England blir Europas starkaste sjömakt
Konkurrens om handel och religiösa skäl ledde 1585 till krig mot Spanien. Tre år senare segrade England i ett stort slag mot den spanska armadan som avsett att erövra England och återinföra katolicismen där. England blev därefter Europas främsta sjömakt och började kolonisera andra världsdelar, till en början med inriktning på Nordamerika och den karibiska övärlden. Läs mer om upptäcktsresor >
Inbördeskrig och militärdiktatur
1603 förenades Skottland med England och Wales i en union med Jakob I, son till Maria Stuart (skotsk drottning 1542–1567), som kung. Kungamakten kom nu i konflikt med borgerskapet och lågadeln, som genom parlamentet stärkt sin position. Ett inbördeskrig mellan å ena sidan Jakobs son Karl I, högadeln och högkyrkliga och å den andra borgerskap, lågadel och extrema protestanter (puritaner) slutade med kungens avrättning 1649, republik och till slut militärdiktatur under Oliver Cromwell.
Under dennes tid vid makten lyckades England slå ned ett långvarigt irländskt uppror och vinna kontroll över Irland. Under 1600-talet startade koloniseringen av ön på allvar, då protestantiska skottar, engelsmän och walesare av den brittiska kronan gavs mark från vilken de katolska ägarna fördrivits. En rad lagar stiftades vilka uteslöt den katolska befolkningen från den politiska makten samt tog ifrån dem rätten att äga mark.
Uppkomsten av Englands parlamentariska system
Efter Cromwells död 1658 återupprättades kungariket och ätten Stuart återinsattes på tronen. Karl II blev kung 1660. Han efterträddes 1685 av sin katolske bror Jakob II som avsattes tre år senare genom den så kallade ärorika revolutionen. Tronen gick till den nederländske ståthållaren Vilhelm av Oranien som styrde landet tillsammans med hustrun Maria, Jakob II:s dotter. I rättighetsförklaringen Bill of Rights 1689 fastslogs parlamentets överhöghet över tronen. Monarken måste i kröningseden svära på att ”styra i enlighet med de lagar som stiftas i parlamentet”. Hädanefter blev det nödvändigt att de kungliga ministrarna stöddes av en majoritet i parlamentet. De båda politiska partierna Whigs (i stort sett motståndare till kungen) och Tories (kungatrogna) växte fram mot slutet av 1600-talet. Därmed hade grunden lagts till det parlamentariska system som gäller än idag, där regeringen måste ha folkrepresentationens förtroende.
Storbritannien bildas
Storbritannien (United Kingdom of Great Britain) bildades 1707 då England och Wales formellt bildade en union med Skottland.
Under 1700-talets första del främjades industri och näringsliv och grunderna lades för det industriella genombrottet. Även vetenskaperna blomstrade med namn som John Locke och Isaac Newton. Kungarna var svaga men desto mer framstående var politiska ledare som Robert Walpole samt William Pitt den äldre och den yngre. Irland fortsatte att vara en oroshärd.
Flera stora krig mot Frankrike
Efter den relativa freden under 1700-talets första hälft kom den senare delen att präglas av yttre oro. Storbritannien fick kämpa mot Frankrike och Spanien om koloniala besittningar för att sedan se sina nordamerikanska kolonier göra uppror och 1776 förklara sig självständiga. Vid århundradets slut utkämpades åter långa krig med det revolutionära Frankrike och vid det nya seklets början mot den franske kejsaren Napoleon, som definitivt besegrades först 1815 vid Waterloo.
Industriell och ekonomisk expansion
Krigen mot Frankrike följdes av en lång period av industriell och ekonomisk expansion som förde med sig svåra sociala problem särskilt bland stadsbefolkningen. Politiska och sociala reformer blev nödvändiga. Detta ledde bland annat till 1832 års stora parlamentsreform (Reform Act), vilken utvidgade rösträtten, som fram till dess var mycket begränsad, och reformerade valkretsindelningen för att bättre motsvara befolkningsfördelningen i landet. Regeringsmakten kom därefter att växla mellan whigliberaler och konservativa tories och efterhand fick allt fler britter rösträtt.
Imperialism
Drottning Victorias regeringstid (1837–1901) utmärktes av såväl inre som yttre expansion. Den industriella revolutionen fortsatte och Storbritannien blev en ekonomisk stormakt. Kolonialväldet expanderade genom Indiens slutliga erövring och införlivandet av stora delar av den afrikanska kontinenten i det brittiska väldet under slutet av 1800-talet. Läs om nationalism och imperialism >
Problem på Irland
På Irland hämmades ekonomin av brittiska tvångslagar. När dessutom potatisskörden slog fel 1845–1848 dog närmare en miljon människor av svält och bristsjukdomar. I hungerkatastrofens spår följde en omfattande utvandring, främst till Nordamerika. Samtidigt växte irländarnas självmedvetande. De irländska nationalisterna blev ofta tungan på vågen mellan liberaler och konservativa i det brittiska parlamentet, och Liberalernas ledare William Gladstone försökte utan framgång förmå parlamentet att bevilja Irland självstyre. Under Victorias era påbörjades processen mot självstyre för de brittiska kolonierna Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika.
Demokratisering
I början av 1900-talet var Storbritannien ännu en stormakt. Första världskriget innebar dock en svår påfrestning för landet och fredsslutet följdes av stora ekonomiska svårigheter och hög arbetslöshet. Kvinnorna, som hade spelat en viktig roll för att få landet att fungera under kriget, lyckades 1918 erövra rösträtt. Liberalerna gick tillbaka och missgynnades av systemet med majoritetsval som hade införts 1832. Istället dominerades politiken av Konservativa partiet och arbetarpartiet Labour.
Storbritannien under världskrigen
Under första världskriget deltog brittiska trupper framför allt i strider i Belgien och norra Frankrike. Samtidigt tilltog oron på Irland. Ett väpnat uppror bröt ut 1916 men slogs snabbt ned av britterna. Irländarnas kamp för oberoende fortsatte. 1921 gick de motvilligt med på ett brittiskt förslag som gav dem självstyre. Sex grevskap (dagens Nordirland) förblev brittiska, eftersom den protestantiska majoriteten motsatte sig en brytning med Storbritannien. Nordirland kom att styras utan större inblandning från regeringen i London. Politiken dominerades av det protestantiska Ulsters unionistparti, medan den katolska minoriteten i hög grad saknade politiskt och ekonomiskt inflytande.
1939 gick Storbritannien in i andra världskriget. Genom stora kraftansträngningar under ledning av premiärminister Winston Churchill lyckades britterna slå tillbaka de tyska angreppen både i luften och till sjöss. Kriget innebar stora påfrestningar och det dröjde länge innan landet återhämtade sig ekonomiskt.
Läs i Landguiden om Storbritanniens historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
