Dagens Chile började koloniseras på 1500-talet av spanjorer, som stegvis tog kontroll över större delen av landet trots fortsatt motstånd från ursprungsfolket mapuche. Chile blev självständigt från Spanien 1818 och utvecklades efterhand till en av Sydamerikas mest liberala och demokratiska stater, även om perioder av militärdiktatur förekom.
Ursprungsfolken i Chile levde som jägare och jordbrukare, utspridda i små samhällen, när området invaderades av inkariket på 1400-talet. Inkafolket, som redan härskade i Ecuador och Peru, lade beslag på norra Chile men hejdades i söder av araukanerna.
Spanjorerna anländer
Då spanjorerna erövrade Inkariket på 1530-talet tvingade inkafolkets motstånd dem att vända vid Atacamaöknen i norr. Spanjoren Pedro de Valdivia gjorde något senare ett nytt försök och 1541 nådde han och hans män fram till den fruktbara dalgången i centrala Chile, där de grundade staden Santiago.
I söder stötte Valdivia på starkt motstånd och han dödades 1553 av mapuchekrigare, ledda av den legendariske hövdingen Lautaro. Ett fördrag slöts 1646 mellan spanjorer och ursprungsbefolkningen vilket gav mapuchefolket rätt att styra över vissa områden. Urbefolkningen beräknas ha uppgått till en miljon människor när européerna anlände. Efter ett sekel av konfrontation med spanjorerna och nya sjukdomar från Europa hade deras antal sjunkit till hälften.
År 1883 föll ett av den chilenska ursprungsbefolkningens viktigaste fästen för den spanska militära övermakten. Sedan dess har framför allt mapuchefolket fört en lång kamp för att få tillbaka den mark som togs ifrån dem, medan andra stammar underkastade sig det spanska herraväldet.
Den spanska kronan förlänade landområden åt kolonisatörerna i förhållande till hur mycket arbetskraft från ursprungsbefolkningen som fanns tillgänglig inom varje område och ursprungsbefolkningen tvingades ofta till slaveri. Bland slavarna fanns också en del afrikaner (se triangelhandeln), men slavarna räckte inte till. På storgodsen var de flesta arbetare mestiser (en blandning av vita och infödda) som utnyttjades hårt av jordägarna.
Chile blir självständigt
Det koloniala Chile lydde under en spansk så kallad vicekung i Lima. En process för att göra kolonin självständig inleddes, sedan franske kejsaren Napoleon hade tvingat Ferdinand VII av Spanien att abdikera 1808. Napoleon utnämnde sin bror Joseph till ny kung av Spanien, men Chiles befolkning vägrade att erkänna denne. Chilenarna anslöt sig istället till andra sydamerikanska koloniers revolt mot Spanien. En självständig regering bildades för första gången 1810, men fyra år senare lyckades Spanien återerövra makten. Striderna mellan självständighetsanhängare och spanientrogna kreoler (de invandrade européernas ättlingar) fortsatte och först 1818 blev Chile formellt självständigt. Chile förbjöd slaveriet 1823, långt före de flesta andra amerikanska länder.
Politiskt kaos rådde under 1820-talet. 1830 besegrade konservativa krafter liberala grupper efter långvariga och våldsamma strider. Tre år senare antogs en författning där makten koncentrerades till presidenten, medan rösträtten begränsades till ett fåtal. Katolicismen gjordes samtidigt till statsreligion.
De konservativa styrde landet under tre ekonomiskt framgångsrika årtionden. Framgången byggde på storjordbrukens expansion med hjälp av ett växande antal fattiga lantarbetare.
Liberalerna kom till makten 1861. Chiles ekonomi, som byggde på export av vete, silver och koppar, hamnade i svår kris under 1870-talets internationella ekonomiska depression. Silvergruvorna började sina, och när Bolivia konfiskerade salpetergruvor som delvis ägdes av chilenare gick Chile i krig. Peru slöt upp bakom Bolivia. 1879–1883 utkämpades det så kallade stillahavskriget eller salpeterkriget. Chile segrade och dess yta mer än fördubblades genom erövringen av de nitrat- och kopparrika provinserna Tarapacá från Peru och Antofagasta från Bolivia. Därmed skars Bolivia av från kusten, medan Chile stärkte sin ekonomi, främst genom nitratexport. Landets territorium växte ytterligare genom att de militärt starka araukanfolket i söder slutligen besegrades.
Parlamentarismen införs
I norr blandades spanjorer och ursprungsbefolkningen tidigt och mestiserna kom att utgöra en majoritet av befolkningen. Städerna växte kraftigt. En minoritet av europeiskt ursprung, jord- och gruvägare samt handelsmän, dominerade ekonomin. Strejker och krav på social rättvisa möttes med hårda medel. När regeringen och presidenten ville skapa sig större inflytande över ekonomin protesterade samhällseliten. Ett kortvarigt inbördeskrig utbröt 1891. Efter det infördes parlamentarism, vilket innebar att regeringen måste ha parlamentets stöd.
Liberalen Arturo Alessandri vann presidentvalet 1920 med löften om att förbättra situationen för de fattiga. Hans reformer skapade dock politisk strid. Konservativa militärer avsatte Alessandri 1924, men året därpå återinsattes han av reformvänner. I en ny författning 1925 skildes kyrkan från staten, presidenten återfick förlorad makt och rösträtt gavs åt alla läs- och skrivkunniga män över 21 år. 1949 fick även kvinnor rösträtt.
Men militären fortsatte att blanda sig i politiken, och 1927 tog överste Carlos Ibáñez makten. Han skapade den nationella polisen, carabineros, förföljde politiska motståndare och införde presscensur. Nitratexporten kollapsade med den internationella ekonomiska depressionen efter 1929. Förtrycket och den skyhöga arbetslösheten drev fram en generalstrejk, som tvingade Ibáñez att avgå 1931. Istället återkom Alessandri 1932 på presidentposten. Kommunister, socialister och centerpartister gick 1936 samman i en folkfront, och två år senare vanns presidentvalet av frontens kandidat, Pedro Aguirre.
Från början av 1930-talet fram till början av 1970-talet var Chile det enda landet i Latinamerika med fungerande demokrati.
Läs i Landguiden om Chiles moderna historia från 1948 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
