Folkvandringstiden varade mellan 350-600 e.Kr och är en kortare epok i europeisk historia då åtskilliga folkgrupper förflyttade sig till nya bosättningsområden. Perioden utgör också en övergång från antiken till medeltiden.
Folkvandringarna skedde ofta långsamt
Folkvandringarna var sällan snabba förflyttningar av hela folkgrupper. En stor del av migrationen (in- och utvandringen) gick istället långsamt och i flera etapper. De främsta orsakerna till folkvandringarna var sannolikt överbefolkning och krig.
När ett folk som letade efter ny mark att odla hade brutit upp från sitt hemland och slagit sig ned i nya områden blandades de i regel upp med dem som redan bodde där. Gränserna mellan olika områden och folk har på så vis vanligen förskjutits steg för steg (se karta).
Folkvandringarna kunde också vara erövringståg
Men folkvandringarna kunde också vara stora krigsföretag. Dessa folkvandringar leddes av de styrande i samhället som sökte mer makt och rikedom. De förde med sig stora delar av sina folk för att finna ny mark på andra ställen. Men många inom de olika folkgrupperna stannade också kvar vid de gamla bosättningarna och fortsatte bruka jorden. Det var ovanligt att hela folkgrupper bröt upp från sitt gamla land.
Flyktingvågor ledde till romarrikets fall
Folkvandringarna ökade under slutet av 300-talet efter att hunnerna, som var ett asiatiskt mongolfolk, trängde in i Europa. De germanska folkstammarna utsattes därmed för stort tryck och pressades in över det försvagade västromerska rikets gränser. Följden blev så småningom att det västromerska riket kollapsade och delades upp i ett antal nya germanska statsbildningar.
Stora delar av den romerska kulturen övertogs i regel av de nya germanska härskarna och kom på så vis att leva kvar i Europa även efter det västromerska rikets upplösning vid slutet av 400-talet.
Av de nya germanska rikena som uppkom skulle frankernas och anglosachsarnas riken visa sig få störst betydelse för Europas efterföljande historia.
Kritisk granskning av folkvandringarna
Svårtolkade benämningar
Det är romarna som inför begreppen ”germaner, kelter, galler” när de vill skapa ett slags ordning och reda på norra Europa. Det är också de som namnger olika grupper av germaner. ”Germanien” blir främst en beteckning på området öster om Rhen och norr om Donau, d.v.s. de av romarna nästan outforskade trakterna bortom imperiets gränser, ”limes”. Har placerar de sachsare, angler, langobarder, rugier, gautoner, burgunder, vandaler, markomanner, ostrogoter, visigoter etc. i var sina områden. Vad dessa olika människor själva räknade sig som och kallade sig vet vi inte. Men efterhand anpassade de sig till de romerska benämningarna.
Vandrande folk eller härjande rövarband
Att hela befolkningar bröt upp ett visst år – till exempel beroende på missväxt och svält – för att vandra in i romerska riket verkar osannolikt. Men att familjer och släkter och ibland större grupper fattade egna beslut och sökte sig till bördigare områden förekom säkert. Denna migration kunde ske under tiotals eller hundratals år, kanske från karga skogsområden nära Östersjön till bördiga slätter norr om Svarta havet. Och då blandades språk och grupper i ett slags smältdegel. Så måste ha skett också i de områden som vi nu kallar Frankrike, Spanien och Portugal.
Moderna forskare har blivit alltmer ense om att det var härjande rövarband med blandad sammansättning som stod för ”folkvandringarna”. Vad som krävdes var en militär organisation och en eller flera starka ledare som kunde hålla samman trupperna, bland annat med löften om de rikedomar deltagarna skulle vinna.
Många germaner rörde sig fram och tillbaka över gränsfloderna Rhen och Donau. Ofta tog de tjänst som soldater i den romerska armen. Andra var handelsmän som bytte skinn, bärnsten, honung m.m. mot romarnas glaskärl, guldföremål, vapen och vin. Hårt ansatta romerska kejsare slöt avtal med germaner bosatta närmast utanför gränserna, att de mot vissa förmåner skulle försvara gränserna mot anfall. De kallades ”foederati”. Allt detta sammantaget ledde till att germanerna hade goda kunskaper om vad som fanns att hämta i det romerska riket.
När det gäller visigoterna, västgoterna, kan det finnas skäl att tala om folkvandring – med krigare, kvinnor och barn. Dels beroende på flykten undan skoningslösa hunner, dels beroende på att på att deras kung Alarik av kejsar Honorius år 403 fick tillstånd att slå sig ner i Gallien och Spanien med full äganderätt till området. Där skapades ett västgotiskt rike som åtminstone i Spanien fanns kvar in på 700-talet. Och detta kunde knappast ha skett om inte kvinnor och barn följt med på ”folkvandringen”.
Fler oklarheter
Orden ”german” och ”got” är båda mycket oklara ifråga om betydelse och ursprung. Att goterna skulle vara ättlingar till svenska götar och gutar (från Gotland) eller danska jutar – det kan vi glömma. En tänkbar förklaring till att goter först omtalas i området vid floden Weichsel (kallat Gothiscandsa) och sedan vid Dnjepr kan vara att man under antiken kallade människor som bodde vid flodmynningar för just ”goter”. (Ordet ”Gotland” betyder ”det källrika landet.) Tacitus, Plinius den äldre, Cassiodorus och Jordanes, som skrivit om germaner har byggt på äldre skildringar – som de nog litat för mycket på. Troligen har de också intervjuat resenärer och militära befälhavare som stött samman med germaner. Ändå begår de stora misstag, som exempelvis Jordanes när han blandar samman goter och geter (en helt annan stam) och kallar sin bok ”Getica”.
Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Bergström m.fl., Alla tiders historia, Gleerups, 1995
Hugo Montgomery, Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr, Almqvist & Wiksell, 1995
William J Duiker, World History: To 1500, Thomson/Wadsworth Publishing, 2006
Patrick Bruun, Bra Böckers världshistoria, del 3 – Asien möter Europa, Bokförlaget Bra Böcker, 1983
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.) och Hans Thorbjörnsson, medförfattare till Prio Historia, Sanoma Utbildning
Faktarutan är skriven av Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Kartor
