© 2026 SO-rummet.se
The Beatles, ett av världens mest kända och inflytelserika rockband genom tiderna, har sina rötter i den engelska staden Liverpool. Det var där allt började under slutet av 1950-talet.
The Beatles blev viktiga inte bara för sin musik, utan också för ungdomskulturen på 1960-talet. De påverkade mode, frisyrer, film, skivomslag och hur popmusik kunde låta. Deras utveckling visar också hur popband gick från att mest spela live till att använda studion som ett kreativt verktyg.
John Winston Lennon föddes i Liverpool 1940 (d. 1980) och växte upp hos sin moster Mimi. Johns sinne för musik utvecklades tidigt och 1957 startade han det rock & roll-inspirerade bandet The Quarrymen. När bandet spelade på en fest i juli samma år fanns en yngling vid namn Paul McCartney (f. 1942) bland festdeltagarna. Han blev mycket imponerad av bandet, men det var den något äldre John Lennon som gjorde starkast intryck. Efter spelningen blev Paul inbjuden att gå med i bandet, och så blev det. Vid den här tidpunkten spelade Paul McCartney gitarr och det var inte förrän längre fram som han övertog rollen som basist.
Ombord på bussen till skolan pratade Paul varje morgon med den ett år yngre George Harrison (1943-2001). Efter en tid berättade George för honom att han var duktig på att spela gitarr, varefter Paul bestämde sig för att han skulle få träffa de övriga bandmedlemmarna. Paul fick övertala John länge, och han ändrade sig först när George hade spelat upp en låt för dem. ”Det var som fan!” sa John efteråt, och så var saken klar. Bandet bestod då av de fem medlemmarna: John Lennon, Paul McCartney, George Harrison, Pete Shotton samt Ivan Vaughan. De två sistnämnda var klasskompisar till John respektive Paul, men vid tiden för Beatles första resa till Hamburg hade de lämnat gruppen och ersatts av Pete Best som trummis och Stu Sutcliffe som basist.
Namnet The Beatles tog gruppen inte permanent förrän hösten 1960. Under det första halvåret 1960 bytte man namn ett antal gånger. Först från The Quarrymen till The Silver Beats, sedan till The Silver Beetles och därefter till The Silver Beatles, för att slutligen anta namnet The Beatles. Det var Stu Sutcliffe och John Lennon som kom med idén till namnet Beatles. Stu Sutcliffe, som var en mycket begåvad konstnär, valde att stanna kvar i Tyskland när de övriga beatlarna reste hem efter en av sina vändor dit. Sutcliffe dog endast 22 år gammal i en hjärnblödning. Han hade då precis blivit antagen vid stadens konstakademi.
Beatles reste till Hamburg i fem omgångar med början den 17 augusti 1960. Där spelade gruppen på fyra olika klubbar – Indra, Kaiserkeller, Top Ten och All Star – samtliga belägna i den beryktade stadsdelen Reeperbahn. Totalt hann gruppen med drygt 800 timmar på scen i en miljö präglad av alkohol, nattliv och hårt arbete. Slagsmål med publiken var också ofta förekommande. Under en av spelningarna i Hamburg lärde beatlarna känna en trummis i ett annat Liverpoolband, Richard Starkey (f. 1940), mer känd under artistnamnet Ringo Starr. Mellan vändorna till Hamburg spelade Beatles hundratals gånger på den numera klassiska klubben The Cavern i Liverpool.
Efter en av sina spelningar på The Cavern träffade Beatlesmedlemmarna en man vid namn Brian Epstein. Han ägde en skivaffär i Liverpool och erbjöd sig att bli deras manager. Bandmedlemmarna tackade ja till erbjudandet, och det var tur, för Brian Epstein skulle de ha stor nytta av. Som ägare till en skivaffär hade Epstein goda kontakter inom musikbranschen. En av dessa kontakter var skivbolaget Decca Records i London, som han kontaktade och ordnade en provspelning hos. Beatles fick dock inget skivkontrakt med Decca. Chefen för bolaget ansåg nämligen att gitarrgrupper var ute, en åsikt som han bittert skulle komma att ångra. Men Brian Epstein gav sig inte så lätt utan lät spela upp Decca-inspelningarna för George Martin på EMI Records. Martin blev inte direkt imponerad över materialet men han gav Beatles en chans att visa vad de verkligen gick för, och arrangerade därför en provspelning. Provspelningen den 6 juni 1962 gick inte heller perfekt, men den ledde ändå vidare mot ett skivkontrakt. Martin ansåg dessutom att Pete Best inte höll måttet som trummis, och bad därför Brian Epstein att se sig om efter en ersättare. Det var så Ringo Starr kom in i bilden. John, Paul och George hade nämligen inte kunnat glömma honom sedan tiden i Hamburg.
Efter att Beatles första LP-skiva Please Please Me getts ut i början av 1963 växte bandets popularitet allt mer. Med sitt första album fick de också sin första listetta på den brittiska topplistan. Följande år (1964) hade de även kommit etta på den amerikanska topplistan med I Want To Hold Your Hand, She Loves You och Can´t Buy Me Love. I USA var uppslutningen av fansen enorm. När The Beatles gästade det populära tv-programmet Ed Sullivan Show blev tittarsiffrorna enorma. Närmare 73 miljoner amerikaner satt framför tv:n enbart för att se och höra Beatles.
En dag 1964 frågade filmregissören Richard Lester de fyra grabbarna om de inte också ville göra en film om sig själva och sitt hårda turnéliv. Beatlarna gick med på detta och filmen började spelas in. Titeln till filmen fanns då ännu inte. Den kom från uttrycket ”A Hard Day’s Night”, som Ringo Starr lär ha sagt efter en lång arbetsdag. Låten och filmen blev stora framgångar. Filmtiteln gav också namn till Beatles tredje album, som för övrigt var gruppens första med helt egenskrivet material. Året därefter spelade Beatles in sin andra film Help! I juni 1965 meddelade drottningen att de skulle tilldelas den brittiska imperieorden, MBE.
Beatles kom att göra flera USA-turnéer under sin karriär. Det var inför deras sista USA-turné som John Lennons uttalande om att Beatles var ”mer populära än Jesus” väckte stor uppmärksamhet i USA. Resultatet blev att hundratusentals Beatlesskivor brändes och förstördes av troende amerikaner. Efter att John Lennon hade bett om ursäkt minskade kritiken efter hand, men händelsen blev ändå en del av berättelsen om Beatles sista turnéer. I augusti 1966 gjorde gruppen sin sista officiella konsert i Candlestick Park i San Francisco, inför en publik på omkring 25 000. Beatlesmedlemmarnas kommentarer till varför de slutade turnera byggde på deras föreställning om att eftersom de inte kunde höra sig själva, så kunde de inte heller utvecklas och nyskapa.
Nyskapande blev de genom att i slutet av 1966 gå in i studion och påbörja inspelningarna av sin kommande skiva Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Skivan som släpptes följande år, räknas som en milstolpe i musikhistorien, och för första gången någonsin kunde man läsa låtarnas texter på baksidan av skivomslaget. Vid tiden för Sgt. Pepper experimenterade flera i gruppen med psykedeliska idéer och nya ljud i studion. LSD var också en del av 1960-talets drogkultur, men bör inte göras till hela förklaringen till albumets musik. Den mest återhållsamme av dem var Paul, och det var han som såg till så att någonting blev gjort. John Lennon skrev Lucy in the Sky with Diamonds och hans utsvävningar visade inga gränser. En dag lät han måla om sin Rolls Royce i psykedeliska färger, ett tilltag som fick talesmannen för Rolls Royce att gå i taket!
Efter att Beatles firat triumfen med Sgt. Pepper började motgångarna komma. I ett försök att hitta nya andliga idéer begav sig John, Paul, George och Ringo i augusti 1967 till Bangor i Wales för att lyssna på den indiske läraren Maharishi Mahesh Yogi. Väl där fick de det sorgliga beskedet att deras manager Brian Epstein hade dött av en överdos tabletter. Bara en kort tid därefter beslutade Beatles sig för att spela in ännu en film, fast denna gång en tv-film. Magical Mystery Tour var namnet på denna mycket ovanliga tv-film, som hade en lös och experimentell handling. Låtarna från filmen släpptes på en dubbel-EP med samma namn (LP i USA). Idén till konceptet hade Paul McCartney fått genom en resebyrå som anordnade bussresor från London till Blackpool. Resan gick ut på att bli så full som det bara var möjligt, så att själva resan blev ett minne blott. Både filmen och skivan sågades av kritikerna, som menade att den hörde hemma på ett dårhus.
Året efter Brian Epsteins död, 1968, startade Beatles ett eget bolag som de döpte till Apple, med ett grönt äpple som symbol. Meningen med bolaget var att helt okända musiker skulle få en hjälpande hand. Beatlesmedlemmarna var emellertid musiker och inga affärsmän, varför Apple gick med stora ekonomiska förluster. Intressant att notera är dock att bolaget existerar än idag. Gruppen tog några månader ledigt från musiken och flög till Indien för att meditera med Maharishin Yogi. I Indien skrev de låtar som Blackbird och O Bla Di O Bla Da som samma år gavs ut på dubbel-LP:n The Beatles, även kallad The White Album. Väl hemma skrev Paul McCartney låten Hey Jude, som spelades in på tre timmar och släpptes som singel med låten Revolution som b-sida.
I slutet av 1968 skilde sig John Lennon från sin fru Cynthia, som han hade en son med. Året därpå gifte han sig med den japanska konstnären Yoko Ono, som han hade träffat två år tidigare. John och Yoko skulle leva ett synnerligen märkligt liv tillsammans. Var än John gick, gick också Yoko. Hennes ständiga närvaro i studion uppfattades av de övriga Beatlesmedlemmarna som mycket påfrestande. Detta var också en av anledningarna till varför gruppen splittrades. En annan anledning var att bandmedlemmarna inte kunde komma överens om vem som skulle bli deras nya manager samt att deras bolag Apple gick med stor ekonomisk förlust.
I januari 1969 gjorde Beatles sitt sista offentliga liveframträdande tillsammans, på taket till Apples kontor på Savile Row i London. Framträdandet som var en del i en kommande film, stoppades av polisen som fått in klagomål från arga grannar i området. Medverkade gjorde också keyboardisten Billy Preston. Paul McCartney skrev låten Let It Be som även fick ge namn till gruppens sista album. Skivan släpptes 1970 som deras sista, men den spelades in i januari 1969 före deras egentligen sista skiva, Abbey Road, som släpptes i september 1969. Abbey Road är gatunamnet i London som för alltid kommer att förknippas med Beatles. Här låg nämligen, och ligger fortfarande, EMI:s studio där gruppen spelade in flertalet av sina skivor. På det numera klassiska skivomslaget ser man Beatlesmedlemmarna gå över övergångsstället på Abbey Road. I april 1970 upplöstes The Beatles. Bara tio år efter splittringen, den 8 december 1980, blev John Lennon skjuten till döds utanför sitt hem i New York, dit han och Yoko hade flyttat. George Harrison dog i cancer 2001.
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Hunter Davis, The Beatles Book, Ebury press, 2019
Ian MacDonald, En revolution i huvudet. The Beatles inspelningar och 60-talet, Bo Ejeby Förlag, 2017
Mark Lewisohn, The Beatles – All these years ago, Little, Brown & Company, 2013
FÖRFATTARE
Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli
Här nedan hittar du material som kan relateras till The Beatles.
© 2026 SO-rummet.se
Kort artikel och boktips på Historiska Medias webbplats där du kan läsa om när skivbolaget Decca nobbade The Beatles. ”Nej Mr Epstein, jag tänker inte göra en skiva med de där killarna”, sa Dick Rowe och skakade på huvudet. ”Varför inte det?” undrade Brian Epstein som inte trodde sina öron. ”För att de låter alldeles för mycket som Shadows”, svarade skivbolagsdirektören...
Artikel i tidningen Populär Historia där Sara Griberg berättar om the Beatles. Före genombrottet spelade bandet flera timmar varje kväll på en krog i Hamburg. När de var tillbaka i Liverpool kom framgångarna.
Historia om några av 1900-talets kända och ökända personer och deras levnadsöden.
Efterkrigstidens huvudlinjer och viktiga händelser (1945-1991). Efterkrigstiden var en period av stora politiska...
