Föga är känt om Somalias tidiga historia, men från 600-talet började perser och araber att anlägga handelsstationer längs kusten. Islam kom tidigt till området. Olika lokala sultaner och shejker växlade vid makten fram till slutet av 1800-talet då britter, italienare och fransmän koloniserade somaliska områden. Någon enhetlig somalisk statsbildning fanns inte före 1960, när Italienska och Brittiska Somaliland blev självständiga och gick samman i Republiken Somalia.
Somalias historia
I det område som utgör dagens Somalia låg kanske Punt, landet som enligt forntidens egyptier ”flödade av mjölk och honung” och som producerade rökelse och elfenben. Arkeologiska fynd visar att människor som tycks ha liknat dagens somalier födde upp boskap här under årtusendena f Kr. Enligt den teori som dominerar idag invandrade under de första århundradena av vår tideräkning somalisktalande folk i etapper till området från de södra delarna av det etiopiska höglandet. I flodlandet i söder fanns dock bofasta jordbrukar från olika bantufolk.
Från 600-talet fram till 900-talet anlade araber och perser en rad handelsstationer längs Östafrikas kust. Islam kom tidigt till området, men fick fäste bland större grupper först från 1000-talet. Mogadishu var från 1200-talet till 1400-talet ett centrum för den muslimska, arabisk-afrikanska swahili-kulturen. Via Saylac i nordväst gick handelsvaror som kaffe, guld och slavar från Etiopien till Mellanöstern, Kina och Indien. Det kosmopolitiska Saylac, huvudstad i den islamiska staten Adal, var känt för sina moskéer och skolor. Berbera övertog på 1550-talet Saylacs roll som islamiskt mittpunkt. Senare styrdes norra Somalia från al-Mokha (Mocka) i nuvarande Jemen. Från 1700-talet blev Mogadishu den viktigaste handelsstaden. I flodlandet i söder fanns bantufolk som levde på jordbruk.
Ordet ”somalier” finns först belagt i en etiopisk sång från tidigt 1400-tal. Somalier hade då anslutit sig till de muslimska sultaner som angrep de kristna kungadömena i Etiopien. 1542 vann etiopierna en avgörande seger. Från denna tid expanderade somaliska klaner istället söderut, en framryckning som skulle fortsätta till 1912 då den hejdades av britterna vid floden Tana i Kenya.
Frankrike, Italien och Storbritannien tävlade från mitten av 1800-talet med Etiopien om de somaliska områdena. Området blev särskilt intressant sedan Suezkanalen hade öppnats 1869. Britterna ingick fördrag med klaner i norr och upprättade där på 1880-talet ett protektorat, Brittiska Somaliland; senare skulle också somaliska områden i söder hamna inom det brittiska Kenya. Frankrike lade beslag på området i nordväst (som idag utgör Djibouti) som de kallade Franska Somaliland. Italien vann 1889 överhögheten över södra Somalia – hädanefter Italienska Somaliland – genom uppgörelser med två små sultanat i söder. 1897 lade Etiopien under sig Ogaden. Koloniseringen av somaliska områden skedde dock inte utan motstånd. Ett långvarigt uppror mot britterna inleddes 1899 men slogs ned först 1920.
Italienska Somaliland blev efter andra världskriget ett förvaltarskapsområde under FN och skulle förberedas för självständighet av Italien. År 1960 fick både före detta Italienska och Brittiska Somaliland sin självständighet, och gick samman i en stat, Republiken Somalia.
Läs i Landguiden om Somalias moderna historia från 1960 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
15 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
