874 blev norrmannen Ingólfur Arnarson förste nordbo att bosätta sig på Island. Han byggde en gård vid Reykjavík (Rökviken). Därmed inleddes den så kallade landnamstiden, då landet togs i besittning av norrmän. Eftersom Norge vid den här tiden förenades till ett rike under Harald Hårfagre valde många norska stormän att utvandra till Island.
Island ansluts till Norge
Landnamstiden räknas fram till 930, då islänningarna antog en gemensam lag efter norsk förebild. Från och med detta år hölls ett gemensamt ting, alltinget, varje sommar vid Thingvellir öster om Reykjavík. Alltinget var lagstiftande och dömande, medan den verkställande makten låg hos de lokala hövdingarna, godarna.
År 1000 beslöt alltinget att islänningarna skulle anta kristendomen som officiell religion, även om de tilläts utöva sin gamla asatro i det tysta. Därmed lyckades man förhindra att nydöpta kungar i det övriga Norden startade korståg mot Island för att frälsa själar och driva in skatter.
Island var en fristat fram till 1262, då alltinget beslöt sig för att ansluta landet till Norge. Ön hade då genomgått inbördeskrig mellan de mäktigaste stormännen, landet var drabbat av epidemier och missväxt, och jordarna överbetades. Fisket ersatte jordbruket som viktigaste näring, men islänningarna var beroende av norska fartyg för fiskexport och annan handel.
Island behöll ett stort mått av självstyre under unionen med Norge. Kyrkan fick under denna tid en stark maktposition.
Personalunion med Danmark
År 1380 knöts Norge och därmed också Island till Danmark i en personalunion, den blivande Kalmarunionen som senare också kom att innefatta Sverige. När unionen slutgiltigt upplöstes blev Island och Norge från 1536 danska lydriken.
Då danskarna började genomdriva reformationen på Island stötte de på hårt motstånd. Katolicismen besegrades först sedan den danske kungen Kristian III år 1550 låtit avrätta den mäktige biskopen i Hólar, Jón Arason och två av dennes söner. Stora jordegendomar som tillhört kyrkan lades under den danska kronan.
Efter reformationen blev Island i det närmaste en koloni till Danmark. Alltinget reducerades efter hand till en illa fungerande domstol. 1602 förbjöd kung Kristian IV all handel med Island med undantag för vissa köpmän som betalade för licenser från danska kronan. Monopolet blev förödande för den isländska ekonomin med dess starka beroende av fiskexporten. Till detta kom en klimatförsämring, ”lilla istiden”. Under 1700-talet minskade befolkningen till följd av nödår och epidemier. Handelsmonopolet upphävdes först 1854.