Bland de keltiska stammar som började invandra till Irland omkring 500 f Kr satte gaelerna sin prägel på språk och kultur. Två sekler senare hade de trängt bort de tidigare invånarna, som antas ha varit iberier, ett folk från den Pyreneiska halvön.
Kelternas Irland var uppdelat i flera kungadömen som låg i ständig fejd med varandra. Kungarna byggde herresäten och omgav sig med poeter, musiker och krigare, men i övrigt utgjordes befolkningen till största delen av nomader. En överkung, High King, styrde formellt över ön, men hans makt var mest symbolisk.
Huruvida romarna erövrat Irland eller ej har varit föremål för debatt sedan en arkeolog 1996 upptäckt resterna av ett romerskt fort från 100-talet e Kr utanför Dublin. Många såg dock fyndet som en yttring av det sedan tidigare kända begränsade romerska inflytandet.
På 400-talet kom kristna missionärer till Irland, däribland enligt legenden St Patrick, öns skyddshelgon. Kristendomen vann snabbt insteg och talrika kloster och skolor inrättades.
Mot slutet av 700-talet började vikingarnas härjningar och de splittrade keltiska kungarna blev ett lätt byte. I 200 år ockuperade vikingarna stora områden, främst längs kusterna. Här grundade de Irlands första städer, bland annat Dublin, Cork och Limerick. Kring år 1000 lyckades de keltiska kungarna slutligen enas och besegrade 1014 vikingarna vid Clontarf.
Ungefär 150 år senare fick emellertid inre strider kelterna på fall. Engelska normander var intresserade av den outnyttjade tillgången på bördig mark. På en keltisk kungs begäran kom en normandisk greve, känd som Strongbow, till Irland på 1170-talet för att upprätta en egen monarki på ön. Den engelske kungen, Henrik II, motsatte sig detta och införlivade istället Irland i sitt eget rike. Det direkta engelska väldet inskränkte sig emellertid till områden vid östkusten.
De engelska monarkerna förde en politik som vidgade den kulturella klyftan mellan engelsmän och irländare. När engelsmännen på 1500-talet gick över från katolicismen till protestantismen skärptes motsättningarna undan för undan. Från mitten av 1500-talet började jord som tagits i beslag från katoliker att tas över av engelska protestanter. Irländarna revolterade, men upproren krossades snabbt. I slutet av seklet hade engelsmännen lyckats ta herraväldet över nästan hela ön.
Undantaget var den norra delen av provinsen Ulster, där den irländska befolkningen bjöd starkt motstånd mot de protestantiska kolonisatörerna. Från 1608 konfiskerades stora markområden i norr och delades ut till skotska och engelska protestanter. Men 1641 var fortfarande 59 procent av den irländska jorden i katolsk ägo.
Sedan den engelske härskaren Oliver Cromwell slagit ned ett elva år långt, blodigt uppror kontrollerade den engelska kronan vid mitten av 1600-talet hela ön.
De så kallade strafflagarna, som stiftades under 1700-talets första decennier, fråntog dock katolikerna rätten att köpa mark, hyra den på rimliga villkor eller ens ärva den. 1714 var bara sju procent av marken kvar i katolska händer. Katoliker hade inte heller rätt att rösta, starta egna skolor eller inneha offentliga ämbeten.
Strafflagarna lindrades i etapper, men parlamentet i Dublin, som hade inrättats 1692, förblev stängt för irländare, vilket den nationalistiska rörelsen, United Irishmen, inte kunde godta. Inspirerad av 1789 års franska revolution gjorde rörelsen uppror 1798. Efter ett misslyckat försök att landsätta franska soldater gav dock rebellerna upp. 1801 införlivades Irland formellt med Storbritannien och dess parlament upplöstes.
På 1840-talet beräknades ön ha omkring 8,5 miljoner invånare. 1845–1848 slog potatisskördarna fel och närmare en miljon irländare dog av svält och bristsjukdomar. I hungerkatastrofens spår följde en omfattande utvandring, främst till Nordamerika och andra engelskspråkiga länder. I slutet av 1800-talet hade antalet invånare sjunkit till knappt fyra miljoner.
