M

Kongo-Kinshasas historia

Som många andra afrikanska länder är Kongo-Kinshasa en rent kolonial skapelse. De riken som byggdes upp här under medeltiden av afrikanska folk bröts ned av europeiska slavhandlare och krossades slutligen när den belgiske kungen Leopold II i slutet av 1800-talet ville skapa en egen koloni. Hänsynslös utplundring av naturresurser, utan en tanke på befolkningens bästa, kom att prägla landet även efter det att belgiska staten tog ifrån kungen ansvaret för kolonin.

De äldsta mänskliga spåren inom det som idag är Kongo-Kinshasa har påträffats i Katanga, Kasai och vid Albertsjöns stränder. Fynden tros vara en miljon år gamla. Vid mitten av 1990-talet fann man nära gränsen till Uganda tekniskt avancerade fångstredskap av ben, långt äldre än liknande fynd i Europa.

Som många andra afrikanska länder är Kongo-Kinshasa en rent kolonial skapelse. De riken som byggdes upp här under medeltiden av afrikanska folk bröts ned av europeiska slavhandlare och krossades slutligen när den belgiske kungen Leopold II i slutet av 1800-talet ville skapa en egen koloni. Hänsynslös utplundring av naturresurser, utan en tanke på befolkningens bästa, kom att prägla landet även efter det att belgiska staten tog ifrån kungen ansvaret för kolonin.

De äldsta mänskliga spåren inom det som idag är Kongo-Kinshasa har påträffats i Katanga, Kasai och vid Albertsjöns stränder. Fynden tros vara en miljon år gamla. Vid mitten av 1990-talet fann man nära gränsen till Uganda tekniskt avancerade fångstredskap av ben, långt äldre än liknande fynd i Europa.

ANNONS

ANNONS

De första kända invånarna i Kongo-området var pygméer. Under årtusendet före och de första århundradena e Kr kom bantufolk från norr och spred sig genom Kongobäckenet. Mellan 1200- och 1500-talen fanns här en utvecklad kultur med flera kungadömen, bland annat Kongo, Luba och Lunda.

År 1482 nådde portugisen Diogo Cão Kongoflodens mynning. Därmed inleddes en europeisk exploatering av befolkningen och naturtillgångarna. Floden blev ett centrum för exporten av slavar till Arabien, Mellanöstern och Nya världen. I slutet av 1600-talet hämtades 15 000 slavar om året från Kongoflodens nedre lopp. Läs mer om slavhandeln >

Flodens strida strömmar, tropiskt klimat och sjukdomar hindrade länge européerna att utforska Kongos inre. Först i mitten av 1800-talet blev området kring floden känt i västvärlden. År 1878 gav den belgiske kungen Leopold II i uppdrag åt amerikanen Henry Morton Stanley att utforska Kongo ytterligare, upprätta handelsstationer och träffa avtal med lokala hövdingar. Detta skedde oftast med brutala metoder.

Vid Berlinkonferensen 1884–1885 delade de europeiska stormakterna upp Afrika mellan sig. Då erkändes Leopolds rätt till den så kallade Kongofristaten, som kungen kom att betrakta som sin privata egendom. Han utnyttjade girigt de rika mineraltillgångarna och tvingade invånarna till hårt arbete under slaveriliknande former. Kring sekelskiftet avslöjades hur Leopolds europeiska soldater mördade, misshandlade och plundrade befolkningen. Mellan fem och tio miljoner kongoleser, som tappade gummi eller jagade elfenben för Leopolds räkning, dog av sjukdomar, svält och våld. Skandalen ledde 1908 till att kungen tvingades överlämna kolonin till den belgiska staten.

Belgarna fortsatte exploateringen om än inte lika grymt och hänsynslöst som kung Leopold. Ekonomin anpassades helt till belgiska intressen. Rika fyndigheter av mineraler och billig arbetskraft gjorde kolonin mycket vinstgivande.

Andra världskriget skapade ökad efterfrågan på produkter från Belgiska Kongo, vilket ökade kolonins lönsamhet. Denna utveckling fortsatte efter kriget. Gruvproduktionen ökade 1945–1955 med 60 procent. 1959 svarade Kongo för 9 procent av världens kopparproduktion, samt 49 procent av produktionen av kobolt och 69 procent av dess industridiamanter. Därtill fick Kongo stora intäkter genom export av palmolja, bomull och kaffe. Den koloniala armén och polisen höll befolkningen i schack.

Eftersom politiska partier var förbjudna, började kongoleserna under 1950-talet bilda kulturella och etniska föreningar för att främja sina intressen. Den viktigaste hette Ba-Kongofolkets allians (Abako) och leddes av Joseph Kasavubu. Abako antog 1956 ett manifest med krav på självständighet. I kommunvalet 1957 segrade Abako stort i huvudstaden Léopoldville (nuvarande Kinshasa) och stödet för organisationen växte snabbt ute i landet.

När polisen i början av 1959 upplöste en politisk demonstration arrangerad av Abako i huvudstaden följde upplopp och blodiga kravaller. Inför hotet av fortsatta oroligheter beslöt Belgien att påskynda övergången till självständighet. Den 30 juni 1960 blev Belgiska Kongo en självständig stat under namnet Republiken Kongo. Avvecklandet av kolonin skedde med nästan panikartad hastighet och det var en illa förberedd kongolesisk förvaltning som fick ta över efter belgarna.

Läs i Landguiden om Kongo-Kinshasas historia från 1960 och framåt.

 

Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet

Läs mer om

Uppdaterad: 14 januari 2019
Publicerad: 11 juli 2013

ANNONS

ANNONS

Länkar om Kongo-Kinshasas historia

Sortera efter:
Loading content ...
Loading content ...
Loading content ...

Relaterade ämneskategorier

Kongo-Brazzavilles historia

Historia om Kongo-Brazzaville. Här finns material som behandlar Kongo-Brazzavilles historia i små och stora drag.

Kongo-Kinshasas geografi

Här hittar du texter och annat faktamaterial som fokuserar på Kongo-Kinshasas geografi ur olika perspektiv.

Fakta om Kongo-Kinshasa

Aktuell samhällsfakta om Kongo-Kinshasa. Här hittar du en kortfattad politisk och ekonomisk bakgrund om landet samt en...

Relaterade taggar

Kongokrisen

Kongokrisen var ett inbördeskrig i Kongo i början av 1960-talet som utkämpades mellan...