Jemens äldsta historia har satt spår i Koranen, Bibeln och antika källor. På 600-talet blev området muslimskt. Den uppdelning i ett nordligt och ett sydligt Jemen som sedan uppkom och bestod ända till slutet av 1900-talet går också långt tillbaka i tiden. Den är knuten till två stormakters intresse för området: Osmanska riket från 1500-talet och brittisk kolonisering på 1800-talet.
Jemens historia
Under antiken tillhörde Yemen det som romarna kallade Arabia felix – ”det lyckliga Arabien”. I Sydarabien blomstrade högtstående kulturer genom handel mellan Indien och medelhavsområdet. Rökelse, guld och kryddor fraktades med kamelkaravaner genom öknen eller sjövägen genom Röda havet.
Kungariket Saba hade under århundradena före vår tideräkning i stort sett samma gränser som dagens Jemen. Riket var självförsörjande med mat tack vare ett sofistikerat bevattningssystem. Den mest berömda dammen byggdes redan omkring 500 f Kr nära Marib, som då var Sabas huvudstad och som ligger öster om Jemens nuvarande huvudstad Sanaa. Ruiner av tempel och palats vittnar om en avancerad arkitektur.
Det himyaritiska riket dominerade Sydarabien från första århundradet e Kr. Från 300-talet fram till mitten av 500-talet kämpade himyariterna med etiopiska kungadömen om herraväldet i området. Vid slutet av 500-talet tog perserna makten. År 628 övergick den persiske ståthållaren Badhan till islam. Sedan dess har Jemen varit muslimskt.
Vid slutet av 800-talet bildades ett zeiditiskt imamat i norra Jemen, sedan stridande stammar slutit sig samman. Ledaren blev imam, det vill säga religiöst och världsligt överhuvud. Imamatet bestod i norra Jemen fram till 1962.
1517 invaderades Arabiska halvön av Osmanska riket, med säte i dagens Turkiet. Även de europeiska kolonialmakterna började söka sig till området. Portugiserna erövrade Aden 1551, men staden återtogs året därpå av osmanerna. 1618 började britterna upprätta ett handelscentrum i al-Mokha (Mocka) vid Röda havet.
Vid denna tid fick imamatet i norra Jemen en ny imam som inledde krig mot osmanerna. 1636 gav osmanerna upp och retirerade norrut. Den nye imamen och hans efterföljare återtog hela det territorium som en gång hade tillhört himyariternas kungadöme, men förlorade därefter gradvis kontrollen över området.
1798 ockuperade britterna ön Perim vid inloppet till Röda havet och 1839 erövrade de även hamnstaden Aden. Efter Suezkanalens öppnande 1869 ökade Adens strategiska betydelse. Osmanerna i norr och britterna i söder hamnade allt oftare i konflikt med varandra. I början av 1900-talet kom de överens om att dela upp regionen mellan sig. Gränsen, som fastlades 1914, delade upp området i Nord- och Sydjemen.
Osmanerna hade svårt att vinna full kontroll över sin del, Nordjemen. Imamen spelade en viktig roll i motståndskampen. 1911 slöt jemeniter och osmaner ett fördrag som innebar formell osmansk överhöghet, men imamen fick kontrollen över högländerna och osmanerna över kustslätten Tihama. Under första världskriget kollapsade osmanska imperiet, och imamatet i norra Jemen blev helt självständigt 1918.
Den styrande imamen Yahya ställde dock även krav på Sydjemen som stod under brittisk kolonial förvaltning. Anspråken grundade sig på släktskap med de himyaritiska kungarna, och inkluderade också provinserna Asir och Najran i Saudiarabien. Detta ledde till skärmytslingar med britterna och strider med Saudiarabien. År 1934 slöts ett fredsfördrag mellan Jemen och Saudiarabien där imamen avstod från en stor del av sina krav i norr, men konflikterna fortsatte.
Läs i Landguiden om Jemens moderna historia från 1948 och framåt.
FÖRFATTARE
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
Sidan uppdaterad:
15 augusti 2024
Ursprungligen publicerad:
14 oktober 2010
