I en diktatur försöker makthavarna ofta kontrollera vad människor får veta och säga. Det kan ske genom censur, propaganda och övervakning.
Diktaturer uppstår många gånger efter att ett politiskt parti eller militären tagit makten och avsatt den sittande regeringen.
En diktatur behöver inte alltid börja med en våldsam statskupp. Ibland kan ledare komma till makten genom val och sedan steg för steg försvaga demokratin. De kan till exempel begränsa pressfriheten, påverka domstolarna, ändra vallagar eller göra det svårt för oppositionen att arbeta. På så sätt kan ett land bli allt mindre demokratiskt utan att förändringen sker på en gång.
I diktaturer prioriteras statens behov och intressen framför individens.
Begreppet diktatur användes från början inom den romerska republiken då man vid särskilda tillfällen – när undantagstillstånd rådde inom riket, till exempel vid krig eller uppror – utsåg en diktator som fick totala maktbefogenheter att styra upp och reda ut situationen under en begränsad tid (högst sex månader). Genom att låta en diktator bestämma själv riskerade man inte att hamna i dödläge på grund av politisk oenighet.
Under 1900-talet har det funnits diktaturer på nästan alla världens kontinenter. Mest kända är den fascistiska diktaturen i Italien under Benito Mussolini, den nazistiska i Tyskland under Adolf Hitler, den kommunistiska i Sovjetunionen under Lenin och Stalin m.fl., den kommunistiska i Kina under Mao Zedong och den kommunistiska i Nordkorea under Kim Il Sung och Kim Jong Il (och sedan 2012 Kim Jong Un).
Även i en rad andra länder har folket under kortare eller längre tid styrts av diktatur, som till exempel: Brasilien, Chile, Filippinerna, Grekland, Haiti, Irak, Iran, Kambodja, Portugal, Rumänien, Somalia, Spanien, Uganda och Zaire.
Den demokratiseringsvåg som startade i Östeuropa i slutet av 1980-talet i samband med Sovjetunionens sönderfall, förde med sig att en rad stater – även utanför Europa – övergick från diktatur till demokrati.
Idag finns fortfarande många auktoritära stater i världen. En del diktaturer har val och parlament, men i praktiken styrs landet ändå av en liten maktgrupp och oppositionen har små möjligheter att påverka. Renodlade diktaturer är mycket ovanliga, men förekommer, bl.a. i Nordkorea (se karta).
Diktaturer kan se olika ut, men de har en viktig sak gemensamt: makten är samlad hos en person, ett parti eller en liten grupp som folket inte fritt kan avsätta. Därför saknas ofta sådant som fria val, fri press, oberoende domstolar och skydd för mänskliga rättigheter. Att förstå vad diktatur innebär gör det också lättare att förstå varför demokratiska rättigheter behöver skyddas.
"Demokratiska" val som kulissDet är lätt att tro att ett land är demokratiskt bara för att invånarna får rösta. Men även diktaturer kan ordna val och ha både parlament och flera kandidater. Oppositionen kan samtidigt vara förbjuden, hotad eller hindrad från att bedriva en riktig valkampanj. Makthavarna kan dessutom kontrollera medierna och påverka valresultatet. Valet finns då mest på pappret. Nordkorea är ett tydligt exempel. Där finns bara en kandidat på valsedeln, och nästan alla invånare uppges rösta. Valen är dock inte fria och ger inte befolkningen någon verklig möjlighet att byta ut landets ledare. De fungerar istället som en demokratisk fasad. Ryssland och Kina visar två andra sätt att styra utan fria och rättvisa val. I Ryssland hålls val med flera kandidater, men oppositionen och oberoende medier har motarbetats eller tystats. Det gör det mycket svårt att utmana dem som redan har makten. Kina är en enpartistat där kommunistpartiet styr och någon fri politisk konkurrens om landets högsta makt inte tillåts. Länderna har olika politiska system, men i båda fallen saknar invånarna en verklig möjlighet att genom fria val byta ut de högsta ledarna. En bra kontrollfråga är därför om de styrande kan förlora valet och fredligt lämna över makten. Om svaret är nej, räcker det inte med valurnor, valsedlar och ett parlament för att landet ska vara en demokrati. |
S LÄS MER: Demokratiska system och olika statsskick
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
David Held, Demokratimodeller: från klassisk demokrati till demokratisk autonomi, Daidalos, 1997
Anthony Giddens, Sociologi, Studentlitteratur, 2003
Bra Böckers lexikon 2000, band 6, Bra Böcker AB, 1996
https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R--2338--SE
https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/nordkorea/demokrati-och-rattigheter/
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)