Mycket tyder på att det kristna tankesättet med tillhörande ritualer hade accepterats och tagits upp av en stor del av den nordiska befolkningen vid vikingatidens slut. Men vid sidan av de kristna runstenarna och olika gravfynd så har den här processen inte lämnat tydliga spår efter sig.
Enligt de bevarade källorna – t.ex. Ansgars biografi från 870-talet samt Adam av Bremens verk från 1070-talet – var det bl.a. biskoparna i Tyskland (Hamburg-Bremen) som hade ansvaret för den kristna missionsverksamheten i norra Europa. Men de kristna missionärerna kom också från andra håll som t.ex. England.
Kristendomen infördes först i Danmark, därefter i Norge och sist i Sverige.
På väg mot kristna kungariken
Det verkar som att missionärerna i första hand riktade in sig på att konvertera lokala härskare för att få deras stöd. Det fanns många anledningar till detta. Bland annat behövde missionärerna skyddas från olika delar av befolkningen som såg kristendomen som ett hot.
Den första kungakonverteringen som ledde till ett bestående samhälls- och religionsskifte var den av den danska kungen Harald Blåtand (ca 940-986). Harald reste en av de första kristna stenarna i Jelling ca 965, där han förkunnade att han gjorde alla danerna kristna.
I övriga Norden dröjde det ytterligare ett tag innan något egentligt kungarike, och därmed kristna kungar, etablerades. I Norge var det inte förrän omkring år 1000 – i samband med de kristna kungarna Olav Tryggvason och Olav Haraldsson (numera den helige) – som ett kristet kungarike trädde fram.
I Sverige nämns Olof Skötkonung som den första kristna kungen i slutet på 900-talet. Men man vet inte riktigt om han var en riktig kung eller endast vasallkung (lydkung) till Olav Tryggvason. Det är inte förrän senare mot slutet av 1000-talet som vi kan se början på ett svenskt kristet kungarike.
På Island är sagan om den allmänna övergången till kristendomen förlagd till Tinget. Det sägs att det var år 1000 vid Alltinget (Islands lagstiftande församling) som stormännen diskuterade om de skulle hålla sig till den fornnordiska eller den kristna religionen. Beslutet blev att införa kristendomen som den officiella religionen, men med en liten brasklapp som gick ut på att vissa hedniska riter, såsom att äta hästkött, fortfarande skulle få vara tillåtna så länge de utfördes i hemlighet.
Kristendomen förändrade det nordiska samhället
Den nya religionen var tvungen att ha en stor administration för att fungera i samhället. Det behövdes en organisation som bestod av stift med domkyrkor och biskopar, socknar med präster samt kloster med nunnor och munkar. Denna samhällsförändring skedde först i Danmark med början under 900-talet och pågick i ca 200 år.
