Antisemitismen har djupa rötter i Europas historia och var en central del av den nazistiska ideologin. När nazisterna tog makten i Tyskland 1933 fanns ingen plan för Förintelsen. Däremot stiftades en rad lagar som diskriminerade judar och andra minoriteter i Tyskland och isolerade dem från det övriga samhället. Förföljelserna skärptes däremot steg för steg genom propaganda, våld och ett växande antal lagar. Judar förlorade sina medborgerliga rättigheter, utestängdes från utbildningar och yrken och berövades efterhand sina företag och andra ägodelar.
Nazisterna försökte till att börja med att göra Tyskland fritt från judar genom att tvinga dem att emigrera. Förföljelser, våld och beslagtagna ägodelar gjorde det allt svårare för landets judiska medborgare att stanna. Men emigrationen begränsades starkt av andra länders ovilja att ta emot judar. Många länder, däribland Sverige, hade en restriktiv flyktingpolitik och tog bara emot ett begränsat antal judiska flyktingar.
Efter Tysklands anfall mot Polen 1939 tvingades många judar flytta till getton i de ockuperade områdena. Ett getto var en avskild del av en stad där människor trängdes ihop under svåra förhållanden. Bristen på mat, läkemedel och värme ledde till svält och sjukdomar.
Nazisternas plan på att fysiskt utrota Europas judar växte fram efter invasionen av Sovjetunionen 1941 då resurserna inte längre räckte till för att "ta hand om" alla de judar som fanns i de erövrade områdena. Einsatzgruppen – särskilda mobila insatsgrupper inom SS och polisen – följde efter den tyska armén och massakrerade hela judiska samhällen. Även andra tyska förband och lokala medhjälpare deltog i massmorden.
Folkmordet samordnades genom WannseekonferensenDen 20 januari 1942 samlades höga nazistiska tjänstemän vid Wannsee utanför Berlin. Mötet har blivit känt som Wannseekonferensen. Vid den tiden hade massmorden på judar redan börjat. Syftet med mötet var därför inte att besluta om folkmordet, utan att samordna hur det skulle genomföras och effektiviseras. Deltagarna diskuterade bland annat hur olika myndigheter skulle samarbeta för att deportera Europas judar. Nazisterna kallade planen för ”den slutgiltiga lösningen”. Den innebar att judar i de områden som Tyskland kontrollerade skulle sökas upp, föras bort och mördas. Uttrycket var ett förskönande kodnamn som dolde att det handlade om ett systematiskt folkmord.
|
Förintelsen intensifierades under 1942 då nazisterna började deportera judarna till förintelseläger. Judar fördes från getton och andra platser till bland annat Chełmno, Bełżec, Sobibór, Treblinka och Auschwitz-Birkenau. De flesta mördades kort efter ankomsten. Andra valdes ut till tvångsarbete.
Samtidigt som judarna skulle utrotas, behövdes arbetskraft i Tyskland eftersom de flesta männen i arbetsför ålder var inkallade till armén eller de andra vapenslagen. En stor del av Förintelsens offer utnyttjades därför som slavarbetare under hemska förhållanden innan de dog av svält, sjukdomar, utmattning eller våld.
Förintelsen skiljer sig från andra folkmord i historien på grund av de systematiska, fabriksliknande och statligt organiserade mordmetoderna. Ingen hänsyn togs till individerna och deras ålder eller kön.
Ett tankeexperiment om alla Förintelsens offer13 miljoner människor mördades under Förintelsen. Det är en ofattbar siffra som i texter du läser bara passerar som... enbart en siffra. Men alla dessa offer förtjänar att vara mer än en siffra som ingen kan relatera till. Det är kanske omöjligt att förstå hur många människor siffran 13 000 000 egentligen representerar. Det går heller inte att förstå hur mycket omänskligt lidande alla dessa barn, kvinnor och män fick vara med om innan de mördades. Kom ihåg att alla dessa människor en gång levde precis som du, din familj och dina vänner. För att få en bättre bild av hur många individer siffran 13 000 000 representerar ska vi nu utföra ett litet tankeexperiment: Blunda och föreställ dig en människa – vem som helst – som står precis framför dig och tittar på dig. Personen står längst fram i en oändligt lång kö av människor som sträcker sig så långt du kan se. Alla ska passera genom en port. Du själv har som uppgift att räkna alla människor som passerar. En person kommer att passera varje sekund. Alltså 60 individer – i form av barn, kvinnor och män – varje minut. Du skulle då kunna räkna 3 600 personer i timmen (det går 3 600 sekunder på en timme). På ett dygn (24 timmar) skulle du ha räknat 86 400 människor. I den takten, utan stopp dygnet runt, skulle 604 800 barn, kvinnor och män hinna passera på en vecka. För att räkna 13 000 000 människor skulle du få hålla på dygnet runt i exakt fem månader. Men du skulle ju behöva sova, äta och göra annat också för att orka med. Om du "bara" höll på och räknade 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan (som en normal arbetsvecka) skulle du få hålla på i över 90 veckor. Tänker du sedan in 7 veckors semester varje år, så blir det exakt två års arbete. Det skulle med andra ord ta dig exakt två år (omsatt i normal årlig arbetstid) att räkna 13 miljoner människor i ett tempo med en person per sekund. Men återigen... alla dessa "siffror" var en gång unika människor som du och jag – flickor, pojkar, mammor, pappor och så vidare... Tänk på det här nästa gång du läser om Förintelsens offer så att siffrorna blir något mer än bara en summa. Något liknande får aldrig hända igen.
|
M LÄS MER: Judeförföljelserna och Förintelsen
S LÄS MER: Antisemitismen och Förintelsen (artikelserie)
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
Litteratur:
Stéphane Bruchfeld, Om detta må ni berätta : en bok om förintelsen i Europa 1933-1945, Regeringskansliet, 1999
Peter Longerich, Holocaust – The nazi persecution and murder of the jews, Oxford University Press, 2012
Antony Beevor, Andra världskriget, Historiska Media, 2012
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
