Merparten av Kroatien ingick länge i större statsbildningar, och lydde under århundraden i huvudsak under ungersk och österrikisk-ungersk överhöghet. Vid första världskrigets slut 1918 bildades ett nytt sydslaviskt kungarike som småningom fick namnet Jugoslavien. Kroaterna motsatte sig serbisk dominans i det nya riket. Under andra världskriget samarbetade kroatiska fascister med Nazityskland. När fascistregimen föll blev Kroatien åter en del av Jugoslavien, som från krigsslutet 1945 blev en socialistrepublik. Under 1980-talet började republiken falla samman och 1991 utropades Kroatiens självständighet.
Kroatiens historia
ANNONS
Sedan Österrike-Ungern kollapsat i första världskriget utropades 1918 ”Serbers, kroaters och sloveners kungarike” under Serbiens regent Aleksandar Karađorđević. Situationen var dock spänd i den nya staten. Kroater och slovener önskade en lös federation inom kungariket, medan serberna ville ha en centraliserad stat. 1928 var ett inbördeskrig nära. Kung Aleksandar upplöste 1929 parlamentet, satte författningen ur spel och gjorde sig själv till diktator i staten som döptes om till Kungariket Jugoslavien. En period av ekonomisk depression och politiskt våld följde. I Kroatien växte den nybildade fascistorganisationen Ustaša i styrka. 1934 mördades kung Aleksandar under ett besök i Frankrike. Kroatiska extremistnationalister misstänktes ligga bakom mordet.
Ockupation under andra världskriget
Under andra världskriget, i april 1941, överfölls Jugoslavien av tyska, italienska, ungerska och bulgariska styrkor. I Kroatien bildades en tysk lydstat med den fascistiske Ustašaledaren Ante Pavelić i spetsen. Den så kallade Oberoende staten Kroatien omfattade även merparten av Bosnien-Hercegovina och delar av Serbien. Ustašaregimen blev ökänd för barbariska förföljelser och mord på hundratusentals serber och tiotusentals romer och judar.
Två rivaliserande motståndsgrupper stred mot de nazistiska inkräktarna och mot Ustašaregimen: de kungatrogna četnici (tjetniker) och den nationella befrielsearmén under det jugoslaviska kommunistpartiets ledare Josip Broz, alias Tito. Titos partisanstyrkor var mest framgångsrika i denna kamp. Fascistregimen i Kroatien föll 1944.
Efter krigsslutet 1945 var minnet av den fascistiska regimen i Kroatien färskt. Det innebar att den kommunistledda jugoslaviska regimen, med Josip Broz Tito som president, kunde stämpla varje uttryck för kroatisk nationalism som fascism.
Snabbt växande turism vid den dalmatiska kusten gjorde att Kroatien snart blev betydligt rikare än de södra och östra delarna av Jugoslavien. Kroaterna (och slovenerna) subventionerade i praktiken de övriga landsdelarna genom överföring av skattepengar. Det bidrog till att den kroatiska nationalismen åter växte under 1960-talet. Den nationalistiska rörelsen stöddes både av icke-kommunister och av en del kommunister i Kroatiens delstatsregering. Direktiven från den federala regeringen i Belgrad trotsades.
Protesterna kulminerade under den ”kroatiska våren” 1971, men slogs ned av centralmakten i december samma år. De kroatiska protesterna bidrog emellertid till att Jugoslavien 1974 fick en ny författning, som gav delrepublikerna betydligt större självstyre.
Nyvaknad nationalism
Titos död 1980 öppnade dörren för nymornade nationalistiska strömningar i flera av de jugoslaviska delrepublikerna. I slutet av 1980-talet började kommunistregimerna vackla i Östeuropa. Jugoslavien genomgick samtidigt en djup ekonomisk kris. I Kroatien framträdde nu Franjo Tuđman (Tudjman) som en ledargestalt. Tuđman var historiker, före detta general i Titos befrielsearmé och två gånger fängslad för kroatisk nationalism. 1990 bildade han Kroatiska demokratiska unionen (HDZ), som snabbt blev huvudmotståndare till det regerande kommunistpartiet.
När flerpartival hölls i maj 1990 vann HDZ en överväldigande majoritet av rösterna. Det nu reformerade kommunistpartiet kom på andra plats. Franjo Tuđman valdes till kroatisk president. I gränsområdena, Krajina, där serber var i majoritet, segrade emellertid ett serbnationalistiskt parti som hade nära band till Serbiens president Slobodan Milošević.
Snart slutade Kroatien att betala in sina bidrag till federationen. En ändring av delrepublikens grundlag förbereddes, så att Kroatien skulle få full suveränitet och rätt att lämna den jugoslaviska federationen. Detta skapade oro bland Kroatiens nära 600 000 serber, som var överrepresenterade i maktapparaten. I juli 1990 bildades Serbiska nationalrådet i Krajina. Rådet organiserade en folkomröstning om självständighet för de kroatiska serberna och fick stor majoritet för sin sak. Serbiska friskaror överföll polisstationer och militärtransporter för att erövra vapen. I oktober utropade serberna i Knin i Dalmatien ett autonomt område. Andra serbdominerade områden följde efter. Serberna förklarade sig beslutna att låta sina områden bli kvar inom Jugoslavien eller ingå i en storserbisk stat.
Spänningen mellan Kroatien och centralregeringen i Belgrad ökade i december 1990 när Kroatien antog den nya grundlagen. Läget ställdes på sin spets när Kroatien vägrade lyda en order om att avväpna alla halvmilitära kroatiska grupper. För serberna innebar den nya konstitutionen att de berövades sin ställning som en ”nation” inom Kroatien och degraderades till en ”minoritet”. I mars 1991 förklarade serberna i Krajina att området brutit sig ur Kroatien. De utropade senare Serbiska republiken Krajina.
I en folkomröstning som Zagrebregeringen anordnade i maj 1991 stödde 94 procent av de röstande förslaget om självständighet för Kroatien. Majoriteten av serberna bojkottade omröstningen.
Läs i Landguiden om Kroatiens historia från 1991 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
15 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
