På 600-talet e Kr började serber vandra in från dagens Ukraina och på 1100-talet samlade Stefan I från Nemanja-dynastin de olika serbiska klanerna i en stat.
I detta medeltida Serbien, som kom att omfatta stora delar av Balkan, var Kosovo administrativt och kulturellt centrum. Kring denna historiska guldålder, då bland annat hundratals kyrkor och kloster byggdes, kom en rad myter att uppstå och Kosovo kom att ses som serbernas kulturella och nationella vagga. För den serbiska nationalkänslan har Kosovo alltid spelat en stor roll.
Turkiskt välde
I slutet av 1300-talet började de muslimska osmanerna (turkarna) lägga under sig stora delar av Balkan. Slaget vid Trastfältet i Kosovo 1389 blev början till en femhundraårig turkisk dominans i området.
Ett serbiskt försök till uppror i slutet av 1600-talet, uppmuntrat av de österrikiska habsburgarna, misslyckades och ett stort antal serber lämnade Kosovo, samtidigt som albaner flyttade in.
Efter Balkankrigen 1912–1913, då det osmanska väldet slogs tillbaka, fick albanerna sin egen stat, Albanien. Vid denna tid bestod befolkningen i Kosovo av en fjärdedel serber och tre fjärdedelar albaner. Kosovoalbanerna hade hoppats att Kosovo skulle få tillhöra den nya albanska staten, men Serbien återtog kontrollen över Kosovo, som därmed också blev en del av det jugoslaviska kungarike som upprättades 1918 efter första världskrigets slut.
Mellan 1918 och 1929 var Kosovo genom Serbien en del av "Serbers, kroaters och sloveners kungadöme" under Serbiens regent Aleksandar Karadjordjevic. Spända förhållanden rådde inom riket, framförallt mellan serber och kroater. När landet stod på randen till inbördeskrig upplöste kung Aleksandar parlamentet 1929. Författningen sattes ur spel och kungen gjorde sig själv till diktator. Samtidigt döptes landet om till Kungariket Jugoslavien (jugo = syd). En period av ekonomisk nedgång, ökade politiska motsättningar och tilltagande våld följde.
Blir en del av Jugoslavien
Under andra världskriget annekterades Kosovo av Albanien, som ingått en personalunion med det fascistiska Italien. Efter kriget blev dock Kosovo en självstyrande provins inom Serbien i det socialistiska Jugoslavien, som upprättades av Josip Broz (Tito).
Tito gick till en början i sovjetledaren Josef Stalins spår. Landet fick en författning som byggde på den sovjetiska grundlagen från 1936 och kommunistpartiet var enda tillåtna politiska kraft. All opposition undertrycktes och stora delar av näringslivet förstatligades. Så småningom kom dock Tito på kollisionskurs med Stalin och 1948 uteslöts Jugoslavien ur den kommunistiska gemenskapen. Tito tvingades då vända sig till väst. Han lade om inrikespolitiken och lät decentralisera det ekonomiska beslutsfattandet (bland annat genom självförvaltningssystem på fabrikerna). Jugoslavien fick också omfattande ekonomisk och militär hjälp från USA och andra västländer.
I Kosovo skärptes motsättningarna under den serbiska administrationen. Regeringen i Belgrad fruktade att albanerna i Kosovo sympatiserade med regimen i Albanien. För att kontrollera den albanska befolkningen gavs alla nyckelposter till serber eller montenegriner vilket fick albanerna att känna sig som andra klassens medborgare.
