Några av Vanuatus öar har varit bebodda i minst 3 000 år. En spansk-portugisisk expedition upptäckte 1606 den största ön och gav den namnet Espiritu Santo.
Först under andra hälften av 1700-talet besöktes öarna åter av européer, som fransmannen Louis Antoine de Bougainville och engelsmannen James Cook. Den senare gav ögruppen namnet Nya Hebriderna. På 1800-talet kom brittiska och franska missionärer samt skrupelfria köpmän och värvare, blackbirders, som med list och tvång förde bort tusentals öbor till plantagearbete i Fiji, Nya Kaledonien och Australien.
Från 1880-talet började de annars rivaliserande kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike samarbeta för att ”skapa ordning”. Efter hand enades de om ett unikt arrangemang: Nya Hebriderna blev en koloni som styrdes gemensamt av fransmän och britter. Detta så kallade kondominium varade från 1906 fram till självständigheten 1980. Vardera kolonialmakten ansvarade för sina landsmän, och i praktiken dubblerades hela samhällsmaskineriet: rättsväsen, skolor, förvaltning, etc. Länge gällde dock kolonins författning endast för européerna, medan melanesierna betraktades som statslösa. Ekonomin dominerades av franska plantageägare, medan de flesta missionärer var britter.
Läs i Landguiden om Vanuatus historia från 1945 och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
