkarmén.

I efterkrigstidens Jugoslavien var kommunistpartiet den enda tillåtna politiska kraften. All opposition undertrycktes och stora delar av näringslivet förstatligades. Ekonomiska framgångar och ledaren Titos sammanhållande kraft dolde länge inbyggda motsättningar i det jugoslaviska systemet. Men under 1970-talet började Jugoslavien få ekonomiska problem och samtidigt ökade de inre motsättningarna.

En ny författning 1974, som tillkommit efter ett kroatiskt uppror, gav delrepublikerna vidsträckt självstyre samtidigt som den försvagade Serbiens inflytande. Efter Titos död 1980 började serberna arbeta för en omfördelning av makten inom den egna republiken och federationen som helhet. 1987 blev Slobodan Milošević på ett kuppartat sätt ledare för det serbiska kommunistpartiet och två år senare valdes han till serbisk president. Milošević kämpade för att ”återupprätta serbernas betydelse”. 1988 ledde demonstrationer i Montenegro, troligen organiserade från Serbien, till att det montenegrinska kommuniststyret byttes ut mot en mer centralstyrd och Milošević-trogen ledning.

Ända fram till slutet av 1990-talet kom sedan Montenegro att lojalt sluta upp bakom Serbien under alla krig och kriser.

De ökade motsättningarna ledde till att Slovenien och Kroatien krävde en lösare federation, utan att få gehör för detta. De ville också se ett modernare och öppnare kommunistparti (det då enda tillåtna partiet), vilket ledde till att det jugoslaviska kommunistförbundet upplöstes 1990. Kommunisterna fanns kvar på delrepubliknivå men valde nu ofta att kalla sig socialister eller socialdemokrater.