Dominica befolkades för mellan 2 000 och 3 000 år sedan av ursprungsbefolkningen arawaker. De trängdes på 900-talet e Kr undan av en annan ursprungsbefolkning, kalinago/kariberna, som kallade ön Waitukubuli ("hon som är så hög", vilket syftade på öns höga berg). Kalinago bjöd hårt motstånd mot europeiska kolonisatörer och först på 1700-talet fick fransmän fotfäste på ön. Fransmännen följdes av britter och 1898 blev Dominica en brittisk kronkoloni.
Dominicas historia
ANNONS
Europeiska erövringsförsök
Christofer Columbus nådde Dominica söndagen den 3 november 1493. Därav har landet fått sitt namn (Dominica betyder söndag på latin). Den oländiga terrängen bidrog till att ursprungsbefolkningen kunde stå emot européernas erövringsförsök i nästan 200 år.
Återkommande strider med fransmän och britter och de sjukdomar européerna förde med sig skördade dock många offer bland indianerna. 1730 hade deras antal sjunkit från 5 000 till 400 personer.
Franska nybyggare och slaveri
På 1700-talet lyckades franska nybyggare etablera sig på ön. De anlade plantager och afrikanska slavar importerades som arbetskraft (se Slavhandeln). Plantagerna på Dominica blev dock inte lika lönsamma som på andra öar på grund av den oländiga terrängen som försvårade alla transporter.
Till skillnad från slavar på andra öar tilläts Dominicas slavar att odla och sälja egna produkter. På så sätt fick många pengar och kunde köpa sig fria. Vissa ägde till och med mindre plantager med slavar.
Britterna tar över
1761 erövrades Dominica av brittiska styrkor. Herraväldet över ön växlade ytterligare några gånger innan den slutligen blev brittisk 1805. Britterna grundade ett samhällssystem som i princip gav dem själva monopol på politiken medan franska plantageägare och fria svarta till en början hölls utanför.
1831, tre år innan slaveriet formellt avskaffades, fick även fria svarta rösträtt. Den 1 augusti 1834 avskaffades slaveriet i de brittiska kolonierna. På Dominica fanns då drygt 14 000 slavar. Många övergav plantagerna där de arbetat som slavar för att röja egen mark och försörja sig på självständigt arbete. När de tidigare slavarna flyttade fick plantagerna ont om arbetskraft samtidigt som nya byar växte upp på ön. Än i dag finns det en stark tradition hos många dominiker att äga en egen jordlott.
Dominica blir kronkoloni
1838 fick Dominica som första brittiska koloni en svart majoritet i parlamentet. Därefter stiftades flera lagar som förbättrade situationen för majoriteten av befolkningen. 1862 återtog dock de vita kontrollen. Parlamentet upplöstes och under åren som följde begränsades det representativa systemet för att slutligen avskaffas 1898, då Dominica blev en brittisk kronkoloni.
Efter oroligheter på 1930-talet höjdes levnadsstandarden på de brittiska öarna i Västindien. Nya arbetstillfällen skapades och utbildningen förbättrades. Delvis var den brittiska politiken ett svar på de nybildade partiernas krav på förändringar.
På Dominica uppstod politiska partier relativt sent. De första allmänna valen till ett lokalt parlament hölls inte förrän i början av 1950-talet. Dominicas första politiska parti, Arbetarpartiet, grundades 1955.
Självständighet
1958 bildade Dominica tillsammans med nio andra brittiska kolonier Västindiska federationen, men den kollapsade efter bara några år. 1967 fick Dominica status som så kallad brittisk associerad stat, vilket innebar att ön fick självstyre i interna frågor, medan London fortsatte sköta utrikespolitik och försvar.
Den 3 november 1978 blev Dominica en självständig stat inom Samväldet, som består av Storbritannien och forna brittiska kolonier. Patrick John från Arbetarpartiet blev landets förste regeringschef.
Läs i Landguiden om Dominicas historia från 1978 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
16 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 juli 2013
