Romersk provins
När den romerska erövringen av England inleddes år 43 e Kr, bodde kelter på de brittiska öarna. De trängdes undan till Wales och Skottland medan England införlivades med det romerska väldet. Under romartiden nådde landet en förhållandevis hög kulturell nivå. Vid romarrikets upplösning under 400-talet invaderades England av olika germanska folk, främst angler och saxare från tyska kustområden. Den romerska kulturen krossades helt, och England kristnades från Irland på 500-talet. Politisk enighet uppnåddes först i början på 800-talet.
Vikingar och normander
De följande seklen härjades de brittiska öarna av vikingar i flera anfallsvågor. Danskarna erövrade slutligen i stort sett hela England som under en tid ingick i det danska väldet. 1066 invaderades landet av normanderna under Vilhelm Erövraren. Han besegrade den anglosaxiske kungen i slaget vid Hastings och lade under sig både England och Wales. Vilhelm Erövrarens ättlingar styrde sedan England och tidvis även Skottland fram till 1485.
Magna Charta
Inrikespolitiskt präglades denna tid av ständig maktkamp mellan kyrka, stormän och kungar. Det berömda frihetsbrevet Magna Charta från 1215 var egentligen en kunglig eftergift till en koalition riktad mot kungen, bestående av de tre starkaste klasserna i det engelska samhället: högadeln, köpmännen och prästerskapet. Magna Charta angav vissa rättsliga grundregler för kungamakten, inskränkte dess godtyckliga bruk av makt och föreskrev att kungen fick skriva ut skatter endast med tillstånd av Rikets stora råd, som snart kom att kallas Parlamentet.
Digerdöd och ökad handel
Vid 1300-talets mitt drabbades England av digerdöden. Detta skapade brist på arbetskraft som i sin tur ledde till en omläggning av jordbruket från åkerbruk till boskapsskötsel. När folkökningen åter tog fart i slutet av 1300-talet uppstod arbetslöshet och social oro, vilket medförde en ökad inflyttning till städerna. Samtidigt växte en industriell tillverkning fram, främst av ylletyger, som under 1400-talet blev en viktig exportvara och källa till välstånd.
Hundraårskriget 1337-1453
Under medeltiden strävade England efter att expandera väster- och norrut. Wales införlivades definitivt i slutet av 1200-talet. Koloniseringen av Irland inleddes och även Skottland var tidvis förenat med England. Dessutom låg England under långa perioder i krig mot Frankrike. Det så kallade hundraårskriget utlöstes 1337 sedan den engelske kungen Edvard III gjort anspråk på den franska kronan. England hade till en början framgång, men kom därefter att gradvis trängas tillbaka och krigsslutet 1453 innebar ett definitivt slut på Englands kontinentala ambitioner.
Rosornas krig
Under denna tid försvagades kungamakten och 1455 utbröt ett blodigt, trettioårigt inbördeskrig där två grenar av kungahuset kämpade om Englands tron. Detta kallades rosornas krig på grund av att de båda kämpande fraktionerna hade en röd respektive vit ros som sitt emblem.
Ätten Tudor kommer till makten
År 1485 kom ätten Tudor till makten och gradvis lyckades kungen stärka sin ställning på adelns och kyrkans bekostnad. Mot slutet av seklet hade Henrik VII krossat motståndarna inom högadeln genom att konfiskera dess jord och rikedomar. Detsamma gjorde sonen Henrik VIII gentemot den katolska kyrkan. När den protestantiska reformationens idéer nådde England på 1500-talet var det möjligt för Henrik VIII att bryta med påven och skapa den anglikanska kyrkan. Kungen fick, trots påvens veto, skilja sig från sin första hustru och kyrkans egendomar ställdes under hans kontroll. Under hans dotter Elisabet I (1558–1603) stärktes England ytterligare både ekonomiskt och militärt. Samtidigt upplevde landet en kulturell blomstring.
England blir Europas starkaste sjömakt
Konkurrens om handel och religiösa skäl ledde 1585 till krig mot Spanien. Tre år senare segrade England i ett stort slag mot den spanska armadan som avsett att erövra England och återinföra katolicismen där. England blev därefter Europas främsta sjömakt och började kolonisera andra världsdelar, till en början med inriktning på Nordamerika och den karibiska övärlden. Läs mer om upptäcktsresor >
Inbördeskrig och militärdiktatur
1603 förenades Skottland med England och Wales i en union med Jakob I, son till Maria Stuart (skotsk drottning 1542–1567), som kung. Kungamakten kom nu i konflikt med borgerskapet och lågadeln, som genom parlamentet stärkt sin position. Ett inbördeskrig mellan å ena sidan Jakobs son Karl I, högadeln och högkyrkliga och å den andra borgerskap, lågadel och extrema protestanter (puritaner) slutade med kungens avrättning 1649, republik och till slut militärdiktatur under Oliver Cromwell.
Under dennes tid vid makten lyckades England slå ned ett långvarigt irländskt uppror och vinna kontroll över Irland. Under 1600-talet startade koloniseringen av ön på allvar, då protestantiska skottar, engelsmän och walesare av den brittiska kronan gavs mark från vilken de katolska ägarna fördrivits. En rad lagar stiftades vilka uteslöt den katolska befolkningen från den politiska makten samt tog ifrån dem rätten att äga mark.
Uppkomsten av Englands parlamentariska system
Efter Cromwells död 1658 återupprättades kungariket och ätten Stuart återinsattes på tronen. Karl II blev kung 1660. Han efterträddes 1685 av sin katolske bror Jakob II som avsattes tre år senare genom den så kallade ärorika revolutionen. Tronen gick till den nederländske ståthållaren Vilhelm av Oranien som styrde landet tillsammans med hustrun Maria, Jakob II:s dotter. I rättighetsförklaringen Bill of Rights 1689 fastslogs parlamentets överhöghet över tronen. Monarken måste i kröningseden svära på att ”styra i enlighet med de lagar som stiftas i parlamentet”. Hädanefter blev det nödvändigt att de kungliga ministrarna stöddes av en majoritet i parlamentet. De båda politiska partierna Whigs (i stort sett motståndare till kungen) och Tories (kungatrogna) växte fram mot slutet av 1600-talet. Därmed hade grunden lagts till det parlamentariska system som gäller än idag, där regeringen måste ha folkrepresentationens förtroende.
