”Vita” besegrar ”röda”
De borgerliga bildade ”vita” skyddskårer för att driva ut de ryska soldaterna, medan socialister och andra radikala grupper bildade ”röda garden”. De vita bestod av politiker och ledande kretsar inom näringsliv och förvaltning samt självägande bönder. De röda utgjordes av socialdemokrater, arbetare, torpare och ett stort landsbygdsproletariat samt radikala intellektuella.
Under en storstrejk i november 1917 förekom väpnade sammanstötningar mellan de röda och vita gardena. Den borgerligt ledda riksdagen, eller lantdagen som den kallades, förklarade Finland självständigt den 6 december samma år. De vita gardena fick sedan regeringens uppdrag att återupprätta lag och ordning, medan de röda önskade bistånd från Sovjetunionen för att fortsätta sitt uppror för social rättvisa i landet.
Båda sidor slog till den 28 januari 1918. De röda bildade med öppet stöd av Ryssland en revolutionär regering i Helsingfors, samtidigt som de vita avväpnade de ryska trupperna i Österbotten. De vita trupperna leddes av general Carl Gustaf Mannerheim, som fick i uppdrag att slå ned upproret. Detta ledde till öppna strider, som pågick till i maj 1918. De vita segrade, trots att de var betydligt färre, tack vare större militär yrkesskicklighet och stöd av tyska trupper och frivilliga svenskar.
Flera tusen man stupade i striderna under inbördeskriget. Många fler miste också livet efter kriget, då de vita upprättade fångläger där personer från den röda sidan arkebuserades eller avled av svält och sjukdomar. Över 35 000 människor beräknas ha dött under eller i samband med kriget.
Motsättningarna från inbördeskriget kom att påverka politiken under lång tid. Inrikespolitiken dominerades under 1920- och 1930-talen av borgerliga regeringar. Partipolitisk splittring ledde till täta regeringsskiften. Högerextremistiska rörelser, bland annat den antikommunistiska Lapporörelsen, hade vissa framgångar, medan Kommunistpartiet var förbjudet.
Finland under andra världskriget
De borgerliga skyddskårernas verksamhet fick en fortsättning som kom att få betydelse på flera sätt. I mellankrigstiden verkade de som idrottsrörelse med skidåkning som specialitet. Det bidrog till att lägga grunden för militära jägarförband som under vinterkriget 1939–1940 stred framgångsrikt mot sovjetiska röda armén. Finländarna, med betydligt mindre manskap och militär utrustning, utvecklade en gerillametod kallad mottitaktik som gick ut på att splittra de sovjetiska styrkorna så att de kunde omringas i mindre enheter.
Efter andra världskrigets utbrott hösten 1939 krävde Sovjetunionen att få arrendera hamnstaden Hangö i sydväst och införliva en del av Karelska näset. Finlands regering sade nej. Den 30 november 1939 gick Sovjetunionen till angrepp mot Finland. Efter tre månaders strider under det så kallade vinterkriget var den numerärt underlägsna finländska armén tvungen att ge upp. Även svenska frivilliga deltog i striderna. I freden i mars 1940 måste Finland lämna ifrån sig vissa områden i norr samt stora delar av Karelen, och upplåta Hangö till Sovjetunionen i 30 år.
