Det system av handelsleder genom Asien som kallades Sidenvägen hade utlöpare genom södra Kazakstan, och runt floden Syr-Darja blomstrade en stadskultur från 900-talet. Städerna skövlades dock på 1200-talet, då den mongoliske härskaren Djingis khan drog fram genom landet.
Djingis khans välde splittrades efter hans död 1227, och under följande århundraden kämpade olika khaner – turkiska och mongoliska hövdingar – om makten i området.
På 1500-talet enades de viktigaste turkiska stammarna under ledaren Kasym khan. Även om detta förbund, kazak orda, inte bestod så länge, kan man från denna tid tala om kazakerna som en särskild folkgrupp.
Under rysk förvaltning
Kazakernas västliga grannar, tatarerna, hade på 1500-talet hamnat under ryskt välde. Under 1700-talet sökte kazakerna Moskvas beskydd mot mongoler och andra expansiva grannfolk. Ryska kosacker anlade befästningar i norr och i väster, men utanför dessa fortgick livet på stäppen i stort sett utan rysk inblandning fram till början av 1800-talet.
Därefter började makthavarna i Moskva snabbt och hårdhänt att inordna kazakerna under rysk administration. Samtidigt trängde ryska trupper söderut över kazakiskt territorium, mot de områden som ryssarna betraktade som det egentliga Centralasien och mot Afghanistan. Kazakiska revolter slogs ned, och ryssarna avsatte khanerna.
Sedan livegenskapen avskaffats i Ryssland 1861 anlände jordlösa slaviska familjer för att ta ”ledig” kazakisk jord i besittning. Samtidigt tjänade nomaderna pengar på att sälja hästar till ryssarna. En del kazakiska ungdomar fick också studera vid ryska och tatariska skolor.
Vid ingången till 1900-talet kunde de slaviska invandrarna räknas i hundratusental, och allt fler kom varje år via den järnväg som byggts från Uralbergen. Lagar stiftades för att överföra jord som kazakerna ”inte behövde” till nybyggarna. Nomaderna fick allt mindre utrymme för att driva sina hjordar på de långa vandringarna mellan sommar- och vintervistena. Nöden växte bland kazakerna och skapade grogrund för nationalism.
Rysk republik bildas
Tatariska intellektuella spred tankar om självstyre och om sammanhållning mellan olika turkiska och muslimska folk. De nationalistiska ”ungturkarna” i Turkiet framstod som en förebild för många kazaker och andra centralasiater.
De centralasiatiska muslimerna behövde inte göra rysk militärtjänst, men 1916, under första världskriget, beslöt tsaren att de skulle åläggas arbetsplikt. För kazakerna blev det signalen till ett uppror som även spreds till grannfolken. Vissa strider pågick ännu när oktoberrevolutionen utbröt i Ryssland 1917.
Kaos präglade det blivande Kazakstan under det inbördeskrig som följde. Kazakiska nationalister ville bilda en egen stat men misslyckades då de var splittrade och främst stödde sig på den kazakiska aristokratin.
Bolsjevikerna hade inte något starkt stöd i Kazakstan, men då de hade vunnit det ryska inbördeskriget kunde de den 26 augusti 1920 utropa en ”kirgizisk” autonom republik som en del av Ryssland. (Ryssarna skilde då inte mellan kazaker och kirgizer). Kommunistpartiet blev det enda tillåtna partiet. Republiken splittrades efter några år i två, Kazakstan och Kirgizistan.
Läs i Landguiden om Kazakstans historia från mellankrigstiden och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
