Nationalismen i Latinamerika har ofta riktat sig mot det amerikanska inflytandet och väckt revolutionära strömningar, särskilt vid universiteten. Sonen till en rik godsägare studerade juridik vid universitetet i Havanna. Där fanns många med honom som upprördes av USA:s stora ekonomiska inflytande på Kuba, inte minst inom sockerindustrin.
Studenten hette Fidel Castro. Uppe i bergen samlade han sin armé av skäggiga revolutionärer. En av dem hette Che Guevara, läkare från Argentina och en framtida kultgestalt för generationer av radikala ungdomar. Alla var fast beslutna att störta den korrumperade diktatorn Batista, vars regim hade nära ekonomiska och politiska band till USA och under perioder fick amerikanskt stöd.
Nyårsafton 1958 var detta frihetskrig över. Inom två år hade Castros regering nationaliserat den jord och de industrier som ägts av amerikanska företag.
Nu började problemen. Sockret måste säljas, för Kuba behövde olja och maskiner. Regeringen i USA blockerade Kuba. Då vände sig Castro till Sovjetblocket. Många menar att USA drev honom i armarna på Sovjetunionen, som förtjust såg chansen att komma in på Förenta staternas bakgård. Vad som sedan hände hör till det allra farligaste i kalla krigets historia.
Motsättningarna mellan maktblocken blev livsfarliga. År 1961 stödde USA ett misslyckat invasionsförsök vid Grisbukten, där exilkubaner försökte störta Castro. Året därpå placerade Sovjetunionen kärnvapenrobotar på Kuba. Det ledde till Kubakrisen, då världen under några dramatiska dagar befann sig mycket nära ett kärnvapenkrig.
Kuba utvecklades till en socialistisk enpartistat med ofrihet och förföljelse mot dem som tyckte annorlunda, men var samtidigt en beundrad förebild för de fattiga i många andra latinamerikanska länder. Revolutionen ledde också till stora satsningar på bland annat utbildning och sjukvård, samtidigt som politiska motståndare förföljdes och möjligheterna att öppet kritisera regeringen begränsades kraftigt.
När Fidel Castro på grund av ålder och sjukdom lämnade ledarskapet gick makten vidare inom det kommunistiska system som hade byggts upp efter revolutionen. Kuba har sedan dess fortsatt att vara en socialistisk enpartistat där kommunistpartiet har den politiska makten och oppositionen saknar möjlighet att konkurrera om regeringsmakten i fria val. På så sätt lever den politiska ordning som växte fram efter revolutionen fortfarande kvar, även om ledarna har bytts ut.
Men vad hände med Che Guevara efter revolutionen? Medan Fidel Castro stannade kvar på Kuba för att leda landet valde Che en annan väg. Han ville sprida revolutionen till fler länder och lämnade Kuba 1965. Efter ett misslyckat försök att stödja en gerillarörelse i Kongo reste han till Bolivia. Där försökte han starta ett nytt gerillakrig, men fick svagt stöd från lokalbefolkningen. Den 8 oktober 1967 tillfångatogs han av bolivianska soldater och avrättades dagen därpå.
Följder av den kubanska revolutionenNär Fidel Castro tog makten på Kuba 1959 och landet efterhand närmade sig Sovjetunionen, ökade kommunistskräcken i både USA och Central- och Sydamerika. Kalla kriget fick fäste i Latinamerika. Den kubanska revolutionen inspirerade vänster- och gerillarörelser i flera latinamerikanska länder. Samtidigt blev USA alltmer inriktat på att förhindra att fler regeringar i regionen närmade sig kommunismen. Under 1960- och 1970-talen tog militären makten i bland annat Brasilien, Argentina, Uruguay och Chile. USA hade nära relationer med flera antikommunistiska regimer och gav i olika perioder ekonomiskt eller militärt stöd. Vänsteranhängare och andra politiska motståndare mördades i tiotusental, ofta av militärregimernas säkerhetsstyrkor eller speciella ”dödsskvadroner”. Tortyr och våldtäkter användes för att offren skulle ange sina kamrater. I flera av diktaturerna fördes människor bort och mördades utan att deras anhöriga fick veta vad som hade hänt. Argentina, Brasilien, Chile, Uruguay, Paraguay och Bolivia samarbetade dessutom i Operation Condor för att spåra och bekämpa politiska motståndare över nationsgränserna. Även i Centralamerika blev kalla krigets motsättningar mycket våldsamma. USA stödde under olika perioder regeringar och väpnade grupper som bekämpade vänsterrörelser och revolutionära regeringar, medan Sovjetunionen och Kuba stödde flera vänsterorienterade rörelser. Lokala konflikter om fattigdom, jordägande, diktatur och politiskt inflytande vävdes därmed samman med stormakternas kamp under kalla kriget. Fattigdom, klasskillnader, diktatur och valfusk har stört Latinamerika sedan 1800-talet. Men vid slutet av 1900-talet, diktatorernas och massmordens århundrade, fick demokratin äntligen insteg i de latinamerikanska staterna. Många av militärdiktaturerna ersattes under 1980- och 1990-talen av demokratiskt valda regeringar. På Kuba behöll kommunistpartiet däremot sitt maktmonopol. Revolutionen hade störtat Batistas diktatur, men ledde efterhand till ett nytt auktoritärt politiskt system som fortfarande består. |
82 män seglade mot Kuba för att störta en diktatorDen 25 november 1956 lämnade den lilla motorbåten Granma Mexiko med 82 revolutionärer ombord. Bland dem fanns Fidel Castro, hans bror Raúl och Che Guevara. Färden var riskfylld redan från början. Båten var byggd för betydligt färre människor och var så överlastad att resan gick långsammare än planerat. Dåligt väder och motorproblem gjorde situationen ännu värre. Den 2 december nådde rebellerna Kuba, två dagar senare än planerat. De gick dessutom i land på fel plats, i ett svårtillgängligt område med mangroveträsk. Batistas soldater var snart efter dem. Några dagar senare överraskades revolutionärerna av regeringstrupper och gruppen splittrades. Många dödades eller tillfångatogs. Fidel och Raúl Castro, Che Guevara och ett mindre antal andra lyckades ta sig undan och söka skydd i Sierra Maestra-bergen. Situationen såg närmast hopplös ut, men de överlevande byggde efterhand upp en ny gerillastyrka. De fick hjälp av motståndare till Batista och rekryterade fler soldater. Drygt två år efter den katastrofala landstigningen hade deras rörelse bidragit till att störta regeringen. Granma blev senare en så stark symbol för revolutionen att en kubansk provins och kommunistpartiets stora dagstidning fick namn efter båten.
|
S LÄS MER: Kubas historia
M LÄS MER: Kalla kriget
M LÄS MER: Kubakrisen
M LÄS MER: Che Guevara
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
Litteratur:
Jon Lee Anderson, Che Guevara – fosterlandet eller döden 1959-1967, Leopard, 2002
Herbert L Matthews, Castro – en politisk biografi, Norstedts, 1970
FÖRFATTARE
Text: Hans Thorbjörnsson, läromedelsförfattare
