Folken i tre områden vid foten av Gotthardmassivet gick 1291 samman i ett edsförbund för att skydda sig mot övergrepp och anspråk utifrån. Det räknas som staten Schweiz tillkomst. Edsförbundet kom efter hand att omfatta fler kantoner (delstater). Efter ett inbördeskrig vid mitten av 1800-talet antogs en ny grundlag som slog fast att Schweiz var en förbundsstat med stark ställning för kantonerna. Därefter har stor stabilitet präglat landet som lyckades hålla sig utanför 1900-talets båda världskrig.
De äldsta fynden av mänskligt liv i Schweiz härrör från äldre stenåldern, och från omkring 4000 f Kr under yngre stenåldern står det klart att människorna som levde i området kunde bruka jorden.
Århundradena f Kr levde keltiska folkstammar på schweizisk mark. Den största stammen var helvetierna, som gett landet dess latinska namn Helvetia. Strax före Kristi födelse ingick landet i det romerska riket. På 400-talet e Kr invaderades det av germanska burgunder och alemanner, för att senare införlivas med det frankiska riket. I början av 1000-talet erövrades området av det tysk-romerska imperiet, där olika feodala furstar tävlade om inflytande och territorium.
På 1200-talet blev Gotthardpasset i Alperna framkomligt, en ekonomiskt och strategiskt viktig passage som snabbt gjorde området intressant för makter i omvärlden. Samtidigt utnyttjade olika småfurstar befolkningen i krig och tyngde den under skatter. Folken i Schwyz, Uri och Unterwalden (Nidwalden) vid foten av Gotthardmassivet gick 1291 samman i ett edsförbund för att skydda sig främst mot ätten Habsburgs anspråk och övergrepp. Detta räknas som staten Schweiz födelse, och den 1 augusti firas som landets nationaldag till minne av de tre urkantonernas enande.
Från denna tid kommer också legenden om Wilhelm Tell, frihetshjälten som enligt berättelsen blev tvingad av en habsburgsk fogde att med båge och pil skjuta ett äpple från sin sons huvud. Tell tog hämnd genom att döda fogden och starta ett bondeuppror. Tell har sannolikt aldrig existerat, men schweizarna besegrade habsburgarna i flera slag och i slutet av 1400-talet hade Edsförbundet frigjort sig från det tysk-romerska riket. I början av 1500-talet försökte schweizarna erövra delar av norra Italien, men efter ett svårt nederlag i slaget vid Marignano 1515 höll de sig utanför storpolitiken. Tankar på neutralitet började växa fram. Edsförbundet hade nu vuxit och omfattade ytterligare tio kantoner.
Under krigen hade schweizarna gjort sig ryktbara som dugliga soldater, och schweiziska trupper var en tid Edsförbundets största exportvara. Särskilt Frankrike hyrde legosoldater i Schweiz. Under franska revolutionen 1789 lär schweizergardet ha varit det sista som försvarade kungafamiljen i Paris. Än i våra dagar finns en rest av dessa förband kvar i form av det schweizergarde som är Vatikanstatens militära styrka och skyddar påven.
1500-talets Schweiz präglades annars av reformationens stora män Jean Calvin och Huldrych Zwingli. Under motreformationen, då reformationen trängdes tillbaka i Europa och den katolska kyrkan förföljde dem som inte hade den rätta tron, flydde många protestanter till Schweiz från de katolska grannländerna. Bland dem fanns skickliga hantverkare som gav impulser åt till exempel den schweiziska ur- och metallindustrin.
Under 1700-talet inleddes en försiktig industrialisering med framställning av bland annat tyg och urverk. Motsättningarna skärptes mellan stad och landsbygd och mellan olika samhällsklasser. Franska revolutionsidéer vann anklang även i Schweiz, med oroligheter som följd. 1798 gick franska trupper under Napoleon över gränsen in i ett försvagat Edsförbund. Med hjälp av schweiziska republikaner upprättades den centralistiskt styrda "Helvetiska republiken" (latinets Confoedaratio helvetica, vilket ger landet dess internationella förkortning CH). Edsförbundet återupprättades visserligen av Napoleon 1803, men Schweiz förblev fram till 1813 i praktiken en fransk lydstat.
Vid Wienkongressen 1814–1815 erkändes Schweiz som en självständig stat och efter sekler av krig stadfästes landets neutralitet. Edsförbundet hade nu utvidgats med bland annat de franskspråkiga kantonerna i väst samt Ticino och Graubünden. Förbundets kantoner fick ökat självstyre och rätt att ingå avtal med andra länder samtidigt som de medborgerliga fri- och rättigheterna inskränktes kraftigt.
Men konflikter inom och mellan en rad katolska och protestantiska kantoner ledde 1847 till inbördeskrig mellan federalister och de liberala som ville ha en mer centralt styrd stat. Kriget slutade med seger för liberalerna och en ny grundlag 1848, som slog fast att landet var en förbundsstat även om kantonerna behöll beslutanderätten i en rad frågor. Bern blev huvudstad, och 1874 antogs den reviderade författning som gällde fram till 1999.
Därefter kom Schweiz att kännetecknas av en exceptionell inrikes- och utrikespolitisk stabilitet och kontinuitet. Liberalerna dominerade politiken på förbundsnivå. Mot slutet av seklet började arbetarrörelsen att växa sig starkare. Den politiska polariseringen blev emellertid aldrig lika stor som i övriga Europa, även om en storstrejk 1918, till följd av försämrade levnadsförhållanden under första världskriget, skapade en djup klyfta mellan socialister och de borgerliga politikerna. Under mellankrigstiden styrdes Schweiz av borgerliga regeringar medan det socialdemokratiska partiet växte i styrka.
Schweiz stod utanför de båda världskrigen, men landet har anklagats för att ha undkommit andra världskriget genom att passivt samarbeta med Nazityskland i judefrågan och låta sina banker förvalta guld som tyskarna stulit i ockuperade länder.
Läs i Landguiden om Schweiz historia - tiden efter andra världskriget och framåt.
Text: Utdrag från Landguiden, Utrikespolitiska institutet
Läs mer om
