Förenklat om Palestinakonflikten
Palestinska barn springer över en väg som är blockerad av en israelisk stridsvagn.
Uråldriga rötter
Palestinakonflikten går om man så vill ända tillbaka till Abraham (ca 1800 f.Kr). Abraham som både judar och palestinier menar var deras stamfader. Enligt judarna gav Gud landet till Abraham och hans avkomlingar. "Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, ska jag ge dig och dina efterkommande till egendom för evigt. Och jag ska vara deras Gud" (1 Mos 17:8). På samma sätt menar palestinierna - varav nästan alla idag är muslimer - att Gud (Allah) gav landet till dem.
ANNONS
ANNONS
Jerusalem - en helig stad inom tre religioner
Jerusalem är en helig plats inom judendomen, kristendomen och islam.
För judarna är Jerusalem staden där Salomos tempel låg (och senare även deras nya heliga tempel). I samband med ett uppror år 70 e.Kr förstördes staden och det heliga templet av romarna.
Efter ytterligare ett judiskt uppror år 135 e.Kr fördrevs hela den judiska befolkningen från den romerska provinsen Iudaea, där Jerusalem låg. Under den långa diasporan som följde, utgjorde Jerusalem ett slags "längtans mål" för de - runt om i världen - utspridda judarna.
Västra muren (en del av Tempelbergets stödmur) är idag det enda som återstår av det gamla (andra) heliga templet i Jerusalem. Västra muren är därmed judendomens heligaste plats. Hit vallfärdar judar från hela världen.
För de kristna är Jerusalem den stad där Jesus korsfästes och begravdes.
Muslimerna anser att Jerusalem är helig eftersom det är platsen för Muhammeds himmelsfärd. I den tidiga islamiska historien kallas Jerusalem på arabiska för "al Quds" (den Heliga) och har liksom Mekka och Medina en plats i den muslimska uppenbarelsehistorien. För muslimerna (och därmed också de flesta av palestinierna) är moskén al Aqsa, på Tempelberget i Jerusalem, den plats där profeten Muhammed upphöjdes till den sjunde himlen och tog emot sitt gudomliga budskap.
En ännu heligare plats inom islam är Klippmoskén (även kallad Klippdomen). Enligt Koranen var det just på den platsen - där Klippmoskén ligger idag - som stamfäderna Abraham och Ismael en gång offrade till Gud. (Ismael var Abrahams förstfödde son som han fick med tjänsteflickan Hagar. Ismael räknas som arabernas stamfader.)
Muslimerna ser inte heller Isak som Guds utvalde och välsignade. (Isak var Abrahams andre son, men det enda barnet som han fick med sin fru Sara. Isak anses vara israeliternas stamfader.) Istället menar de att det är Ismael som är Guds utvalde son.
Begreppet "palestinier"Idag syftar termen palestinier på de som bor, och har historisk anknytning till det gamla brittiska mandatet Palestina. Palestinierna är idag att beteckna som en nationalitet. 1948 kunde en jude som bott länge i området vara palestinier likaväl som en muslim. Men för att förenkla en redan komplicerad historia, avser vi i den här artikeln, med begreppet "palestinier", endast de arabiska invånarna i området - även under den tiden. Den palestinska nationalismen kom egentligen inte förrän på 1960-talet i och med Arafat och PLO. |
ANNONS
ANNONS
Staten Israel bildas
Sionismen, d.v.s. idén om en judisk stat, har funnits sedan slutet av 1800-talet.
Israels legala grund - ”etablerandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina” - fattades 1920 av segrarna i första världskriget. En judisk stat skulle återupprättas på dess historiska plats i Judéen och Samarien, som sedan romartiden kallades Palestina. Nationernas förbund (NF) fick mandat att upprätta ett 20-tal nationalstater, bland andra Libanon, Syrien, Irak och Israel. Nationernas förbund åtog sig den 24 juli 1922 att upprätta Israel, men beslutet mötte med ens starkt motstånd från de omkringliggande muslimska staterna.
Alla andra nya nationalstater som Nationernas förbund hade beslutat om kom att upprättas under mellankrigstiden - men inte Israel. Under mellankrigstiden tillkom flera utredningar och förslag om hur man skulle dela upp Palestina i två stater, men inget kunde godkännas innan andra världskriget bröt ut i september 1939.
Efter andra världskriget och bildandet av Förenta nationerna (som ersatte Nationernas förbund) kom frågan om en judisk stat återigen att aktualiseras, men nu i skuggan av Förintelsen. Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Den judiska staten skulle omfatta cirka 55 procent av Palestinas landyta och den arabiska staten 44 procent. Jerusalem skulle ställas under FN:s förvaltning. Judarna accepterade förslaget, men inte palestinierna och inte de arabiska staterna.
Utrikespolitiska institutets karta över Israel-Palestina.
Staten Israel utropades den 14 maj 1948, vilket var den sista dagen för FN:s uppdrag att bilda den judiska staten. FN hade misslyckats och judarna tog saken i egna händer och utropade själva sin stat i Palestinamandatet.
Beslutet ledde till våldsamma reaktioner från arabländerna i området. Samma dag som staten Israel utropades, förklarade grannländerna Egypten, Syrien, Jordanien, Irak och Libanon krig och gick till anfall. Efter hårda strider lyckades Israel slå tillbaka angriparna och dessutom utöka sitt område. Följden av detta kortvariga krig, som av israelerna fått namnet självständighetskriget, blev att cirka 700 000 palestinier fördrevs och tvingades lämna sina hem i Israel. Flertalet av dessa flyktingar kom därefter att hamna i flyktingläger i grannländerna.
Efter 1948 fick även hundratusentals judar fly från muslimska förföljelser i arabvärlden.
Sedan 1948 har det förekommit ytterligare två krig om landremsan: sexdagarskriget 1967 och oktoberkriget (Yom Kippur-kriget) 1973. Båda dessa kraftmätningarna startades av arabstaterna som ansåg att Israel inte hade någon rätt att existera som stat. I båda krigen visade sig Israel vara militärt överlägset.
ANNONS
ANNONS
Israels och Palestinas flaggor.
Numera erkänner de flesta arabstaterna Israels rätt att existera, fast det finns fortfarande krafter i arabvärlden som vägrar att erkänna Israel. Några exempel är Hamas och Hizbollah, uppbackade av Iran och till viss del Syrien och andra muslimskt fundamentalistiska riktningar som Al-Qaida.
Det palestinska självstyret
Palestinierna har idag uppnått en liten grad av självständighet, men deras politiska styre är komplicerat och svåröverskådligt. Palestinierna har sitt begränsade självstyre på Västbanken och i Gaza (se karta ovan).
Palestinierna kämpar fortfarande för sina rättigheter i Israel. Någon lösning på konflikten finns ännu inte i sikte.
LÄS MER: Israel och Palestinska självstyret
LÄS MER: Mellanösternkonflikten
LÄS MER: Balfourdeklarationen och staten Israels tillkomst
LÄS MER: 1948 års arabisk-israeliska krig
LÄS MER: Suezkrisen
LÄS MER: Sexdagarskriget
LÄS MER: Oktoberkriget
LÄS MER: Libanonkrigen 1982 och 2006
LÄS MER: Intifadan
LÄS MER: Gazakrigen
LÄS MER: Hamas
LÄS MER: Fredsprocessen i Palestinakonflikten och mordet på Rabin
LÄS MER: Nutidshistoria
Extern länk: Kartor med förklaringar över utvecklingen av Israel-Palestinas gränser [BBC]
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Förklara kortfattat varför Palestinakonflikten kan sägas ha uråldriga rötter.
- Vilka tre världsreligioner betraktar Jerusalem som en helig stad, och varför?
- Vad hände i området 1948 och hur påverkade det relationen mellan israeler och palestinier?
- Vad är Västbanken och Gaza?
- Vilken betydelse har termen "palestinier" haft genom historien?
- Nämn några av de grupper som inte erkänner Israels rätt att existera.
Diskutera:
- Rangordna vad du anser är de tre främsta orsakerna/drivkrafterna bakom Palestinakonflikten. Jämför och diskutera med dina klasskamrater.
- De båda parterna i Palestinakonflikten har djupt rotade historiska och religiösa band till samma land. Går det att skapa en långsiktig lösning på konflikten? Motivera ditt svar.
Litteratur:
Sören Wibeck, Ett land två folk : Israel-Palestinakonfliktens historia, Historiska Media, 2009
Sune Persson, Palestinakonflikten, Studentlitteratur, 2012
Klas-Göran Karlsson, Europa och världen under 1900-talet. LiberAB, 2003.
FÖRFATTARE
Text: Leif Löwegren, tidigare gymnasielärare i religionskunskap, historia och filosofi vid Lerums gymnasieskola och ämnesdidaktiker i religionskunskap och historia vid Lärarhögskolan i Göteborg; Robert de Vries (red.), gymnasielärare i historia, religionskunskap och samhällskunskap
