När den romerska erövringen av England inleddes år 43 e Kr, bodde kelter på de brittiska öarna. De trängdes undan till Wales och Skottland medan England införlivades med det romerska väldet. Under romartiden nådde landet en förhållandevis hög kulturell nivå. Vid romarrikets upplösning under 400-talet invaderades England av olika germanska folk, främst angler och saxare från tyska kustområden. Den romerska kulturen krossades helt, och England kristnades från Irland på 500-talet. Politisk enighet uppnåddes först i början på 800-talet.
De följande seklen härjades de brittiska öarna av vikingar i flera anfallsvågor. Danskarna erövrade slutligen i stort sett hela England som under en tid ingick i det danska väldet. 1066 invaderades landet av normanderna under Vilhelm Erövraren. Han besegrade den anglosaxiske kungen i slaget vid Hastings och lade under sig både England och Wales. Vilhelm Erövrarens ättlingar styrde sedan England och tidvis även Skottland fram till 1485.
Inrikespolitiskt präglades denna tid av ständig maktkamp mellan kyrka, stormän och kungar. Det berömda frihetsbrevet Magna Charta från 1215 var egentligen en kunglig eftergift till en koalition riktad mot kungen, bestående av de tre starkaste klasserna i det engelska samhället: högadeln, köpmännen och prästerskapet. Magna Charta angav vissa rättsliga grundregler för kungamakten, inskränkte dess godtyckliga bruk av makt och föreskrev att kungen fick skriva ut skatter endast med tillstånd av Rikets stora råd, som snart kom att kallas Parlamentet.
Vid 1300-talets mitt drabbades England av digerdöden. Detta skapade brist på arbetskraft som i sin tur ledde till en omläggning av jordbruket från åkerbruk till boskapsskötsel. När folkökningen åter tog fart i slutet av 1300-talet uppstod arbetslöshet och social oro, vilket medförde en ökad inflyttning till städerna. Samtidigt växte en industriell tillverkning fram, främst av ylletyger, som under 1400-talet blev en viktig exportvara och källa till välstånd.
Under medeltiden strävade England efter att expandera väster- och norrut. Wales införlivades definitivt i slutet av 1200-talet. Koloniseringen av Irland inleddes och även Skottland var tidvis förenat med England. Dessutom låg England under långa perioder i krig mot Frankrike. Det så kallade hundraårskriget utlöstes 1337 sedan den engelske kungen Edvard III gjort anspråk på den franska kronan. England hade till en början framgång, men kom därefter att gradvis trängas tillbaka och krigsslutet 1453 innebar ett definitivt slut på Englands kontinentala ambitioner.
Under denna tid försvagades kungamakten och 1455 utbröt ett blodigt, trettioårigt inbördeskrig där två grenar av kungahuset kämpade om Englands tron. Detta kallades rosornas krig på grund av att de båda kämpande fraktionerna hade en röd respektive vit ros som sitt emblem.
År 1485 kom ätten Tudor till makten och gradvis lyckades kungen stärka sin ställning på adelns och kyrkans bekostnad. Mot slutet av seklet hade Henrik VII krossat motståndarna inom högadeln genom att konfiskera dess jord och rikedomar. Detsamma gjorde sonen Henrik VIII gentemot den katolska kyrkan. När den protestantiska reformationens idéer nådde England på 1500-talet var det möjligt för Henrik VIII att bryta med påven och skapa den anglikanska kyrkan. Kungen fick, trots påvens veto, skilja sig från sin första hustru och kyrkans egendomar ställdes under hans kontroll. Under hans dotter Elisabet I (1558–1603) stärktes England ytterligare både ekonomiskt och militärt. Samtidigt upplevde landet en kulturell blomstring.
Konkurrens om handel och religiösa skäl ledde 1585 till krig mot Spanien. Tre år senare segrade England i ett stort slag mot den spanska armadan som avsett att erövra England och återinföra katolicismen där. England blev därefter Europas främsta sjömakt och började kolonisera andra världsdelar, till en början med inriktning på Nordamerika och den karibiska övärlden. Läs mer om upptäcktsresor >
1603 förenades Skottland med England och Wales i en union med Jakob I, son till Maria Stuart (skotsk drottning 1542–1567), som kung. Kungamakten kom nu i konflikt med borgerskapet och lågadeln, som genom parlamentet stärkt sin position. Ett inbördeskrig mellan å ena sidan Jakobs son Karl I, högadeln och högkyrkliga och å den andra borgerskap, lågadel och extrema protestanter (puritaner) slutade med kungens avrättning 1649, republik och till slut militärdiktatur under Oliver Cromwell.
Under dennes tid vid makten lyckades England slå ned ett långvarigt irländskt uppror och vinna kontroll över Irland. Under 1600-talet startade koloniseringen av ön på allvar, då protestantiska skottar, engelsmän och walesare av den brittiska kronan gavs mark från vilken de katolska ägarna fördrivits. En rad lagar stiftades vilka uteslöt den katolska befolkningen från den politiska makten samt tog ifrån dem rätten att äga mark.
Efter Cromwells död 1658 återupprättades kungariket och ätten Stuart återinsattes på tronen. Karl II blev kung 1660. Han efterträddes 1685 av sin katolske bror Jakob II som avsattes tre år senare genom den så kallade ärorika revolutionen. Tronen gick till den nederländske ståthållaren Vilhelm av Oranien som styrde landet tillsammans med hustrun Maria, Jakob II:s dotter. I rättighetsförklaringen Bill of Rights 1689 fastslogs parlamentets överhöghet över tronen. Monarken måste i kröningseden svära på att ”styra i enlighet med de lagar som stiftas i parlamentet”. Hädanefter blev det nödvändigt att de kungliga ministrarna stöddes av en majoritet i parlamentet. De båda politiska partierna Whigs (i stort sett motståndare till kungen) och Tories (kungatrogna) växte fram mot slutet av 1600-talet. Därmed hade grunden lagts till det parlamentariska system som gäller än idag, där regeringen måste ha folkrepresentationens förtroende.
Storbritannien (United Kingdom of Great Britain) bildades 1707 då England och Wales formellt bildade en union med Skottland.
Under 1700-talets första del främjades industri och näringsliv och grunderna lades för det industriella genombrottet. Även vetenskaperna blomstrade med namn som John Locke och Isaac Newton. Kungarna var svaga men desto mer framstående var politiska ledare som Robert Walpole samt William Pitt den äldre och den yngre. Irland fortsatte att vara en oroshärd.
Efter den relativa freden under 1700-talets första hälft kom den senare delen att präglas av yttre oro. Storbritannien fick kämpa mot Frankrike och Spanien om koloniala besittningar för att sedan se sina nordamerikanska kolonier göra uppror och 1776 förklara sig självständiga. Vid århundradets slut utkämpades åter långa krig med det revolutionära Frankrike och vid det nya seklets början mot den franske kejsaren Napoleon, som definitivt besegrades först 1815 vid Waterloo.
Krigen mot Frankrike följdes av en lång period av industriell och ekonomisk expansion som förde med sig svåra sociala problem särskilt bland stadsbefolkningen. Politiska och sociala reformer blev nödvändiga. Detta ledde bland annat till 1832 års stora parlamentsreform (Reform Act), vilken utvidgade rösträtten, som fram till dess var mycket begränsad, och reformerade valkretsindelningen för att bättre motsvara befolkningsfördelningen i landet. Regeringsmakten kom därefter att växla mellan whigliberaler och konservativa tories och efterhand fick allt fler britter rösträtt.
Drottning Victorias regeringstid (1837–1901) utmärktes av såväl inre som yttre expansion. Den industriella revolutionen fortsatte och Storbritannien blev en ekonomisk stormakt. Kolonialväldet expanderade genom Indiens slutliga erövring och införlivandet av stora delar av den afrikanska kontinenten i det brittiska väldet under slutet av 1800-talet. Läs pm nationalism och imperialism >
På Irland hämmades ekonomin av brittiska tvångslagar. När dessutom potatisskörden slog fel 1845–1848 dog närmare en miljon människor av svält och bristsjukdomar. I hungerkatastrofens spår följde en omfattande utvandring, främst till Nordamerika. Samtidigt växte irländarnas självmedvetande. De irländska nationalisterna blev ofta tungan på vågen mellan liberaler och konservativa i det brittiska parlamentet, och Liberalernas ledare William Gladstone försökte utan framgång förmå parlamentet att bevilja Irland självstyre. Under Victorias era påbörjades processen mot självstyre för de brittiska kolonierna Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika.
I början av 1900-talet var Storbritannien ännu en stormakt. Första världskriget innebar dock en svår påfrestning för landet och fredsslutet följdes av stora ekonomiska svårigheter och hög arbetslöshet. Kvinnorna, som hade spelat en viktig roll för att få landet att fungera under kriget, lyckades 1918 erövra rösträtt. Liberalerna gick tillbaka och missgynnades av systemet med majoritetsval som hade införts 1832. Istället dominerades politiken av Konservativa partiet och arbetarpartiet Labour.
Under första världskriget deltog brittiska trupper framför allt i strider i Belgien och norra Frankrike. Samtidigt tilltog oron på Irland. Ett väpnat uppror bröt ut 1916 men slogs snabbt ned av britterna. Irländarnas kamp för oberoende fortsatte. 1921 gick de motvilligt med på ett brittiskt förslag som gav dem självstyre. Sex grevskap (dagens Nordirland) förblev brittiska, eftersom den protestantiska majoriteten motsatte sig en brytning med Storbritannien. Nordirland kom att styras utan större inblandning från regeringen i London. Politiken dominerades av det protestantiska Ulsters unionistparti, medan den katolska minoriteten i hög grad saknade politiskt och ekonomiskt inflytande.
1939 gick Storbritannien in i andra världskriget. Genom stora kraftansträngningar under ledning av premiärminister Winston Churchill lyckades britterna slå tillbaka de tyska angreppen både i luften och till sjöss. Kriget innebar stora påfrestningar och det dröjde länge innan landet återhämtade sig ekonomiskt.
Läs i Landguiden om Storbritanniens historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
