Serberna, som kommit invandrande från nordöst till Balkanhalvön på 600-talet, upplevde en politisk och kulturell storhetstid i det medeltida rike som upprättats med centrum i dagens Kosovo. Där hade också 1219 en egen serbisk-ortodox kyrka grundats. I slutet av 1300-talet kunde dock de osmanska turkarna lägga under sig det serbiska riket, som börjat falla sönder, och i nästan 500 år kom serberna att lyda under osmanskt styre.
Serbiens historia
ANNONS
ANNONS
ANNONS
ANNONS
Självständighet - men en etnisk krutdurk
Den moderna serbiska staten växte fram i början av 1800-talet och efter det rysk-turkiska kriget 1877–1878 tvingades den turkiske sultanen ge serberna full självständighet. År 1882 blev Serbien kungadöme.
I första Balkankriget 1912–1913 besegrade Serbien, Montenegro, Bulgarien och Grekland turkarna och stred sedan om bytet i andra Balkankriget 1913. Serbien och Grekland delade då på Makedonien, Serbien och Montenegro på Sandžak-området.
Bosnien-Hercegovina hade 1908 annekterats av den habsburgska dubbelmonarkin, där tronföljaren Franz Ferdinand tänkte ge den sydslaviska befolkningen självstyre för att minska dess vilja att ansluta sig till Serbien. Då Serbien ville befria de bosniska serberna från österrikiskt styre kom landet i direkt konflikt med Österrike-Ungern. Vid ett besök i Sarajevo i Bosnien 28 juni 1914 sköts Franz Ferdinand till döds av Gavrilo Princip, medlem i den serbnationalistiska organisationen Svarta handen. Mordet blev upptakten till första världskriget.
Serbers, kroaters och sloveners kungadöme
Den habsburgska monarkin kollapsade i oktober 1918 och i december utropades Serbers, kroaters och sloveners kungarike under Serbiens regent Aleksandar Karađorđević. Mycket spända förhållanden rådde dock redan från början mellan serber och kroater. Kroater och slovener, som var katoliker och hade erfarenhet av västerländsk administration, ville att den nya staten skulle bli en lös federation med betydande inre självstyre. Serberna, vars förvaltning var påverkad av turkisk tradition, önskade en centraliserad stat. De partier som ville ha en centralstyrd enhetsstat vann en knapp majoritet i valen 1920.
I slutet av 1920-talet stod landet på randen till inbördeskrig. I januari 1929 upplöste kung Aleksandar parlamentet. Författningen sattes ur spel och kungen gjorde sig själv till diktator. Samtidigt döptes landet om till Kungariket Jugoslavien (jugo=syd). En period av ekonomisk nedgång, ökade politiska motsättningar och tilltagande våld följde. I Makedonien verkade den revolutionära organisationen VMRO för en stat som samlade alla makedonier. I Kroatien växte fascistpartiet Ustaša (Ustasja), trots att det var förbjudet och dess ledare befann sig i exil i Mussolinis Italien. År 1934 mördades kung Aleksandar i Marseille av en VMRO-terrorist men Ustaša ansågs ligga bakom.
Andra världskriget - Tito kommer till makten
Det förmyndarstyre som tog över efter den mördade kungen (hans äldste son var omyndig) stödde tyskarna i början av andra världskriget. Jugoslavien var då redan ekonomiskt beroende av Nazityskland. I slutet av mars 1941 gjorde dock officerare, som stödde de allierade mot tyskarna, en statskupp. Den 6 april överfölls därför Jugoslavien av axelmakterna Tyskland och Italien och dess anhängare Ungern och Bulgarien. Montenegro införlivades nästan helt i det fascistiska Italien, som också förde samman Albanien, Kosovo och delar av Makedonien till ett Storalbanien under sitt styre. Merparten av Serbien ockuperades av tyskarna, som tillsatte en marionettregering i Belgrad. I större delen av Kroatien och Bosnien-Hercegovina bildades med tyskt stöd en fascistisk lydstat (det så kallade Fria Kroatien).
Två rivaliserande motståndsgrupper kämpade mot inkräktarna: de kungatrogna četnikerna under överste Draža Mihajlović, som stöddes av den jugoslaviska exilregeringen i London, och den nationella befrielsearmén, under det jugoslaviska kommunistpartiets ledare Josip Broz (Tito). Försöken att ena rörelserna utmynnade dock i en blodig inbördesfejd mellan četniker och vänsterpartisaner. De allierade, som först stött de kungatrogna, gick 1943 över till Tito och i november samma år utropade Tito i staden Jajce i Bosnien en partisanregering i de befriade områdena.
Samtidigt härjades delar av Jugoslavien av inre politisk och religiös terror. Ustašaregimen i Kroatien ägnade sig åt barbarisk förföljelse av judar, romer och politiska motståndare. Man försökte också med våld tvinga ortodoxa serber att gå över till katolicismen. Många kroatiska serber lyckades fly till Serbien. Serbiska grupper, bland annat četnikerna, svarade med brutala överfall på kroater. De värsta striderna rasade 1943–1944 i Bosnien. När kriget var slut hade en tiondel av Jugoslaviens befolkning dödats och 3,5 miljoner var hemlösa. Fler offer hade skördats i de interna striderna än i kampen mot ockupationsmakterna.
De kungatrogna besegrades slutgiltigt 1944, då kungadömet formellt avskaffades, och den 7 mars 1945 kunde Tito upprätta en regering. Serbien blev en, och den största, av sex delrepubliker i den kommuniststyrda Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. Den serbiska huvudstaden Belgrad blev också säte för all gemensam förvaltning och huvudstad i den nya republiken.
Socialistrepubliken Jugoslavien
I efterkrigstidens Jugoslavien var kommunistpartiet den enda tillåtna politiska kraften. All opposition undertrycktes och stora delar av näringslivet förstatligades. Författningen byggde på den sovjetiska och ledaren Tito var en lydig lärjunge till sovjetledaren Josef Stalin.
Men Titos ambition att bilda ett förbund av de kommuniststyrda staterna på Balkan med sig själv som ledare fick Stalin, som inte ville ha någon konkurrens, att 1948 utesluta Jugoslavien ur den kommunistiska gemenskapen.
Tito tvingades då vända sig till väst. Han lade om inrikespolitiken och lät decentralisera det ekonomiska beslutsfattandet, bland annat genom självförvaltningssystem på fabrikerna. Jugoslavien fick därefter omfattande ekonomisk och militär hjälp från USA och andra västländer. Först 1956, efter Stalins död, återupptog Sovjetunionen och Jugoslavien sina förbindelser.
De ekonomiska framgångarna och Titos sammanhållande kraft dolde länge systemets inbyggda konflikter. Men under 1970-talet började Jugoslavien få ekonomiska problem och de inre motsättningarna ökade.
Läs i Landguiden om Serbiens historia - från 1974 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
15 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
