Islams två huvudriktningar är sunni och shia.
Sunni
Sunni är den största grenen inom islam. De flesta muslimerna i världen är därför sunniter. De följer bestämmelserna i Koranen och Muhammeds sätt att leva och handla som finns beskrivet i sunna (seden).
Inom sunni betonas Muhammeds seder och bruk, det vill säga hans lära och hur han levde. Om detta går att läsa i haditherna. Haditherna är de nedskrivna delarna av den större traditionssamlingen sunna, vilken också innehåller allmänt kända men inte nedskrivna förbud och plikter inom islam.
Sunniter anser inte att det kan komma några fler profeter eller andra religiösa ledare som har rätt att omtolka Koranen eftersom det var Muhammed som mottog Koranen som är Guds sista budskap till människorna.
Nästan alla sufier (mystiker) inom islam kan räknas in bland sunniterna.
De hadither (nedtecknade berättelser) som återger vad Muhammed gjorde, sa eller menade, ges olika trovärdighetsgrad av sunniter och shiiter (se nedan). Kärnan i konflikten mellan sunniter och shiiter gäller vilka hadither som är trovärdiga, mindre trovärdiga eller falska.
Enligt de flesta källor som anger antal muslimer i världen (ca 1,8 miljarder), beräknas mellan 85-90 procent vara sunnimuslimer.
Shia
Shiamuslimerna anser att Muhammed utsåg sin kusin och svärson Ali till sin efterträdare, och att Ali inklusive de religiösa ledare av hans släkt som efterträdde honom (imamerna) har rätt att omtolka Koranen. De är därför de rätta ledarna för muslimerna. Shiamuslimerna hävdar att en ättling till Ali en dag ska återvända som ledare och frälsare (jämför med judarnas tro på Messias).
Shiamuslimerna finns framförallt i Iran och delar av Irak.
Mellan 10-13 procent av alla muslimer är shiiter, vilket gör shiiterna till den näst största gruppen inom islam efter sunniterna.
Andra riktningar inom islam
Sydostasiatisk islam: Blandar äldre traditioner, främst hinduistiska, med islam. Den största gruppen kallas Agami Jawi och är en lokal indonesisk variant av islam.
Anhängare: Tiotals miljoner.
Afrikansk islam: Blandar islam med sina tidigare afrikanska religioner. Speciellt vanlig i gränsområden mellan muslimska och traditionellt afrikanska religiösa områden.
Anhängare: Tiotals miljoner.
Ahmadiyya: Anser att sektens grundare Miraz Ghulam Ahmad är den pånyttfödde Muhammed samt en reinkarnerad Krishna (den indiske Vishnu) och den kristne Messias. Sekten finns i Pakistan och betraktas som kättersk av andra muslimer.
Anhängare: Ca 10 miljoner.
Centralasiatisk islam: Blandar centralasiatiska nomadtraditioner och islam. Går gradvis över i ortodox islam.
Anhängare: Gissningsvis över en miljon.
Nusayriyyah/Alawi: En mycket särpräglad specialform av shiitism som också har sugit upp äldre traditioner, bland annat gnostiska och kristna. Tror bland annat på reinkarnation. Nusayriyyah/Alawi är mest utbredd i Syrien.
Anhängare: Ca 600 000.
Druserna: En särpräglad rörelse som härstammar från shiitismen, men med kristna och nyplatonska drag. Anser att rörelsens grundare Hamzah ibn Ali och en medeltida kalif, al-Hakim, ska komma tillbaka och inleda en ny guldålder på jorden. Finns framförallt i Libanon, Syrien och Israel.
Anhängare: Över 500 000.
Afroamerikansk islam: Svarta i framförallt USA, som har vänt sig till islam som ett alternativ till "det vita USA:s" religion, kristendomen. Ofta genom oortodoxa tolkningar av islam som t.ex. den muslimska organisationen Nation of Islam. Men de flesta svarta muslimer i USA har på senare år närmat sig islams huvudlinje - sunnismen.
Anhängare: ?
LÄS MER: Sunni
LÄS MER: Shia
LÄS MER: Islams historia
PODCAST: Skillnaden mellan sunniislam och shiaislam
Text: Leif Löwegren, tidigare gymnasielärare i religionskunskap, historia och filosofi vid Lerums gymnasieskola och ämnesdidaktiker i religionskunskap och historia vid Lärarhögskolan i Göteborg.
Litteratur:
Niels C. Nielsen, Religions of the World, St. Martins Press, 1993
Malise Ruthven, Islam: A Very Short Introduction, Oxford University Press, 2012
S. Skovmand, Bonniers världshistoria, Bonniers, 2008
Sören Wibeck, Religionernas historia : Om tro, hänförelse och konflikter, Historiska Media, 2005
