Naurus historia

Nauruerna antas länge ha levt isolerade från omvärlden. När ett brittiskt fartyg upptäckte dem 1798 var de indelade i tolv klaner med varsin hövding. De brittiska upptäckarna kallade ön Pleasant Island.

Från 1830-talet införde valfångare och andra besökare eldvapen, alkohol och europeiska sjukdomar. Det fick katastrofala följder för nauruerna; efter ett tio år långt inbördeskrig hade befolkningen nästan halverats.

När ön annekterades av Tyskland 1888 fanns bara 900 nauruer, mest kvinnor, kvar i livet. Med tyskarna kom missionärer till Nauru, och ett kontrakt ingicks med ett brittiskt bolag om att börja exploatera öns fosfatfyndigheter med början 1906.

Australien erövrade Nauru under första världskriget och fick efter kriget i uppdrag av FNs föregångare Nationernas förbund att administrera ön tillsammans med Storbritannien och Nya Zeeland. Under andra världskriget ockuperades Nauru av Japan, och mer än hälften av öns befolkning fördes till en annan Stillahavsö för tvångsarbete. Nästan 500 av dem dog av umbäranden.

Efter andra världskriget fick Australien FN:s uppdrag att förvalta Nauru. Australien fick därmed tillgång till billigt fosfat. På 1960-talet var fosfatet på väg att ta slut och Nauru ansågs alltmer obeboeligt till följd av den miljöförstöring som fosfatbrytningen orsakat.

Australien föreslog att nauruerna skulle flytta till en ö utanför Queensland. Nauruerna ville dock istället ha en egen stat och den 31 januari 1968 utropades Republiken Nauru. Hövdingen Hammer DeRoburt blev landets första president och han innehade ämbetet med endast ett kortare avbrott fram till 1989.

Läs i Landguiden om Naurus historia från 1970-talet och framåt.

FÖRFATTARE

Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
 

Läs mer om

• Nauru idag : landfakta om politik och ekonomi
• Naurus geografi : landfakta om naturgeografi, klimat, naturresurser och näringar