Hade du velat leva under 1400-talet?
Det fanns mycket att känna skräck för i Sverige under medeltiden, helvetet till exempel. Målningar i kyrkans tak visade hur syndarna brinner i den eviga elden. Djävulen med horn och svans ser förnöjd på. Man vågade inte kalla honom vid namn, för då kom han. Man sa Hin (den) Onde i stället, eller bara Hin.
Kyrkans uppgift var att visa människorna vägen till himlen. Men kyrkan skyddade också. Klockorna skrämde bort troll och demoner. De heliga relikerna – ben och annat som tillhört helgonen – hade undergörande kraft. Lunds domkyrka hade flest reliker i Norden. Där fanns Jungfru Marias särk (kvinnolinne). Den hjälpte kvinnor som skulle föda. Danska drottningen lånade den. Förlossningar motsågs med fruktan. Inte sällan ledde de till döden.
Helgonen kunde göra underverk. En treårig gosse kom under ett hölass. Två hjul gick över honom. Gråtande bar fadern in det livlösa barnet. Då kom han att tänka på Sankte Erik i Uppsala. Han bad med övertygelse och gav löften. Och se, gossen blev helbrägdad (återställd, frisk) till alla lemmar och levde sedan länge. Fadern har själv vittnat om detta.
Sankte Erik var möjligen kung under en kort tid på 1100-talet. Han blev ihjälslagen i eller utanför kyrkan i Uppsala. Eriksätten framställde honom som mycket religiöst och moraliskt högtstående.
De spetälska var många. De hade bulor på kropp och ansikte och de stank. För dem inrättade kyrkan hospital, dit de fördes med tvång. Tjugo sådana fanns i Sverige. Där hölls de sjuka isolerade tills de dog. En matordning finns bevarad. De fick fläsk, rökt oxkött, sill, torkad torsk och gädda i fastan, bröd av korn och vetebröd, söt och sur mjölk att dricka.
Vanligt folk åt ofta gröt, välling och soppor. Rågbröd förekom mycket. Tunnbröd av korn tålde att lagras i åratal – viktig eftersom skörden kunde slå fel så där vart tredje år. Rovor och kål, bär, vildäpplen och andra vilda växter gav tilltugg. Köttet och fisken betydde mycket och åts nästan alltid saltad eller torkad. Kokning var vanligare än stekning. På slättbygderna förekom höns och ägg. Sommarens överskott på mjölk sparades i form av surmjölk, ost eller saltat smör. All den salta maten krävde drycker – stora mängder öl, för de fattiga vatten eller avkok på bär och vilda äpplen.
Det var kvinnorna som lagade maten, som skötte hemmet, som uppfostrade barnen, som sydde kläderna. Säkert skötte de också djuren och deltog i arbetet på åkrarna. I folkets vardagsliv stod de därmed i centrum, fast de inte kallades till riksmöten, inte yttrade sig vid tingen och inte deltog i krigstågen.
Skogar, ängar, lite åker, stora ödemarker och stigar att färdas på. Det var Sverige under medeltiden. Barn föste djuren till bete i skogen. Där fanns också björn och varg.
I byn tydde sig de små gårdarna till varandra. Gårdarna var grå med torvtak. De bildade en fyrkant runt gårdstunet, som en liten fästning. Inne rådde dunkel. Elden på härden och talgljus spred ljus. Bäddarna var korta, man sov nästan sittande, hö eller halm att ligga på och en skinnfäll att krypa under. I den fanns lopporna som spred spetälskan.
Vidskepelsen var stor. Gastarna ropade i skymningen. En häxa kunde sitta på en grind som gnisslade. När kon endast gav en liten mängd mjölk trodde man att en gumma med trollhare tjuvmjölkat den. Blev hon fast, kunde hon stenas. Så står det i Dalalagen.
