En lång process
Kristnandet av Norden var en lång process som började under vikingatiden (ca 800-1000-talet).
En orsak till att det tog lång tid för kristendomen att få fäste var att det redan fanns en etablerad religion eller folktro i Norden. Denna fornnordiska religion var inte enhetlig och varierade mellan olika områden. Men den fornnordiska religionen innehöll också några gemensamma drag såsom dyrkan av diverse naturgudar, gudinnan Freja och gudarna Tor och Oden. Dessa var alla kopplade till jordbruk, hemmet eller krig.
Tidiga kristna samhällen och missioner i Norden
Det var framförallt handeln mellan vikingarna och de kristna delarna av Europa som bidrog till att Norden fick kontakt med kristendomens idéer och kultur. Den nya religionen spreds därför först till samhällen som fungerade som handelscentrum. Hedeby i Slesvig och Birka i Mälaren är två exempel.
Men kristendomen spreds även utanför dessa handelsområden. Många tidiga kristna gravar vittnar om detta. Ett exempel är de gravar och den kyrka som fanns vid Varnhem i Västergötland. Dessutom finns ett stort antal runstenar med kristna motiv bevarade, vilket tyder på att många nordbor accepterade kristendomen vid ett tidigt stadium. Dessa kristna runstenar beställdes ofta av kvinnor, eller så var de själva föremål för bönerna på stenarna. Detta pekar på att det i början främst var kvinnor som konverterade till kristendomen.
Mycket tyder på att det kristna tankesättet med tillhörande ritualer hade accepterats och tagits upp av en stor del av den nordiska befolkningen vid vikingatidens slut. Men vid sidan av de kristna runstenarna och olika gravfynd så har den här processen inte lämnat tydliga spår efter sig.
Enligt de bevarade källorna – t.ex. Ansgars biografi från 870-talet samt Adam av Bremens verk från 1070-talet – var det bl.a. biskoparna i Tyskland (Hamburg-Bremen) som hade ansvaret för den kristna missionsverksamheten i norra Europa. Men de kristna missionärerna kom också från andra håll som t.ex. England.
Kristendomen infördes först i Danmark, därefter i Norge och sist i Sverige.
På väg mot kristna kungariken
Det verkar som att missionärerna i första hand riktade in sig på att konvertera lokala härskare för att få deras stöd. Det fanns många anledningar till detta. Bland annat behövde missionärerna skyddas från olika delar av befolkningen som såg kristendomen som ett hot.
Den första kungakonverteringen som ledde till ett bestående samhälls- och religionsskifte var den av den danska kungen Harald Blåtand (ca 940-986). Harald reste en av de första kristna stenarna i Jelling ca 965, där han förkunnade att han gjorde alla danerna kristna.
I övriga Norden dröjde det ytterligare ett tag innan något egentligt kungarike, och därmed kristna kungar, etablerades. I Norge var det inte förrän omkring år 1000 – i samband med de kristna kungarna Olav Tryggvason och Olav Haraldsson (numera den helige) – som ett kristet kungarike trädde fram.
I Sverige nämns Olof Skötkonung som den första kristna kungen i slutet på 900-talet. Men man vet inte riktigt om han var en riktig kung eller endast vasallkung (lydkung) till Olav Tryggvason. Det är inte förrän senare mot slutet av 1000-talet som vi kan se början på ett svenskt kristet kungarike.
På Island är sagan om den allmänna övergången till kristendomen förlagd till Tinget. Det sägs att det var år 1000 vid Alltinget (Islands lagstiftande församling) som stormännen diskuterade om de skulle hålla sig till den fornnordiska eller den kristna religionen. Beslutet blev att införa kristendomen som den officiella religionen, men med en liten brasklapp som gick ut på att vissa hedniska riter, såsom att äta hästkött, fortfarande skulle få vara tillåtna så länge de utfördes i hemlighet.
Kristendomen förändrade det nordiska samhället
Den nya religionen var tvungen att ha en stor administration för att fungera i samhället. Det behövdes en organisation som bestod av stift med domkyrkor och biskopar, socknar med präster samt kloster med nunnor och munkar. Denna samhällsförändring skedde först i Danmark med början under 900-talet och pågick i ca 200 år.
Samma långa process började därefter i Norge, och ungefär samtidigt i Sverige, under 1000-talet där den fortsatte fram till mitten av 1200-talet då hela Norden hade fått en kristen samhällsstruktur.
Detta kristna samhälle speglades av en etablerad organisation för kyrkan med präster och biskopar samt kloster, domkyrkor och socknar. Läs mer om yrkan och klostren på medeltiden >
Kristendomen innebar en ny livsstil
Den nya tron lärde folk hur man skulle leva sitt liv. Kristendomen gav också en ny världsbild, till exempel genom skapelseberättelsen. Dessutom förde den kristna kulturen med sig en annan syn på hur ett samhälle skulle vara uppbyggt och fungera. I detta ingick bland annat en ökad samhällelig administration och ett annat koncept över äganderätt.
Den nya religionen hade också en omfattande kalender med kyrkoåret och dess festdagar. Detta var praktiskt eftersom kalendern organiserade hur man skulle fira olika dagar under året och vilka dagar man skulle avstå från att arbeta.
För Nordens befolkning innebar kristendomen ett mer organiserat sätt att utöva religion på – en fullständig livsstil enligt religiösa ideal. Något som den fornnordiska tron inte verkar ha haft.
Den kristna kulturen länkade samman Europa
Genom kristendomen fick folk ta del av en större gemenskap med starkare band till resten av Europa. Härskare kunde styra med hjälp av den kristna ideologin och administrationen, inklusive en ny typ av skrivkonst som ersatte runor i officiella sammanhang. Samhället blev också någorlunda omorganiserat med idén om olika samhällsklasser som inkluderade ett härskande och ett arbetande skikt (läs mer här). Detta klassamhälle märktes tidigast i Danmark med sina geografiska gränser till det övriga Europa.
LÄS MER: Sverige under medeltiden, del 2 av 3: Sverige kristnas
LÄS MER: Fornnordisk religion och asatro
LÄS MER: Vikingatiden
LÄS MER: Kyrkan och klostren på medeltiden
PODCAST: Sveriges kristnande
Litteratur:
Harald Gustafsson, Nordens historia, Studentlitteratur AB, 2007
Thomas Lindkvist och Maria Sjöberg, Det svenska samhället 800-1720. Klerkernas och adelns tid, Studentlitteratur AB, 2009
Janken Myrdal och Göran Bäärnhielm, Kvinnor, barn och fester i de medeltida mirakelberättelserna, Skaraborgs länsmuseum, 1994
Bertil Nilsson (red.), Sveriges kyrkohistoria. Missionstid och tidig medeltid, Verbum, 1998
Text: Sara E. Ellis Nilsson, doktorand i historia, Göteborgs universitet
