Under 1950-talet växte en bred medborgarrättsrörelse fram som med allt större kraft började kämpa för att svarta amerikaner skulle få samma medborgerliga rättigheter som vita. Det var inte en enda organisation utan en rörelse som bestod av många grupper, föreningar och enskilda människor runt om i USA.
Medborgarrättsrörelsen använde bland annat bojkotter, sittstrejker, marscher och andra fredliga protester för att påverka och få ett slut på rasdiskrimineringen. Ett tidigt genombrott kom 1955-1956 genom bussbojkotten i Montgomery. Den inleddes efter att Rosa Parks hade gripits för att hon vägrat lämna sin sittplats åt en vit passagerare på en segregerad buss. Bojkotten varade i mer än ett år och gjorde den unge pastorn Martin Luther King känd i hela landet.
Martin Luther King blev medborgarrättsrörelsens mest kända ledare. Han förespråkade icke-våld och civil olydnad och tilldelades Nobels fredspris 1964. En annan framträdande svart ledare under perioden var Malcolm X. Han stod utanför Kings icke-våldsrörelse och menade länge att svarta hade rätt att försvara sig mot våld. King och Malcolm X representerade därför delvis olika syn på hur kampen skulle föras. De träffades personligen bara en gång, i Washington 1964.
Medborgarrättsrörelsens protester fick under början av 1960-talet allt större uppmärksamhet. År 1963 samlades omkring 250 000 människor vid marschen till Washington för arbete och frihet. Där höll Martin Luther King sitt berömda tal "I Have a Dream", där han beskrev sin vision om ett samhälle där människor skulle behandlas lika oavsett hudfärg.
När John F. Kennedy vann det amerikanska presidentvalet 1960 var frågan om medborgerliga rättigheter redan en av landets stora politiska konflikter. Kennedy var till en början försiktig, men 1963 föreslog han en omfattande lag som skulle stärka skyddet mot rasdiskriminering. Efter att Kennedy mördats samma år drev hans efterträdare Lyndon B. Johnson arbetet vidare. År 1964 undertecknade Johnson Civil Rights Act, som förbjöd diskriminering och segregation på flera viktiga områden.
Men en ny lag innebar inte att alla hinder försvann. I många delar av sydstaterna mötte svarta fortfarande stora svårigheter när de försökte registrera sig för att rösta. Protesterna fortsatte, och 1965 antogs Voting Rights Act, som stärkte skyddet för afroamerikaners rösträtt. Dessa två lagar blev några av medborgarrättsrörelsens viktigaste framgångar.
Under senare delen av 1960-talet förändrades rörelsen. Trots de nya lagarna fanns stora sociala och ekonomiska skillnader kvar, och många yngre aktivister ansåg att förändringarna gick för långsamt. Idéer om "Black Power", svart stolthet och större självbestämmande fick ökat stöd. Samtidigt växte protesterna mot Vietnamkriget, som Martin Luther King själv öppet tog avstånd från 1967.
Perioden präglades också av politiskt våld. Malcolm X mördades 1965 och Martin Luther King 1968. Trots motgångarna förändrade medborgarrättsrörelsen USA i grunden. Den lagliga rassegregationen avskaffades och skyddet för svarta amerikaners medborgerliga rättigheter stärktes kraftigt. Rasdiskriminering och ekonomiska skillnader försvann däremot inte, och kampen för jämlikhet fortsatte även efter 1960-talet.
Freedom Riders trotsade segregationenVåren 1961 gav sig 13 svarta och vita aktivister ut på en bussresa från Washington mot New Orleans. De kallades Freedom Riders, frihetsresenärer, och deras mål var att pröva om förbudet mot segregation vid resor mellan delstaterna verkligen följdes i sydstaterna. De satte sig medvetet tillsammans på bussar och använde väntrum och andra utrymmen utan att rätta sig efter den uppdelning mellan svarta och vita som fortfarande tillämpades på många platser. Resan möttes av våldsamt motstånd. Den 14 maj 1961 attackerades en av bussarna av en vit mobb utanför Anniston i Alabama. Däcken skars sönder och när bussen tvingades stanna sattes den i brand. När passagerarna försökte ta sig ut ur den rökfyllda bussen blev flera av dem misshandlade. Bilderna av den brinnande bussen spreds över USA och visade hur långt motståndarna till avskaffad segregation var beredda att gå. Våldet stoppade inte protesterna. Tvärtom reste nya grupper söderut för att fortsätta där de första aktivisterna hade tvingats avbryta. Under sommaren deltog fler än 400 Freedom Riders, och många greps och sattes i fängelse. Uppmärksamheten blev så stor att den federala regeringen pressades att ingripa. Från den 1 november 1961 skulle bussbolag och terminaler för resor mellan delstaterna inte längre få vara segregerade. Freedom Riders visade därmed hur en relativt liten grupp människor genom fredlig civil olydnad kunde tvinga fram förändring på nationell nivå.
|
S LÄS MER: Martin Luther King
M LÄS MER: Rosa Parks blev en symbol för den amerikanska medborgarrättsrörelsen
M LÄS MER: Svart kamp i sydstaterna
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
