Med den globala uppvärmningen kommer också en rad konsekvenser som med tiden kommer att leda till stora samhällsförändringar. Bortsett från de naturgeografiska konsekvenserna kommer torka och värmeböljor leda till flyktingströmmar både i vår del av världen och i de fattigare delarna. Stora landytor kommer att hamna under vatten (havet) samtidigt som torka och ökad vattenbrist kommer att göra det svårare att odla upp andra områden. Världens matproduktion kommer att förändras. Parallellt med detta fortsätter jordens befolkning att öka, särskilt i de fattigaste delarna av världen, som också drabbas hårdast av den globala uppvärmningen.
I vårt eget land riskerar de stora granskogarna att påverkas och med det också delar av vår exportindustri. På andra platser kommer skördarna att minska, vilket berör alla delar av världen eftersom få länder idag är självförsörjande.
Frågan är därför hur de länder som drabbas mindre negativt av förändringarna kommer att hantera de mer utsatta ländernas problem. Idag förs politiska diskussioner i huvudsak inom ramen för FN där man har återkommande möten och fattar beslut i syfte att stoppa den fortsatta globala uppvärmningen. Det är dock mycket stora politiska beslut som krävs för att uppnå förändringar. Ska uppvärmningen kunna stoppas vid 1,5 grader måste utsläppen i världen halveras fram till 2030 och vara helt stoppade till 2050. Hur detta ska kunna uppnås när så många länder har olika uppfattningar om vad som måste göras återstår att se.
Global fattigdom och fattigdomsbekämpning
Ett av de globala målen som FN har slagit fast är att extrem eller absolut fattigdom ska vara avskaffad till 2030.
Fattigdomsbekämpning bedrivs av en rad olika organisationer. En del av dessa är kopplade till olika länder, som till exempel Sida i Sverige. Dessa organisationer arbetar mycket med bistånd. Ett annat exempel är den internationella organisationen Oxfam som verkar i fler än 100 länder med fattigdomsbekämpning som ett av sina mål.
De senaste 60 åren har utvecklingen gått framåt. Efter millennieskiftet (år 2000) antog Förenta nationerna ett antal mål för att en hållbar utveckling skulle uppnås i världen. Dessa mål, även kallade Millenniemålen, var åtta till antalet och skulle vara uppnådda till 2015. FN:s samtliga 193 medlemsländer var överens om millenniemålen, vilket var en förutsättning för att de skulle uppnås. När FN utvärderade målen 2015 kom medlemsländerna fram till att mycket positivt hade hänt och att vissa delmål hade uppfyllts, men att det fortfarande finns enormt mycket att göra för att en hållbar utveckling ska uppnås. Därför antog FN:s 193 medlemsstater i september 2015 det som kallas Agenda 2030, vilket är 17 nya globala mål för hållbar utveckling som ska vara uppnådda fram till 2030.
Idag lever fortfarande mer än en miljard människor under gränsen för extrem fattigdom. Fler än hälften av dessa lever i Afrika söder om Sahara. Majoriteten av de fattiga lever på landsbygden, är dåligt utbildade, arbetar inom jordbruk och är under 18 år.
Numera arbetar organisationer med olika metoder för att bekämpa fattigdom. Renodlat biståndsarbete är en metod. Andra organisationer jobbar med att ge människor kontanta bidrag eller s.k. mikrolån för att låta dem själva ta ansvar. Grundläggande är annars tillgång till skolor, sjukvård, rent vatten samt demokratiarbete och mänskliga rättigheter.
Många av de fattigaste lever också i områden där det förekommer väpnade konflikter, och i de fallen är det viktigt att först lösa dessa för att kunna hjälpa befolkningen ut ur fattigdom.
Fattigdomen är också knuten till den globala uppvärmningen, för även om människor lyckas ta sig ur fattigdom tillfälligt riskerar många att återigen bli fattiga om möjligheten till försörjning försvinner på grund av den globala uppvärmningen.
Världens resurser är också mycket ojämnt fördelade. Samtidigt som andelen fattiga har minskat, har också klyftan mellan de fattigaste och rikaste ökat. Idag äger världens åtta rikaste människor lika mycket som den fattigaste halvan av världens befolkning.
Globalisering och globaliseringens konsekvenser
En ständigt aktuell fråga är globaliseringen. Denna innebär att världens länder blir alltmer beroende av varandra. Globaliseringen är såväl en ekonomisk som en social, kulturell och politisk process som påverkar nästan alla delar av våra liv.
Globalisering leder till många positiva saker, men har också sina baksidor. Till de positiva hör att länder knyts närmare och på så vis ökar förutsättningarna för fred, fler arbetstillfällen, rörlighet över gränser och möjligheter för fattiga människor att förbättra sin försörjning.
Samtidigt leder globaliseringen till ökade globala orättvisor, till exempel när företag flyttar sin produktion till fattiga länder som därmed fastnar i rollen att leverera billiga varor till den rika delen av världen. På så vis blir det svårare för fattiga länder att själva styra över sin ekonomi. När multinationella företag kan få makt över fattiga länder kan det bli svårt för dessa att helt själva kontrollera sin politik och ekonomi.
På samma sätt som positiva politiska trender kan spridas med hjälp av globaliseringen kan även negativa trender som antidemokratiska rörelser, aggressiv nationalism och liknande spridas snabbare än tidigare.
Pandemier
Globaliseringen och den alltmer sammankopplade världen gör också att sjukdomar kan spridas snabbt. I december 2019 började ett coronavirus spridas med start i den kinesiska staden Wuhan. Sjukdomen spred sig snabbt och fick snart pandemistatus.
En pandemi är en sjukdom som sprider sig över hela världen och till stora delar av befolkningen. Mänskligheten har drabbats av många pandemier tidigare – från julianska pesten på 500-talet och digerdöden på medeltiden till spanska sjukan 1918-1920 och några extra smittsamma influensor under senare delen av 1900-talet (asiaten 1957 och Hong Kong-pandemin 1968).
I takt med globaliseringen har förutsättningarna för nya globala pandemier ökat. Om det kommer en pandemi av global karaktär, med en stor mängd dödsfall, riskerar det att på allvar bli ett globalt hot. För att förhindra detta arbetar Världshälsoorganisationen (WHO) med global sjukdomsbekämpning.
FN och andra internationella organisationer
I avsnittet har några internationella organisationer nämnts. Den internationella politiken och internationella frågor berör en lång rad olika organisationer. En del av dessa är i grunden politiska, andra ekonomiska och några militära. Alla arbetar med frågor som omfattar många olika länder. Exempel på några internationella organisationer är:
G7
En sammanslutning av världens ledande industriländer som träffas regelbundet för att lösa större ekonomiska problem som rör internationell handel, men också frågor som handlar om terrorism och ekonomi. Tidigare kallades organisationen G8, men Ryssland uteslöts efter invasionen av Krim 2014.
OECD
OECD, eller Organisation for Economic Co-operation and Development, är en internationell organisation för samarbete kring ekonomiska frågor och ekonomisk utveckling. Organisationens viktigaste syfte är att bidra till högsta möjliga tillväxt och levnadsstandard i medlemsländerna samt att diskutera gemensamma problem och möjligheter. En sådan fråga är exempelvis skolans utveckling, och OECD ger med jämna mellanrum ut den så kallade PISA-rapporten. Totalt är 38 länder medlemmar, och Sverige är ett av dem.
Världsbanken och Internationella valutafonden
De två organisationerna IBRD och IMF, eller Världsbanken och Internationella valutafonden, är två organisationer som arbetar för att främja ekonomisk tillväxt, handel och sysselsättning i världen. Organisationerna arbetar framför allt mot fattigare länder och ger förmånliga lån. IMF har dock ibland kritiserats för att kräva åtgärder som skulle leda in länderna i en viss specifik ekonomisk politik och på så sätt göra dem beroende snarare än självständiga. Världsbanken består av 189 medlemsländer, och de bidrar alla med kapital som kan användas.
NATO
NATO, eller North Atlantic Treaty Organization, är vår tids största militära organisation med totalt 32 medlemsländer i Nordamerika och Europa. Grundtanken är att alla länder ska stå upp för varandra vid ett militärt anfall och hjälpas åt med försvar. Organisationen bildades 1949 som en del av det kalla kriget utifrån rädslan för att Sovjetunionen skulle anfalla europeiska länder. Efter att kalla kriget tog slut har NATO istället antagit en ny policy som godkänner militära ingripanden i andra länder utan att ett av medlemsländerna har blivit direkt angripet. Den här nya politiken har fått mycket internationell kritik, eftersom den har gjort att NATO kan agera vid sidan av FN.
FN
Vår tids viktigaste internationella samarbetsorganisation är Förenta nationerna (FN). Organisationen är en sammanslutning av 193 medlemsstater. FN bildades 1945 som en organisation för fred och säkerhet i världen i efterdyningen av det andra världskriget med 51 medlemsländer. Idag är nästan alla världens stater medlemmar.
FN styrs via generalförsamlingen som har sitt högkvarter i New York i en särskild zon i staden som gemensamt tillhör samtliga länder. I generalförsamlingen fattas inte bindande beslut utan istället resolutioner, som är en slags förslag. Medlemmarna kan sedan besluta att ratificera dessa, vilket innebär att de förbinder sig att följa beslutet.
FN:s mest centrala organisation är säkerhetsrådet som har det största ansvaret för freds- och säkerhetsarbete. I säkerhetsrådet ingår fem permanenta medlemmar och ytterligare 15 som byts ut regelbundet.
FN:s viktigaste uppgift är dess fredsbevarande arbete. Genom detta skickar FN ibland väpnade, fredsbevarande styrkor till olika delar av världen. Svenska soldater har aktivt deltagit i FN-operationer vid ett flertal tillfällen.
Utöver det fredsbevarande arbetet har FN med tiden utökat sina uppgifter till att omfatta många andra områden, som t.ex. ekonomiskt och socialt arbete, arbete för barns rättigheter, flyktingfrågor, en internationell domstol och nu på senare år även klimatfrågor med fokus på global uppvärmning. FN har på så vis en betydande roll att fylla i allt internationellt arbete och samarbete.
