Det finns knappast någon annan konflikt som är svårare att beskriva än den israeliska-palestinska. Så fort man försöker formulera sig beträder man minerad mark. Ja naturligtvis inte bokstavligen utan symboliskt. De båda sidorna står så långt ifrån varandra att det är svårt att hitta en gemensam nämnare.
Uråldriga rötter
Palestinakonflikten går om man så vill ända tillbaka till Abraham (ca 1800 f.kr). Abraham som både judar och palestinier menar var deras stamfader. Enligt judarna gav Gud landet till Abraham och hans avkomlingar. "Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, ska jag ge dig och dina efterkommande till egendom för evigt. Och jag ska vara deras Gud" (1 Mos 17:8). På samma sätt menar palestinierna - varav nästan alla idag är muslimer - att Gud (Allah) gav landet till dem.
Jerusalem - en helig stad inom tre religioner
Jerusalem är en helig plats inom judendomen, kristendomen och islam.
I den tidiga islamiska historien kallas Jerusalem på arabiska för "al Quds" (den Heliga) och har liksom Mekka och Medina en plats i den muslimska uppenbarelsehistorien. För muslimerna (och därmed också de flesta av palestinierna) är moskén al Aqsa i Jerusalem den plats där profeten Muhammed upphöjdes till den sjunde himmelen och tog emot sitt gudomliga budskap.
En ännu heligare plats inom islam är Klippmoskén (även kallad Klippdomen). Enligt Koranen var det just på den platsen - där Klippmoskén ligger idag - som stamfäderna Abraham och Ismael en gång offrade till Gud. (Ismael var Abrahams förstfödde son som han fick med tjänsteflickan Hagar. Ismael räknas som arabernas stamfader.)
Muslimerna ser inte heller Isak som Guds utvalde och välsignade. (Isak var Abrahams andre son, men det enda barnet som han fick med sin fru Sara. Isak anses vara israeliternas stamfader.) Istället menar de att det är Ismael som är Guds utvalde son. Enligt muslimsk tro byggde sedan Abraham och Ismael ett tempel "Kaba" i Mekka till Guds ära. Byggnaden står fortfarande kvar och är islams viktigaste helgedom.
Staten Israel bildas
När FN utropade staten Israel 1948 var tanken att området skulle delas i en judisk stat och att resten skulle tillfalla arabstaterna (som en del av panarabismen som rådde under den tiden). Beslutet ledde omedelbart till krig mellan araberna i Israel (palestinierna) och judarna. Palestinierna stöddes av de omkringliggande arabstaterna, medan Israel backades upp av USA och länder i Västeuropa där många judiska släktingar fortfarande bodde. I samband med kriget drevs hundratusentals palestinier i landsflykt. De flesta fick tillbringa resten av sina liv i stora flyktingläger i gränsområdena till Israels grannländer.
Sedan 1948 har det förekommit ytterligare två krig om landremsan: sexdagarskriget 1967 och oktoberkriget (Yom Kippur-kriget) 1973. Båda dessa kraftmätningarna startades av arabstaterna som ansåg att Israel inte hade någon rätt att existera som stat. I båda krigen visade sig Israel vara militärt överlägset.
Numera erkänner de flesta arabstaterna Israels rätt att existera, fast det finns fortfarande krafter i arabvärlden som vägrar att erkänna Israel. Några exempel är Hamas och Hizbollah, uppbackade av Iran och till viss del Syrien och andra muslimskt fundamentalistiska rikningar som Al-Qaida.
Det palestinska självstyret
Palestinierna har idag uppnått en liten grad av självständighet, men deras politiska styre är komplicerat och svåröverskådligt. Palestinierna har sitt begränsade självstyre på Västbanken och i Gaza (se karta ovan).
Palestinierna kämpar fortfarande för sina rättigheter i Israel. Någon lösning på konflikten finns ännu inte i sikte.
Läs mer om Israel och Palestinska självstyret >
Läs mer om Mellanösternkonflikten >
Litteratur:
Sören Wibeck, Ett land två folk : Israel-Palestinakonfliktens historia, Historiska Media, 2009
Sune Persson, Palestinakonflikten, Studentlitteratur, 2012
Klas-Göran Karlsson, Europa och världen under 1900-talet. LiberAB, 2003.
Text: Leif Löwegren, tidigare gymnasielärare i religionskunskap, historia och filosofi vid Lerums gymnasieskola och ämnesdidaktiker i religionskunskap och historia vid Lärarhögskolan i Göteborg; Robert de Vries (red.), gymnasielärare i historia, religionskunskap och samhällskunskap
