Klippmålningar i Tassili i Sahara visar att jägarfolk levde där under yngre stenåldern och att det fanns gott om elefanter, bufflar, giraffer och andra djur i vad som nu är ofruktbar öken. Ur jägarkulturen utvecklade ursprungsbefolkningen berberna också boskapsskötsel och jordbruk.
På 800-talet f Kr började fenicierna kolonisera kustlandet och anlade hamnstaden Kartago (i dagens Tunisien), som blev centrum för en handelsmakt med kolonier bland annat i Spanien och på Sicilien.
När Kartago föll 149-146 f Kr grundade berberfolk staterna Numidien i öster och Mauretanien i väster. Under det första seklet e Kr intogs berberrikena av romarna, och regionen blev deras kornbod varifrån spannmål, frukt, druvor och olivolja exporterades. En av kristendomens stora teologer, kyrkofadern Augustinus, levde i Numidien 354-430 e Kr. I början av 400-talet intog de germanska vandalerna området, och 534 kom det under Östromerska riket, Bysans.
Vid mitten av 600-talet inleddes en erövring med mer långvariga effekter. Då anlände de första arabiska militärexpeditionerna till Maghreb, som är arabernas benämning på Nordvästafrika. Med araberna kom islam. Regionen började arabiseras och islamiseras under perioder av såväl samarbete som strid med berberna. Kustbefolkningen assimilerades sakta av araberna, medan berberna i inlandet motsatte sig islam.
År 935 grundades staden Alger som landet har uppkallats efter. Under de följande fem seklerna styrde arabiska dynastier, och under almohaderna upplevde området från mitten av 1100-talet en lång blomstringstid. Efter hand splittrades dock landet. Hotade av spansk erövring begärde Algers invånare 1527 hjälp från det osmanska (turkiska) riket.
Under turkarnas 300-åriga styre utvecklades Algeriet, liksom andra nordafrikanska länder, till en fruktad sjörövarstat. En algerisk kaparflotta härjade i början av 1600-talet ända uppe vid Island. Sjöröveriet kom delvis att legitimera Frankrikes militära landstigning 1830 nära Alger.
Koloni
Fransmännen hade tänkt nöja sig med kustlandet, men starkt motstånd rån bergsfolken drev dem till att vidga sin ockupation. Det blev en grym erövring som höll på i årtionden och där varken barn, kvinnor eller åldringar skonades. De besegrades jord delades ut till hundratusentals franska kolonister. Gamla samhällsmönster slogs sönder och landsbygdens algerier blev billig arbetskraft.
År 1834 förklarades Algeriet som fransk koloni, men fick senare status som en integrerad del av Frankrike. Kolonisterna, som vid sekelskiftet 1900 uppgick till omkring en halv miljon, förblev i allt väsentligt franska medborgare och hade egna företrädare i nationalförsamlingen i Paris. Den förtryckta muslimska majoriteten blev franska undersåtar men inte medborgare. Få muslimer fick del av de ekonomiska framstegen.
Under de båda världskrigen var algerierna ändå lojala mot kolonialmakten och gavs så småningom samma status som franska medborgare. Vid krigsslutet 1945 möttes deras uppdämda frihetshopp av en fransk massaker i staden Sétif. Tusentals (uppgifterna varierar starkt) muslimer som hade demonstrerat för självständighet dödades. Händelsen utlöste våldsdåd på ömse sidor med bland annat bomber mot algeriska byar och överfall på kolonister. Många tusen muslimer och ett hundratal européer miste livet.
Läs i Landguiden om Algeriets historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet

Läs mer om