Madagaskars befolkning är ättlingar till invandrare från såväl den afrikanska kontinenten som det nuvarande Indonesien och arabländerna. Både britter och fransmän försökte kolonisera ön på 1800-talet och det var fransmännen som gick segrande ur den maktkampen.
Det är inte känt när och hur de första människorna kom till Madagaskar. Förmodligen utvandrade en eller flera grupper av människor från det område som i dag utgör Indonesien någon gång under de första århundradena e Kr. Det troliga är att de kom längs Indiens kust via den arabiska halvön till Afrikas östkust, där de blandade sig med den inhemska befolkningen. Så småningom lämnade bosättarna fastlandet och tog sig över till Madagaskar.
Tecken på att invandrarna tagit denna väg är att vissa östafrikanska seder och en särskild typ av östafrikansk boskap är spridda på ön. De tidigaste lämningarna av byar dateras till 700-talet. Högplatån befolkades runt år 1000. Under europeisk medeltid anlade araber små handelsstationer på västkusten och i norr. Från början av 1500-talet besöktes Madagaskar sporadiskt av européer.
Under 1700-talet bildades flera större och mindre kungadömen. I slutet av seklet enade merinafolkets kung Andrianampoinimerina de fyra kungarikena på centrala högplatån och började därefter utvidga sitt område. Därmed inleddes merinas ekonomiska och politiska dominans. De följande merinakungarna lyckades lägga under sig stora delar av ön, inledningsvis med hjälp av vapen som de bytte till sig från européer mot slavar.
I början av 1800-talet kom brittiska missionärer till Antananarivo som då hade blivit huvudstad. Britterna började undervisa överklassen i engelska och översatte Bibeln till malagassiska (malagasy). En rad fransmän knöt nära kontakter med hovet och stödde uppbyggnaden av en katolsk kyrka.
Drottning Ranavalona I (regent 1828-1861) försökte hejda det utländska inflytandet och den nya religionens intrång genom att portförbjuda européerna. När drottningen avled 1861 öppnades dock dörren mot omvärlden på vid gavel. Både Frankrike och Storbritannien ville kolonisera ön. Tvisten löstes genom ett fördrag där Frankrike fick överhögheten över Madagaskar mot att Storbritannien kunde ta kontroll över Zanzibar (i dag en del av Tanzania). Madagaskar blev franskt protektorat 1895 och koloni 1896.
Under första världskriget kom madagasker som tjänat som soldater i den franska armén i kontakt med socialistiska idéer. Bland dem växte en nationalistisk rörelse fram. Först krävde de att madagaskerna skulle få franskt medborgarskap, men efterhand ställdes krav på självständighet. Från 1946 fick Madagaskar rätt att sända representanter till nationalförsamlingen i Paris. Året därpå utbröt ett uppror som brutalt slogs ner av fransmännen - omkring 80 000 människor dödades.
År 1956 infördes allmän rösträtt och Madagaskar blev under fredliga former en självständig stat i juni 1960. Fransmännen fruktade att konflikter skulle blossa upp om merinafolket åter fick makten och hade därför uppmuntrat kustborna, côtiers, att bilda Madagaskars socialdemokratiska parti under ledning av Philibert Tsiranana. Vid självständigheten valdes han till landets förste president. Tsiranana var franskvänlig och många fransmän kunde behålla sina tillgångar och sin verksamhet i landet. Franska företag fortsatte att dominera handeln och Frankrike tilläts ha kvar sina militärbaser.
Läs i Landguiden om Madagaskars historia från 1972 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
