Andra världskrigets följder

• 50-60 miljoner människor miste livet
• Kulturell förstörelse
• Ekonomiska konsekvenser
• Kalla kriget
• Tekniska framsteg

50-60 miljoner människor miste livet

En direkt följd av andra världskriget var det enormt stora antalet döda soldater och civila. I källorna förekommer olika siffror vad gäller antalet döda under kriget. Detta beror bland annat på den stora svårigheten att räkna dödsoffren i sönderbombade utbrända städer och andra kaotiska krigsskådeplatser där många kroppar aldrig återfanns. Samtidigt var miljoner människor på flykt och kartorna ritades om. Det var en omflyttning av människor som saknade motstycke i historien, vilket i sin tur försvårade eller omöjliggjorde beräkningen av antalet saknade och döda människor.

Det land som hade flest dödsoffer i andra världskriget var Sovjetunionen med uppskattningsvis 8,5 miljoner stupade soldater och 18 miljoner döda civila. Även dödssiffrorna i Kina är oerhört höga men samtidigt osäkra. De vanligaste siffrorna för Kina anger omkring 20 miljoner civila och mer än 2 miljoner soldater. För Tysklands del uppgick dödstalen till 3, 5 miljoner stupade soldater och en halv miljon civila. Storbritanniens dödstal var 100 000 civila och 300 000 soldater. Japan förlorade 1,2 miljoner soldater och närmare 1 miljon civila. Till dessa siffror tillkommer miljoner dödsfall både vad gäller soldater och civila om man räknar in dödstalen från Balkanhalvön, Polen, Frankrike, Italien och de övriga krigsskådeplatserna under kriget. Dessutom måste även de uppskattningsvis 13 miljoner människor, främst judar men även romer, homosexuella, Jehovas vittnen, människor med funktionshinder och politiska motståndare, som mördades av nazisterna räknas in. Sammanlagt, med både soldater och civila, uppgår dödstalen under andra världskriget till mellan 50 och 60 miljoner människor.

Kulturell förstörelse

Vid sidan av de enormt höga dödssiffrorna var även den materiella förstörelsen under andra världskriget mer omfattande än i något annat tidigare eller senare krig. Städer som exempelvis Polens huvudstad Warszawa och Tysklands huvudstad Berlin var vid krigsslutet rykande ruinhögar. I Warszawa var 90 procent av den fasta bebyggelsen i ruiner.

De flesta av Nazitysklands större städer bombades av de västallierade under kriget. Bland annat staden Dresden i södra Tyskland bombades med brandbomber och stora delar av den historiska stadskärnan jämnades med marken. Även städer som London, Hamburg och Rotterdam tog enorm skada av flygangreppen. I Sovjetunionen och i övriga Östeuropa var det många städer som i stort sett utplånades under kriget. Dit kan Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg) och Stalingrad (nuvarande Volgograd) räknas. Därutöver totalförstördes otaliga byar, mindre städer och landsbygd runt om i Europa och på andra krigsskådeplatser i världen.

Precis som i Europa drabbades också delar av Asien mycket svårt av kriget. Japans huvudstad Tokyo bombades av amerikanskt bombflyg upprepade gånger och i slutskedet av kriget var merparten av de centrala delarna av staden i ruiner. I augusti 1945 släppte amerikanerna två atombomber över japan, den ena över staden Hiroshima den 6 augusti och den andra över staden Nagasaki den 9 augusti. Båda dessa städer ödelades till stora delar av de amerikanska atombomberna.

Bombningarna av städer, byar och områden var naturligtvis i första hand en fasansfull upplevelse för civilbefolkningen, men det medförde också att historiska byggnader, kulturarv, medeltida kyrkor och katedraler och viktiga historiska platser gick förlorade för alltid. I flera fall kunde värdefulla konst- och museiföremål flyttas i säkerhet innan bomberna föll, men långt ifrån alltid. I många fall skedde anfallen utan förvarning och det gick mycket snabbt. Dessutom lät nazisterna plundra erövrade områden på värdefulla konstföremål och många av dessa konstskatter är för alltid försvunna.

Ekonomiska konsekvenser

De ekonomiska följderna av andra världskriget är ofantliga och har påverkat flera av Europas länder ända fram till idag. Uppbyggnadskostnaden efter kriget blev enorm.

Efter andra världskrigets slut låg stora delar av den europeiska kontinenten i ruiner och det kostsamma och mödosamma återuppbyggnadsarbetet inleddes. I vissa fall beslutade myndigheterna att städerna skulle återuppbyggas exakt som de såg ut innan kriget - en svår uppgift då det inte bara var extra kostsamt, utan även svårt att hitta husritningar. Därför fick i många fall äldre fotografier fungera som utgångspunkt när husen återskapades. Den gamla stadsdelen i Warszawa återställdes till sitt ursprungliga skick, liksom i staden Gdansk i norra Polen. Andra städer, som exempelvis Königsberg (nuvarande Kaliningrad) återställde inte sin historiska bebyggelse utan fick efter kriget ett helt annat utseende. Det är först under det senaste decenniet som ekonomin har tillåtit att hus med äldre utseende uppförs i Kaliningrad.

1947 tog USA fram en ekonomisk plan för återuppbyggnaden av Europa. Biståndsprogrammet som blivit känt som Marshallplanen eller Marshallhjälpen (efter USA:s dåvarande utrikesminister George Marshall) gick ut på att ge de europeiska länderna ekonomiskt bistånd och fördelaktiga lån. Både länderna i Väst- och Östeuropa erbjöds hjälpen. Sovjetunionens diktator Josef Stalin lät dock meddela att länderna i Östeuropa stod under sovjetiskt ”beskydd” och inte skulle ta emot den ekonomiska hjälpen eftersom Sovjetunionen skulle bidra med den - vilket aldrig skedde. Marshallhjälpen var en bidragande faktor till att länderna i Västeuropa så snabbt kunde återhämta sig efter kriget, medan länderna i öst halkade efter. Det var först efter Sovjetunionens sönderfall i början av 1990-talet som det kommunistiska järngreppet lossades från de östeuropeiska lydstaterna, men det dröjde därefter årtionden innan länderna i Östeuropa återhämtat sig ekonomiskt. Merparten av dessa länder har än idag lägre BNP och BNI än länderna i Västeuropa.

Kalla kriget

Under andra världskrigets slutskede "befriades" länderna i Östeuropa av Sovjetunionen. I Sydeuropa och Västeuropa ryckte de västallierade (främst USA och Storbritannien) fram genom Italien, Frankrike, Belgien och Nederländerna i riktning mot Tyskland och Berlin. Det fanns dock en stor skillnad mellan de västallierades och Sovjetunionens synsätt på hur Europa skulle byggas upp och återställas efter krigets slut. Sovjetunionens diktator Josef Stalin hade i ett tidigt skede bestämt att länderna i Östeuropa inte skulle byggas upp som demokratiska stater utan istället bli sovjetiska kommunistiska lydstater och fungera som buffertzoner i händelse av ett kommande krig mot västmakterna. Estland, Lettland och Litauen införlivades i Sovjetunionen och fick inte ens behålla sina landsgränser. I Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, Rumänien och Bulgarien tillsattes Sovjetvänliga ledare, och i händelse av folklig resning stod den sovjetiska armén redo att med våld slå ner alla upprorsförsök.

Vid krigsslutet 1945 rådde ett spänt politiskt läge mellan västmakterna och Sovjetunionen även gällande utvecklingen i Tyskland. Redan under Jaltakonferensen (i februari 1945) hade de allierades ledare (Stalin, Roosevelt och Churchill) enats om hur Tyskland skulle delas upp efter kriget. Inledningsvis i fyra delar, så kallade ockupationszoner. En sovjetisk zon i östra Tyskland medan västra Tyskland delades in i en brittisk, en fransk samt en amerikansk zon.

De tre västra zonerna bildade så småningom (1949) Västtyskland och senare samma år övergick den sovjetiska zonen till att bli Östtyskland (DDR).

Efter andra världskriget var Europa en delad kontinent. Storbritanniens tidigare premiärminister Winston Churchill satte ord på denna uppdelning när han i ett berömt tal menade att en järnridå hade sänkts från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet. Järnridån blev sedan en populär synonym för uppdelningen mellan öst och väst.

Dessa händelser kan förenklat sägas utgöra ramverket för det kalla kriget - mellan å ena sidan USA och stora delar av västvärlden, och å andra sidan Sovjetunionen och deras allierade i främst Östeuropa - som kom att prägla resten av 1900-talet (1945-1991).

Men kärnvapenhotet då?

I slutet av andra världskriget släppte USA som tidigare nämnts två atombomber över Japan. Den amerikanska maktdemonstrationen väckte stor misstänksamhet i Sovjetunionen där man befarade att USA hade hemliga planer på att använda det nya supervapnet i syfte att vinna världsherravälde. För att inte hamna efter i den här utvecklingen beordrade Stalin sina forskare att ta fram egna kärnvapen, och i slutet av 1940-talet hade även Sovjetunionen en kärnvapenarsenal. Kapprustningen med kärnvapen mellan USA och Sovjetunionen kom att bli en av drivkrafterna bakom kalla kriget och ledde till att en s.k. terrorbalans uppstod, där båda sidorna hela tiden hotade att utplåna varandra om ett krig skulle uppstå (detta förhindrade troligtvis även ett nytt världskrig eftersom ingen av sidorna ville riskera att utsättas för ett kärnvapenanfall).

Kalla krigets grundläggande drivkraft låg i stormakternas ideologiska olikheter - USA och västvärlden stod för en marknadsliberal ekonomi och ett demokratiskt samhällssystem, medan det kommunistiska Sovjetunionen höll fast vid en statligt styrd planekonomi och diktatur.

Tekniska framsteg

En följd av krig brukar vara att vapen, vetenskap och teknik genomgår en stark utveckling. Andra världskriget var inget undantag. Otaliga framsteg gjordes på alla möjliga tekniska och vetenskapliga fronter under andra världskrigets gång. Som exempel kan nämnas utvecklingen av snabbare och bättre flygplan. I april 1944 tog Tyskland det första jetdrivna flygplanet (Me 262) i drift. Samma år använde tyskarna raketvapnen V1 och V2 mot mål i bl.a. Storbritannien. V2 (som var en jetdriven långdistansrobot) kom efter kriget att utgöra prototypen för de långdistansrobotar och raketer som tillverkades av USA och Sovjetunionen. Det amerikanska rymdprojektet Apollo som lyckades landa en bemannad farkost på månen 1969, hade V2-raketen som modell.

Även den första programmerbara datorn såg dagens ljus under andra världskriget. Britterna uppfann datorn Colossus för att kunna knäcka den tyska krypteringsmaskinen Enigma. Datorn Colossus kan dock inte jämföras med moderna datorer, varken till prestanda eller storlek. Den var nämligen lika stor som ett genomsnittligt vardagsrum och hade en kapacitet som var mindre än en enkel modern miniräknare. Men ett första steg hade tagits mot vår tids datasamhälle.

LÄS MER: Andra världskriget

LÄS MER: Andra världskrigets orsaker

LÄS MER: Andra världskriget (artikelserie)

LÄS MER: Orsakerna till kalla kriget

LÄS MER: Kalla kriget.

PODCAST: Delningen av Tyskland efter andra världskriget

Litteratur:
Alf W Johansson, Den nazistiska utmaningen: aspekter på andra världskriget, Studentlitteratur, 2014
Antony Beevor, Andra världskriget, del 1 och 2, Historisk media, 2013
Christine Hatt, Andra världskriget 1939-1945, Liber, 2003
William L. Shirer, Tredje rikets uppgång och fall: Det nazistiska Tysklands historia, Bokförlaget Forum, 1984

Text: Carl-Henrik Larsson, gymnasielärare i historia m.m.