Engelska normander inledde på 1170-talet erövringen av det katolska Irland. Ön bestod då av en rad små keltiska kungadömen som ofta stred inbördes. Först i slutet av 1500-talet hade engelsmännen lyckats ta herraväldet över nästan hela ön. I nordöst bjöd befolkningen starkast motstånd, men till sist tog England över även där. Stora markområden konfiskerades och delades ut till skotska, engelska och walesiska protestanter. De katolska irländarna diskriminerades och flera uppror bröt ut. Kraven på självständighet växte, men protestanterna i norr motsatte sig allt tal om självstyre, något som kom att leda till att ön delades.
Irlands historia
ANNONS
ANNONS
ANNONS
ANNONS
Sedan den engelske härskaren Oliver Cromwell slagit ned ett elva år långt, blodigt uppror kontrollerade den engelska kronan vid mitten av 1600-talet hela ön.
De så kallade strafflagarna, som stiftades under 1700-talets första decennier, fråntog dock katolikerna rätten att köpa mark, hyra den på rimliga villkor eller ens ärva den. 1714 var bara sju procent av marken kvar i katolska händer. Katoliker hade inte heller rätt att rösta, starta egna skolor eller inneha offentliga ämbeten.
Strafflagarna lindrades i etapper, men parlamentet i Dublin, som hade inrättats 1692, förblev stängt för irländare, vilket den nationalistiska rörelsen, United Irishmen, inte kunde godta. Inspirerad av 1789 års franska revolution gjorde rörelsen uppror 1798. Efter ett misslyckat försök att landsätta franska soldater gav dock rebellerna upp. 1801 införlivades Irland formellt med Storbritannien och dess parlament upplöstes.
På 1840-talet beräknades ön ha omkring 8,5 miljoner invånare. 1845–1848 slog potatisskördarna fel och närmare en miljon irländare dog av svält och bristsjukdomar. I hungerkatastrofens spår följde en omfattande utvandring, främst till Nordamerika och andra engelskspråkiga länder. I slutet av 1800-talet hade antalet invånare sjunkit till knappt fyra miljoner.
Liberala brittiska regeringar försökte från andra hälften av 1800-talet i någon mån tillmötesgå irländska nationalisters krav genom förslag om självstyre, så kallade home rule, inom Storbritannien. Den protestantiska minoriteten på Irland motarbetade dessa förslag, men 1914 beslöt det brittiska parlamentet ändå att självstyre skulle införas. Reformen förhalades emellertid och sköts på framtiden då första världskriget bröt ut.
Mitt under kriget, annandag påsk 1916, ockuperade irländska nationalister flera viktiga byggnader i Dublin och utropade Irland till en självständig republik. Under ledning av poeten Padraig Pearse och Labourpartiets ledare James Connolly upprättade de sitt högkvarter i huvudpostkontoret. De små rebellstyrkorna lyckades hålla stånd mot den brittiska övermakten i en vecka, men revolten slogs ned och flera av ledarna avrättades. Det till synes misslyckade och illa förberedda upproret fick en stark symbolisk laddning för många irländare.
1919 bildade de irländska ledamöter som valts in i det brittiska parlamentet ett eget parlament på Irland och utropade landet till en oavhängig republik. Det nya parlamentet valde Eamon de Valera till president. Han var en av få ledare från påskupproret som inte hade avrättats. Det irländska parlamentet förbjöds och ledamöterna måste mötas i hemlighet. Parallellt inledde Irländska republikanska armén (IRA) ett gerillakrig mot det brittiska styret.
Protestanterna i nordöst motsatte sig allt tal om irländskt självstyre och hotade att använda våld om de skulle tvingas in i en ny statsbildning. De övervägde även att bryta sig loss från Storbritannien och bilda en självständig stat.
I slutet av 1921 gick irländarna motvilligt med på ett brittiskt fredsförslag som innebar att ön delades. Sex av Irlands 32 grevskap (Nordirland), där en majoritet av befolkningen var protestanter, förblev brittiska medan de återstående bildade Irländska fristaten. Självstyret hade en rad begränsningar och för många blev avtalet en besvikelse. En känslig fråga var att regeringen och parlamentet måste svära en trohetsed till den brittiska kronan. Det irländska parlamentet splittrades och president de Valera avgick i protest. Inbördeskrig bröt ut. I maj 1923 hade motståndarna till avtalet besegrats. Fristatens regering avrättade fler och bestraffade ett större antal än vad britterna gjort med rebellerna 1916. Inbördeskriget skapade djupa sprickor i samhället som det tog många år att överbrygga.
Läs i Landguiden om Irlands historia fr.o.m. 1930-talet och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
23 november 2022
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
