De grekiska myterna handlar om gudar och hjältars vardag och äventyr, men innehåller också en skapelseberättelse och beskrivning av världen och dess gudar.
Gudar…
Grekernas gudar hade mänsklig gestalt men var starkare och mäktigare än vanliga människor och dessutom begåvade med övernaturliga egenskaper. Men de hade också vanliga människors brister och svagheter.
Den grekiska gudavärlden bestod av ett stort antal gudar och gudinnor som lydde under himmelsguden Zeus herravälde. Till de största gudarna och gudinnorna räknas utöver Zeus, Hera, Poseidon, Demeter, Hefaistos, Athena, Apollon, Artemis, Ares, Afrodite, Eros, Hermes och Hades. De flesta av de mest betydelsefulla grekiska gudarna bodde på berget Olympen som fanns i himlen.
Gudarna var människornas beskyddare och kämpade mot mörkrets och underjordens onda makter. Men de kämpade också inbördes och blandade sig dessutom gärna i människornas maktkamp och strider.
… och heroer
I antikens Grekland fanns inte någon bestämd gräns mellan människornas värld och gudarnas. Det hände därför att gudar hade kärleksaffärer med människor som de fick barn tillsammans med, s.k. heroer, som var ett slags halvgudar. De mest kända heroerna är Herakles och Theseus som fått hjältestatus genom olika slags stordåd. Den grekiska mytologin innehåller många berättelser som handlar om samliv mellan gudar och människor.
Utöver gudar och heroer så innefattar den grekiska mytologin även mängder med andra övernaturliga väsen och hjältar och hjältinnor.
Kulten
Liksom människor gillade de grekiska gudarna gåvor av olika slag. Med hjälp av offergåvor kunde man köpa deras välvilja eller använda deras vrede i egna syften. Offerritualer fick därför en central betydelse i den grekiska religionen.
Den grekiska religionen saknade bestämda trosläror och ett yrkesprästerskap. Orakel och siare som kunde förutsäga framtiden hade däremot stor betydelse.
De grekiska stadsstaterna vördade olika gudar
Runt om i Grekland tillbads många olika gudar. Varje stad hade sina egna gudar och heroer, och att dyrka dessa var en medborgarplikt. För att kunna försäkra sig om gudens närvaro och skydd lät man avbilda honom eller henne i form av en staty som restes inuti ett tempel.
Det var staten som skötte kulten, byggde tempel och firade de regelbundet återkommande festerna med offer och processioner. Vilken gud eller vilka gudar som dyrkades på orten hängde ofta samman med lokala myter.
Den grekiska religionens tillbakagång
I längden så räckte den grekiska religionen inte till för att tillgodose människornas religiösa behov. I sin religion dyrkade grekerna egentligen inget annat än sig själva som människor. Det blev istället filosofins uppgift, och inte den grekiska religionens, att förse grekerna med moraliska levnadsmål och försöka svara på de stora livsfrågorna.
Med tiden ersatte därför filosofi och orientaliska religioner allt oftare den grekiska religionens andefattiga ritualer, tills slutligen kristendomen tog över vid slutet av 300-talet e.Kr (i samband med att kristendomen blev romersk statsreligion).
Den grekiska mytologin har fortsatt att inspirera
Grekisk mytologi har många likheter med flera efterkommande mytologier. Den romerska mytologin är t.ex. till stor del ett arv från grekisk mytologi. Även i den nordiska mytologin finns stora likheter med den romerska och grekiska.
Den grekiska mytologin har dessutom sedan renässansen varit en outtömlig inspirationskälla för diktare, författare och konstnärer.
Litteratur:
Eva-Carin Gerö, Grekiska - språket, kulturen, myterna, Wahlström & Widstrand, 2008
Pierre Grimal, Grekisk mytologi, Alhambra, 2009
Jan N Bremmer, Greek Religion, Cambridge University Press, 1999
Text: Robert de Vries (red.)
